För ryssarna liksom för alla slaver innebar Konstantinopels fall 1453 något av en världsskymning, nu rasade fästen som hjälpt dem även genom mongoleran och dess bittra förödmjukelser. Ändå hade de onda tecknen länge hopat sig, det slutliga dråpslaget kom visserligen från öst och osmanerna, men korsfarare från väst hade redan förorenat den heliga källan. Vad som återstod var hoppet om revansch, drömmen om att befria ”Tsarigrad” levde envist kvar och lyckades sätta ännu 1700-talets generaler i rörelse.
Varför gick det som det gick med Bysans? Frågan skulle gång på gång tränga sig på en chockad ortodox allmänhet. Ivan Peresvetov, en rysk Machiavelli, svarar för sin del fränt: den bysantinske kejsaren hade inte tillräckligt hårda nypor. Effektiv kan en härskare vara endast så långt han förstår att sprida skräck omkring sig, ”ett kungadöme utan terror är som en häst utan betsel”. Peresvetovs stora idol är sultanen Mehmet II, Konstantinopels erövrare, till vars meriter hörde att låta oärliga domare flås
levande.
I själva verket hade han på mycket närmare håll en furste efter sitt sinne. Ivan IV skulle kallas ”den förskräcklige” just för att han röjde en så tydlig smak för det nakna våldet, en oemotståndlig sadistisk impuls drev honom att gång på gång själv handgripligt agera bödel. Så hugger han mitt under en fredlig audiens kniven i Ivan Fedorov, en av sina främsta motståndare bland bojarerna (den ryska bördsadeln), för att sedan överlämna honom åt soldaterna och deras dolkar.
Ivan IV var samtidigt revolutionären som räddade Ryssland från ett feodalt sönderfall, nu lades grunden för en stat som i framtiden kunde hålla stånd även mot yttre fiender. Men det var en enhet som vunnits till ett skrämmande högt pris.
Den som säkert skulle ha känt sig hemma vid Ivans hov var Stalin, ”den röde tsaren”. I Ivans kamp mot bojarerna såg han en tidig parallell till sin egen livslånga jakt på kontrarevolutionära svikare. Samma sjukliga misstänksamhet präglar båda, samma ändlösa serie av angivelser och avrättningar
följer dem i spåren. Men Sergej Eisenstein får bannor av Stalin för att han i sin film om Ivan inte visat varför all denna grymhet var nödvändig. En statsman som verkligt vill sitt folks väl måste riskera att få blod på händerna.

Med sina associationer till både Stalins Kreml och sultanernas Bosporen rullas dramat Ivan upp på nytt i Isabel de Madariagas färska bok Ivan the Terrible (Yale University Press, 484 s) De Madariaga är främst känd för sina grundläggande verk om Katarina den stora, men i Ivan har hon att göra med en långt svårtillgängligare gestalt, allrahelst som hans arkiv förstördes i en brand 1616. På gott och ont kommer han oss nära hos de Madariaga, tålmodigt bygger hon upp ett porträtt som för första gången låter oss se Rysslands stormiga 1500-tal genuint inifrån.
Ivan föddes 1530 som son till Vasilij III, och faderlös blev han redan efter tre år. Vasilijs änka Elena var en viljekraftig kvinna som inte tålde några rivaler om makten. Med hennes bortgång 1538 såg sig Ivan utlämnad åt en
fientlig klan, Suiskij, och känslan av utsatthet och förödmjukelse skulle för alltid förmörka hans förhållande till bojarerna. Desto ljuvare var hämnden när han som bara 13-åring kunde döma den siste furst Suiskij att klubbas ihjäl.
Den 16 januari 1547 blev Ivan tsar av Ryssland, i en praktfull ceremoni som hade starkt bysantinska inslag. Även den dubbelhövdade örnen var på plats, som en symbolisk länk även den mellan Moskva och Konstantinopel. Inte för inte hade redan Ivan III gift sig med en släkting till Konstantin Paleologos, den siste östromerske kejsaren, allt för att markera linjen från Bysans.

