Igår startade årets Premier League, men regerande mästarna Manchester United och tvåan Liverpool spelar sina öppningsmatcher först idag. Mot slutet av förra säsongen såg det ut som om Liverpool skulle ge Manchester United en match om ligasegern. De var stabilare under våren, men klantade sig mot Arsenal fem omgångar från slutet. Vad gagnade det att Fernando Torres och Yossi Benayoun gjorde två läckra mål vardera, när Arsenals Arsjavin gjorde fyra? Efter det kunde Manchester United slå vakt om sitt poängförsprång.
Det var Manchester Uniteds elfte titel i Premier League, och det var artonde gången som klubben blev engelska ligamästare. Därmed tangerade klubben Liverpools rekord.
Men det finns en viktig skillnad. Liverpool har aldrig vunnit Premier League. De tog alla sina titlar i den engelska ligans forna division 1, den senaste 1990. De åren befann sig engelsk klubbfotboll i kris. Publiksiffrorna vek, arenorna var slitna och huliganismen härskade. Sedan katastrofen på Heyselstadion 1985, då 38 italienska supportrar och en Liverpoolsupporter dödades, var de engelska klubbarna uteslutna från de europeiska cupturneringarna. Den engelska förstaserien var också av allt att döma underlägsen de spanska och italienska ligorna.
Då bildades Premier League som en separat organisation med de tre kvarvarande serierna i den gamla ligan som underdivisioner. Det satsades stora pengar, och tv-rättigheterna såldes för fantasibelopp. Premier League blev fotbollshistoriens mest lyckade ligasatsning. De senaste åren har det snarast varit regel att engelska lag lagt beslag på tre semifinalplatser i Champions League, några gånger rentav båda finalplatserna.
Men ligan har också skiktats. Man talar om de fyra stora. Det är Manchester United, Liverpool, Arsenal och Chelsea. Den som vill kan se ett mönster. Mot den traditionella engelska fotbollskulturen i Midlands står köpelagen från London. Dessa kan inte uppvisa spelare som Steven Gerrard, Jamie Carragher, Ryan Giggs, Paul Scholes, Wes Brown och Gary Neville. Även David Beckham var a local boy , innan han lockades ut i stora världen. Fast i rättvisans namn ska kanske sägas att Arsenal närmast är en internationell fotbollsakademi och att John Terry i Chelsea är en egen produkt.
Den ofrånkomliga frågan inför Premier League är vem man håller på. Det är ett märkligt fenomen att så många svenskar har ett engelskt favoritlag. Men tv gör sitt till. En gång i tiden avundades många engelsmän oss nordbor för att vi fick se en match i veckan i direktsändning. Nu kan vi se varenda match i Premier League. Det verkar som om svenska supportrars stöd är proportionellt mot klubbens framgångar när man själv var ung. Därför håller många femtioplussare på Liverpool och Arsenal. Och mina söner svär Manchester United sin kärlek och trohet. Ack, dessa glory-hunters!
Två av mina favorithistorier om supporterskap handlar också om engelska lag. Salman Rushdie berättar i en underbar essä (i ”Step Across this Line”, 2002) om sin kärlek till Tottenham. 13 år gammal kom han till London i januari 1961 på väg till sin internatskola. I Bombay spelades ingen fotboll. Unge Salman fick se sin första match i London. Arsenal mötte Real Madrid. Arsenal var inte mycket att ha, men han föll för Real. Det var tid för en match till, innan skolan kallade. Rushdies far frågade i receptionen om det fanns något Londonlag som spelade som Real. Tottenham, fick han till svar.
Rushdie berättar att han inte minns vilket lag Tottenham mötte, blott att han blev omedelbart förtjust. Och allt föll på plats. Några månader senare vann Tottenham dubbeln, alltså cupen och ligan samma säsong. Även Rushdies aversion mot Arsenal ser ut som en litterär stilisering. Minns Tottenhamsupportrarnas kampsång: ”Poor old Arsenal lies a-mouldering in the grave / While the Spurs go marching on!”. Men jag tror vartenda ord.
