Den engelska fotbollens förvandling från arbetarklassunderhållning till globalt tv-spektakel är en metamorfos av ovidianska proportioner. Sedan starten 1992 har Premier League varit en ekonomisk och sportslig framgångshistoria, som förvandlat fotbollslandskapet i hela Europa: idag är det i England som fotbollspengarna finns och det är där de flesta storstjärnor vill spela. För andra året i rad upptar de engelska lagen hälften av kvartsfinalplatserna i det ännu mera penningstinna Champions League, där minst ett engelskt lag kommit till final fyra år i sträck.

För 20 år sedan var verkligheten en helt annan: på grund av klubbarnas tämligen små inkomster hade sporten under hela efterkrigstiden trampat vatten, och även de bästa fotbollsarenorna var fallfärdiga ruckel utan acceptabla bekvämligheter, såsom toaletter eller ätbara köttpiroger. Spelet var (mestadels) fult och den ”engelska sjukan” – huliganismen – frodades. De bästa engelska spelarna flyttade till kontinenten medan publiksiffrorna föll.

Inom stadsplaneringen är det en vedertagen sanning att det finns arkitektur som skapar socialt förfall och aggression. Sällan har denna insikt tett sig sannare än i de fysiska omgivningar som formade fotbollskulturen på 70- och 80-talen.

I boken ”Premiership: The Uncut History of the FA Premier League” (2002) gav Chris Horrie en detaljerad redogörelse av den 40-åriga mödan att modernisera sporten. I detta fall är ”modernisera” synonymt med ”televisera”: redan i mitten av 50-talet förstod man vilken ekonomisk guldgruva fotbollens och tv:ns giftermål kunde bli.

Men de mindre klubbarna stretade emot. Redan då var det uppenbart att sändningstiden – och därigenom pengarna – skulle vara de stora klubbarnas angelägenhet, medan de mindre fruktade att tv:n skulle resultera i färre betalande åskådare. Och visst: varför stå i piskande vind och regn i Burnley, med risk att råka i slagsmål eller att någon urinerade på ens skor, ifall matchen ändå kunde ses i soffans skyddade atmosfär?

Ända sedan avregleringen av spelarnas maximilöner i början av 60-talet hade en ökande andel av klubbarnas budget gått till spelarövergångar och löner. När tv-pengarna äntligen på 80-talet började strömma till, hade sporten redan helt fallit av kälken i internationell jämförelse: i Italien och Spanien fanns både pengar och vackert spel. De mindre klubbarnas hårdnackade förändringsmotstånd hindrade alla vettiga försök att hänga med i tiden och utveckla sportens omständigheter innan det var för sent.

”Misslyckandet att göra fotbollen lönsam”, skriver Horrie, ”ledde till att det saknades resurser till att göra arenorna tryggare.” Medan ägarna räknade antalet sålda biljetter och piroger hoppades de att inget skulle inträffa just på deras stadion. När förändringen väl kom, blev utvecklingen våldsam.

I dag kommer klockorna i Liverpools båda katedraler – den katolska såväl som den anglikanska – att ringa samtidigt, för första gången sedan den 8 maj 1945. Orsaken till markeringen är 20-årsminnet av Hillsborough-katastrofen i vilken 96 Liverpool-supportrar dog. Trots att katastrofen inte orsakades av läktarvåld lades skulden ändå på supportrarna, som anklagades för huliganism.

För att förhindra planinvasion var ståplatsläktaren, där dödsfallen inträffade, indelad i inhägnade sektioner, som hönsburar.Platserna var onumrerade och enbart de två mittersta burarna hade fyllts, medan de yttersta gapade tomma.

Innanför vändkorsen låg en obelyst tunnel som ledde till de mittersta läktarsektionerna,medan passagerna till de yttersta burarna låg längst ut på sidorna.En timme innan matchstart hade de två mittersta sektionerna nått bristningsgränsen. Trängseln orsakades inte av att människorna försökte armbåga sig till de bästa platserna:de gick dit eftersom det inte fanns några skyltar som hänvisade till de andra sektionerna.