Moskva som ”det tredje Rom” var en idé som munken Filoteos av Pskov lanserat så tidigt som 1516: ”Två Rom har fallit, men det tredje står, och något fjärde kommer aldrig att finnas”. Själva titeln ”tsar” var härledd ur ”Caesar”, och Ivan hade inget emot att bli betraktad som ättling till Augustus (undra på att han från sina anors höjder såg ner på den bondske uppkomlingen Gustav Vasa). Hela manövern var
avsedd att stärka Moskvas ställning också utåt, i fråga om ålder och prestige kunde ingen dynasti i världen tävla med den ryska.
Kyrkan deltog ivrigt i denna upptrappning av tsarfunktionen, hjälp av Kreml krävdes redan för att kväsa den växande kättaroron. Men kleresiet skulle djupt få ångra sin eftergivenhet, dess öde blev en tsaristisk livegenskap av smädligaste slag. Också tsarerna tog stora risker, de hade själva berövat kyrkan den auktoritet som skulle behövts för att göra den trovärdig som bundsförvant i kommande revolutionstider.
Vi kommer inte undan mongolerna om vi vill förstå ”den ryska sfinxen” (för att ta till ett uttryck ur Alexandr Bloks berömda dikt ”Skyterna”). Ordet tsar kan syfta både på bysantinarnas basileios och khanen från den Gyllene hordens marker. Mongolerna - eller tatarerna i rysk mun - gjorde sin stora inbrytning 1236-37, och för 250 år framåt var landet i deras våld.
Inte utan fog har Tibor Szamuely sagt att Ryssland erövrats två gånger, först av den mongoliska armén och
sedan av den mongoliska statsidén. Ryska furstar behövde en särskild fullmakt, iarlyk, om de ville behålla sina poster, och för att få den förnyad måste de år efter år uppsöka khanen i Saraj vid nedre Volga eller Karakorum i Mongoliet. Klädda i mongoliska kläder slussades de mellan två flammande eldslågor fram mot tronen och det väntade knäfallet.

Saraj blev en ödesdiger slaveriets skola för ryssarna, här trädde de in i en värld där individen saknade egna rättigheter och plikten mot kollektivet gick före allt annat. Samtidigt skulle kampen om khanens gunst djupt demoralisera det ryska ledarskiktet, segrade gjorde den som var mest skrupelfri. Som hänsynslösa strebrar var furstarna av Moskva i en klass för sig, stadigt lyckades de vidga sitt revir bland annat genom att ta över beskattningen på khanens vägnar.
Från Djingis khan och hans elitförband på tiotusen man hämtade Ivan troligen också uppslaget till opritjinan, ett specialgarde som kunde kallas Rysslands första politiska polis (eller varför inte
en motsvarighet till SS). Där de svepta i långa svarta mantlar kom ridande på sina svarta hästar satte de skräck i både bojarer och byarnas folk.
De fick också i uppdrag att krossa Novgorod, staden som höll styvt på sitt merkantila oberoende och just därför hotade det moskovitiska enväldet. Under Ivans personliga ledning firade man nu orgier i tortyr och plundring och förstörde så för all framtid Novgorods möjligheter att gå i Bremens och Hamburgs fotspår.