Stephen Foster berättar en än vackrare historia i sin bok om Stokeälskarens inferno, ”She Stood there Laughing”, 2004. Han tar med sin son för att se Stoke i en cupmatch mot Liverpool, som vann med 8-0. Hans son Jack blev förtrollad, skriver Foster, kanske av anhängarnas stoiska stöd till spillrorna av sitt lag. Efter matchen säger Jack att han vet vilket lag han hejar på. Stoke! Stephen Foster varnade sonen för ”lifelong pain, misery and despair”. Men det går inte att tala en tonåring till rätta, skriver Foster. Han tillägger att han borde varnat Jack mer eftertryckligt, men han kunde inte. Han var så stolt!
Jag kommer att tänka på dessa historier när jag läser Harry Harris ljuvliga bok Down Memory Lane (Green Umbrella, 241 s). Harris skriver om sitt femtioåriga kärleksförhållande med Tottenham. Det inleddes i en helt annan tid. Harry åkte buss till White Hart Lane (bokens titel är välfunnen). På arenan såldes alla ligaklubbars nålar, supportrarna hade sin halsduk runt halsen. Inga excesser med svindyra spelartröjor, inget våld på läktarna. Höjden av lycka var, förutom en seger för Spurs, när hans mamma köpte några spelarkort till Harry. Hon fick alltid rabatt, eftersom försäljaren visste att hon egentligen inte hade råd. Harris skriver också fint om de etniska mönstren. Tottenham har alltid varit judarnas lag i London. Klubben hör hemma i norra London, men East End har varit en stark rekryteringsbas för anhängarna.
Harry Harris blev med tiden en av Englands ledande fotbollsskribenter. I boken växlar han mellan supporterns och skribentens perspektiv, och den rymmer inte minst fina bilder från en tid då journalister och spelare umgicks obesvärat. De åkte i samma buss till matcherna och slöade tillsammans efter träningarna. Vad sjutton har integritet med fotboll att göra?
Jag har laddat upp inför ligastarten med att läsa några nya böcker om Tottenham och Liverpool. För Tottenham hyser jag gamla sympatier. Jag såg laget slå Nottingham Forest i ligaupptakten 1980. Glenn Hoddle satte en straff och Garth Crooks, som 1981 blev den förste färgade målgöraren i en FA-cupfinal, gjorde ett praktmål. Minnet av matchen infiltrerade min läsning av Rushdie. Det är nog därför jag följer Tottenham på tv. Lojaliteten trängde på i lönndom.
Ett annat skäl att läsa om Tottenham och Liverpool är lagens förhållande till ligans dominanter. Trots att Liverpool räknas till de fyra stora är Blackburn den enda klubb som vunnit Premier League förutom Manchester United, Arsenal och Chelsea. Och Tottenham, med en av ligans dyraste spelartrupper, är det lag som spås kunna göra de fyra till en kvintett.
De senaste årens mest spektakulära värvning till England stod dock Liverpool för, när klubben sommaren 2007 köpte Atletico Madrids skyttekung Fernando Torres. Han gjorde 24 mål i ligan den första säsongen, ytterligare nio i cuperna. Torres slog Dirk Kuyts rekord och blev den utländska spelare som gjort flest mål under sin debutsäsong i England. Redan efter sju månader fällde Steven Gerrard följande ord om Torres: ”He’s certainly made life tough for the foreign boys coming to England now. When you look at the impact he has made in just seven months here, it means that no one now can make excuses about needing time to settle.”
Till Torres mer remarkabla rekord hör också att han gjorde hat-trick två matcher i följd på Anfield Road. Det var första gången sedan 1946 som en Liverpoolspelare lyckats med det. Hjälten då hette Jackie Balmer.
Men Fernando Torres spelstil passar engelsk fotboll. Han är svindlande kvick, och med en enkel vrickning kan han gå förbi en back och blixtsnabbt skära in i straffområdet. Torres höjer tempot utan att förlora sin glimrande teknik och obönhörliga precision i avslutningarna.
Ian Cruise skriver om Torres första år i England i boken Fernando Torres. Liverpool’s Number 9 (John Blake, 257 s). Han skriver att Torres var väl förberedd också utanför planen. På sin första presskonferens avväpnade Torres skeptikerna, när han fick frågan hur han skulle klara det engelska. Min flickvän kommer från Galicien där det alltid regnar, svarade han snabbt.