Problemen började redan utanför stadion, där tusentals supportrar försökt komma igenom en flaskhals som utgjordes av en livligt trafikerad gata och stadions järnportar, samt vändkors som var opålitliga och långsamma.En halvtimme innan matchstart var trängseln utanför stadion så kompakt att ingen kunde röra någon annan kroppsdel än fötterna.Den enda möjligheten var att följa med folkmassan.Flera av de redan från början alltför få vändkorsen gick i baklås.

Det gjorde också den matchansvariga polischefen David Duckenfield, som inte hade någon operativ erfarenhet av fotbollsmatcher. Enligt kriminologiprofessor Phil Scratons grundliga efterforskningar för boken ”Hillsborough: The Truth” (1999), ”hoppades” Duckenfield att hans underordnade skulle vara handlingskraftiga om något ovanligt inträffade. När det just innan avspark stod klart att alla supportrar inte skulle vara inne i tid, begärdes det av Duckenfield att han antingen skulle låta öppna en port för att släppa in supportrarna eller senarelägga matchstarten.

När Duckenfield många långa minuter senare gav order om att porten skulle öppnas, fick poliserna och ordningsvakterna inne på stadion inte veta detta.Oregerligt vällde de plötsligt insläppta människorna rakt mot den enda uppenbara läktaringången: den mörka tunneln. De som gick längre bak i massan visste ingenting om vad som hände längre fram. På läktaren, där trycket redan innan porten öppnats varit så hårt att ingen kunnat röra en muskel, dog människor stående.Klockan 15.06, sex minuter efter avspark, stoppades matchen.

När polisen efter katastrofen lade skulden för olyckan på supportrarna, anklagades de för att ha kommit sent, varit berusade och utan biljetter.Undersökningarna visar att inget av detta stämde: alla utredningar inklusive den av inrikesministeriet beställda Taylor-rapporten, fastställde att skulden låg hos polisen, vars handlingsförlamning och likgiltighet inför den stundande katastrofen var lika fullkomlig som den är ofattbar:flera människor som lyckades ta sig upp på staketet skuffades tillbaka till dödsfällan.

Den schablonmässiga uppfattningen om fotbollsfans som huliganer, i kombination med den operativa inkompetensen, blev ödesdiger för publiken:när fokus låg på kontroll framför trygghet lyckades polisen inte identifiera den katastrof som utspelade sig framför deras ögon. Med tanke på att polisens kontrollrum på Hillsborough har klar översikt över dödsläktaren, är Duckenfields vittnesmål i rätten – att han inte visste att människor led och dog – ofattbar.Särskilt som han på sina monitorer kunde zooma in till och med åskådarnas ögonfärg.

Tyvärr är dödsfallen bara början på den tragedi som Hillsborough skulle utvecklas till. För den tygellösa engelska pressen var Hillsborough rena julafton.Dess omedelbara reaktion var att citera polisen, anklaga fansen och fabulera ihop resten.Under rubriken ”Sanningen” skrev tidningen The Sun att Liverpool-supportrarna rånade avlidna fans och urinerade på polisen som försökte rädda liv.

Smutskastningen kan spåras direkt till Duckenfield.Redan klockan 15:40 – samtidigt som polisen nekade 40 ambulanser tillträde till stadion, med hänvisningen att ”fansen fortfarande slåss där inne” – rapporterade BBC att Liverpool-fansen förmodas ha söndrat en dörr.Senare beskrev BBC en anstormning av cirka 500 supportrar, vilket lett till att en port forcerats och orsakat dödsolyckorna på läktaren.

Under de följande dagarna tillades en ny anklagelse, nämligen fylleri.Härmed stod scenografin klar:tusentals berusade Liverpool-fans, förargade över att inte ha fått biljett, hade brutit sig in på stadion och kvävt ihjäl sina kamrater.

Duckenfield, och många myndigheter med honom, ljög sig blå.Ännu i dag tror många på denna desinformation, och fortfarande sprids myterna, såsom Scraton påvisar, av dåligt informerade forskare eller av ibland rent illvilligt inställda journalister.