Ivan skulle inte varit Ivan om han inte sett till att avrättningarna blev så bestialiska som möjligt. Efter att ha pinats i timmar buntades offren samman och sänktes i floden, genom hål som opritjinan hackat upp i isen. Grymheten var ett obotligt lynnesdrag hos Ivan, och den kom att prägla hela hans regim. Hans bödlar hade ett övermått av dödssätt att välja emellan, från att spetsas på en påle till att få revbenen utrivna. Fedorov, en av de misshagliga bojarerna, avlivades genom att långsamt överösas med omväxlande iskallt och kokhett vatten.
Men
de Madariaga påpekar stillsamt att hela tidevarvet var genomsyrat av den här sortens omänsklighet, och hon hänvisar till Hieronymus Bosch och hans sadistiska fantasier. Vad Västeuropa kunde åstadkomma i samma genre hade Dante hundratal år tidigare visat i ”Divina Commedia”, plågorna i hans helvete röjer en uppfinningsrikedom som inte ens Den förskräcklige når upp till.
Till humöret var Ivan farligt instabil, fradgan kring munnen gjorde inte hans vredesutbrott mindre kusliga. Men inte heller ångern var honom främmande, dråpet av sonen kunde få honom att vakna mitt i natten och klösa väggarna med sina naglar. Från tortyrkammaren var det inte långt till kapellet, själva blandningen av grymhet och fromhet känner vi igen redan från det bysantinska hovet. Trött på världen drömde han ibland om att bli munk, och inga excesser hindrade honom från att passionerat gå upp i liturgin och kyrkosången.
Tsarens mission var i Ivans ögon att trygga sitt folks eviga frälsning, världen måste renas från synd, om så med eld
och järn. Tron på att våldet hade ett heligt ändamål delade Ivan med marxisterna Lenin och Stalin, med gott samvete kunde alla tre sätta sig över trivialiteter som lag och rätt.

Men i sin mer jordnära bevakning av rikets intressen kunde Ivan visa inte bara slagkraft utan också kallt förstånd. Rysslands problem var att det saknade naturliga gränser, med allt vad därav följde av ständig otrygghet. Den senare så mångbesjungna ryska stäppen var en fasans ort där ryssarna jagades girigt av muslimska tatarer från Krim. Vid sidan av Afrika var Ryssland den främsta råvarubasen för slavmarknaderna i Istanbul och Kairo, men då afrikanerna frestades att sälja sina egna bjöd ryssarna på lika enhälligt som förbittrat motstånd. Här rasade det totala kriget, utom synhåll för ett Västeuropa som ännu i fulla drag njöt av renässansens frukter.
En kedja av beridna poster byggdes ut, stödd av ett signalsystem som skulle sörja för att försvaret larmades i tid. Ändå trängde tatarerna fram till Moskva 1571 och brände
staden, klockorna ringde från tornen men föll ner en efter en och tystnade. Ett nytt försök att erövra Moskva gjorde man följande år men det slogs blodigt tillbaka. Aldrig mer skulle huvudstaden hotas av ärkefienden i söder, låt vara att Krim kom i rysk ägo först under Katarina den stora.

Sitt livs höjdpunkt skulle Ivan få uppleva med erövringen 1552- 54 av Kazan och Astrachan, två ”khanat” vid Volgas lopp som gav Ryssland direkt kontakt med Kaspiska havet. Det var ett bälte som en gång tillhört Gyllene horden och nu fick fungera som språngbräda till Asien. Bakom ryggen på Europa började en ny supermakt ta form i öster, Richard Pipes har räknat ut att Ryssland i 150 års tid årligen växte med en areal som motsvarar det moderna Nederländerna.
Inte heller i väster var Ivan overksam, han släppte aldrig Östersjön ur sikte och hamnade därmed på kollisionskurs också med Sverige. Ingen svensk beskickning har behandlats så förnedrande som den Åbobiskopen Paul Juusteen ledde 1569 till Novgorod och Moskva.
Stockholm hade nu att leva med en motståndare som med rätta liknats vid en amöba, den glider undan om trycket blir för starkt men missar aldrig chansen att fylla ett tomrum.
Som ingen annan tsar skulle Ivan leva vidare i ballader och folksånger, i en värld av snöda bojarer står han på den vanliga människans sida och förvandlas så till en halvt mytisk fadersgestalt. Hans förtjänster erkänns även av de Madariaga i bokens epilog: Ryssland blev ett land med ”en lag, en valuta, en religion, en serie av mått och vikter, ett språk och ett unifierat militärbefäl”.
Men det var reformer som en nersölad despot pressat fram, våldet och maktbegäret faller med Ivan som en tung skugga över kommande ryska generationer - Vladimir Putin inte undantagen.
(under strecket 23/9 2005)