Han sade också att arbetarstaden Liverpool passade honom, då Atletico var arbetarnas lag i Madrid. Torres var på rätt sida, hos ”the Reds”. Och så visade han direkt sin gudagivna teknik och snabbhet.
Liverpools spanske manager Rafael Benítez tog Fernando Torres till klubben. Men Benítez är omstridd. Han har kritiserats för sitt defensiva tänkande och sin så kallade rotationsprincip, alltså att låta även de bästa spelarna stå över matcher för att hålla igång hela truppen.
Paul Tomkins framställer däremot Benítez som en visionär i boken Dynasty (GPRF, 255 s). Tomkins perspektiv är den kritiske supporterns; förlagsnamnet skall, tror jag, uttydas ”Golden Past, Red Future”. Han jämför Benítez med Newton, Van Gogh och Paul Merson, visionärer som erkänts först i efterhand.
Tomkins tar bytet av Steven Gerrard i derbyt mot Everton 2007 som exempel på Benítez tänkande. Liverpool var illa ute mot Everton, men fick en straff genom Gerrard. Kuyt satte den. Anförda av Gerrard kämpade Liverpool för segern. Då bytte Benítez ut sin lagkapten mot en 20-årig brasiliansk debutant, Lucas. Passion är bra, skriver Tomkins, men inte bara passion. Gerrard anföll planlöst, spelade bara med hjärtat för att vinna. Genom bytet drogs tempot ner. Lucas hade ett skott i slutet som räddades på mållinjen, innan Kuyt avgjorde matchen.
Benítez gjorde rätt, men kritiserades ändå för vad som kunde hänt, skriver Tomkins. Han påpekar också att Liverpool under Benítez vinner fler matcher än när de vann ligan på 70- och 80-talen. Problemet är bara att skiktningen av ligan gjort att de andra topplagen vunnit ännu fler. Och om rotationsprincipen skriver Tomkins lakoniskt att Sir Alex Ferguson anses vara en skicklig ledare, när han ”vilar sina spelare”.
Om Benítez står för hjärnans ledarskap, är Tottenhams manager Harry Redknapp en av ligans mest passionerade. Idag möts de på White Hart Lane. I väntan på Les Roopanarines biografi om Redknapp, som ges ut i september, läser jag David Peaces roman ”The Damned Utd” från 2006 för att få en bild av vad som rör sig i den passionerade klubbmanagerns inre. Peace skriver om Brian Cloughs 44 dagar i Leeds på sensommaren 1974. Det var en bisarr historia. Clough ersatte sin ärkefiende Don Revie sedan denne blivit förbundskapten. Peace tolkar Cloughs upplevelser dag för dag i syntaktiskt korthuggna, tankeimiterande utsnitt:
”They are not my team. Not mine. Not this team, and they never will be. They are his team. His Leeds. His dirty fucking Leeds, and they always will be. Not my team. Never. Not mine. Never. Not mine. Never. Not this team. Never –”
Cloughs revanschism och vanmäktiga kamp mot Revies spöke speglas i den besvärjande prosan, och Peaces bok är en av de bästa fotbollsromaner jag läst. Clough fick gå efter 44 dagar. Fem år senare vann han Europacupen med Nottingham Forest.
Men vilken roll har managern? Givetvis sätter denne sin prägel på laget (Benítez kontra klåparen Steve McClaren bär syn för sägen), men ofta överbetonas nog betydelsen. I The Boys from White Hart Lane (Vision Sports, 245 s) av Martin Cloake och Adam Powley säger argentinaren Osvaldo Ardiles, som kom till Tottenham som nybliven världsmästare 1978, att tränaren på den tiden tog ut laget, gav några riktlinjer och sedan var det spelarna som bestämde spelet.
Och nu är det dags igen. Jag har ingen aning om vad som händer den här säsongen. Det enda jag vet är att jag kommer att sitta klistrad vid tv:n i eftermiddag. Liksom varenda veckända till den 9 maj. För oss som anser att klacksparkar och överstegsfinter är fjanteri, lika omistliga i fotbollen som en triangel i ett jazzband, är den engelska ligan det givna valet.