Trots att händelseförloppet på Hillsborough är minutiöst kartlagt är fallet alltså långt ifrån avslutat. En av dem som fortfarande kämpar för upprättelse är Anne Williams, som förlorade sin 15-åriga son Kevin på Hillsborough. Kevin dog i armarna på en kvinnlig polis klockan 16:00, ett vittnesmål som polismyndigheten helt sonika ändrade. Hon är inte den enda: i sitt försök att dölja sanningen blev närmare 200 vittnesmål manipulerade. Vad som hände med de två videobanden med material från övervakningskamerorna, som försvann från kontrollrummet redan samma kväll, är fortfarande en olöst fråga.

I måndagens Guardian visas försättsbladet till en vittnesrapport där en högre polisofficer i en handskriven kommentar kräver förändringar i vittnesmålet eftersom det visar att poliser ”satt och grät medan supportrarna bar de döda och sårade. Härmed blir det tydligt att de var organiserade medan vi inte var det. Be /den ifrågavarande poliskonstapeln/ omskriva de två sista sidorna så att de nämnda punkterna exkluderas.”

I sin bok ”When You Walk Through the Storm” (1999) berättade Williams om sin kamp för en ny undersökning.Både hon och Scraton förnekar den officiella dödsorsaken och tidpunkten, och visar hur myndigheterna, helt i strid med opartisk medicinsk expertis, påstod att samtliga avlidna dog, eller var hjärndöda, senast vid 15:15. Härmed kunde ingen anklagas för vållande till annans död, och myndigheterna kunde förbise de individuella dödsorsakerna, samt ansvaret över sitt eget agerande efter 15:15.

I Kevins fall är myndigheternas oaktsamhet tydlig: han dog av skador i nacken, vilka ledde till en svullnad som täppte till hans luftvägar.Den kvalificerade hjälppersonalen som stod utanför stadion hade kunnat rädda Kevin, och förmodligen många andra.

Scratons genomgång av allt från de farsartade rättegångarna mot Duckenfield till den undersökande poliskårens korruption är desillusionerande läsning. Han visar hur myndigheterna med cynisk konsekvens brutit mot Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna som fastslår rätten till liv, säkerhet och rättvis rättegång. Smutstvätten efter Hillsborough är ett praktexempel på hur enskilda människors rättssäkerhet åker ut med badvattnet när större intressen står på spel.

Det som i dag står klart är att katastrofen på Hillsborough ledde till att säkerheten på fotbollsmatcher tas på mycket större allvar. Taylor-rapportens åtgärdsplan krävde bland annat ett maxantal för publik på ståplatsläktare och att en läkare ska närvara på matcherna, att vändkors ska fungera och att polisen och den arrangerande klubben ska ha en klar ansvarfördelning för publiksäkerhet. Detta är häpnadsväckande grundläggande saker, men härmed kom den engelska fotbollens miserabla förutsättningar att förändras i grunden.

Den mest revolutionerande förändringen som Taylor-rapporten fastslog var att inom fem år förbjuda alla ståplatser på engelska stadion. Omställningen skulle bli ytterst kostsam, och kom att bli en katalysator för grundandet av Premier League, som sparkade igång bara tre år senare. Detta var inte det första försöket att skapa en elitliga, men denna gång fanns det inga alternativ: utvecklingen tvingades fram av de rent ekonomiska realiteterna som Taylor-rapporten påtvingade klubbarna.

Tv-rättigheterna för den nya ligan såldes för enorma summor till Rupert Murdochs Sky, och resten är, som det heter, historia. Småklubbsägarna fick rätt: de rika har blivit rikare i exponentiell takt, samtidigt som lönsamheten inte stigit eftersom alla pengar fortfarande går till spelarlönerna. Men visst har alla nuförtiden en någorlunda trygg sittplats och spelet är (mestadels) vackert. Tyvärr kantas vägen till denna förändring av tusentals människor som ruinerats på grund av rättslöshet och statens bristande omsorg över medborgarna.