Hur bör vi fatta beslut som kan ha stor betydelse för framtida generationer? Ett vanligt svar på den frågan har varit att vi bör vara försiktiga och hellre övervärdera än undervärdera de risker som är förknippade med teknik, miljö och utveckling. Denna enkla ingivelse har med tiden upphöjts till en omhuldad, politisk princip - försiktighetsprincipen - som snart stelnat till en dogm i framtidssamtalet.
Är försiktighetsprincipen verkligen en bra princip för att fatta beslut om framtiden? Extrema versioner av den är lätta att avfärda som obegripliga. Om någon kräver att mobiltelefontillverkarna skall bevisa att mobiltelefoner är ofarliga är det inte bara svårt, utan vetenskapsteoretiskt omöjligt att tillmötesgå en sådan begäran. Det går helt enkelt inte att bevisa att något är ofarligt. För vad skulle det betyda? Att vi testat alla möjliga faror? Inte ens då skulle vi ju ha bevisat att mobiltelefoner är ofarliga: vi skulle bara ha bevisat att vi hittills inte har upptäckt några farliga effekter i något av
våra test. Huruvida de i framtiden kan visa sig ha negativa effekter efter lång användning kan ju endast tiden utvisa. Normal vetenskaplig teoribildning klarar inte av att slutgiltigt bevisa frånvaron av fara och risk.
Men försiktighetsprincipen finns också i svagare formuleringar, av vilka den kanske enklaste är att det bör tas ett politiskt ansvar att föregripa risker, oavsett om alla data förknippade med risken är kartlagda eller inte.
I sina svagare varianter har också försiktighetsprincipen kommit att bli ett viktigt verktyg i den politiska debatten. Principen torgförs därvid ofta (felaktigt) som en europeisk riskhanteringsmodell, i motsats till den mer oförvägna amerikanska. Den har till och med letat sig in i det numera avsomnade utkastet till en europeisk konstitution.
Desto intressantare är det att alltfler nu menar att försiktighetsprincipen är antingen ohållbar eller trivial. Cass Sunstein är en av dessa skeptiker. Han tillhör den nya skola av rättsekonomiskt intresserade amerikanska
jurister som arbetar med empirisk, beteendevetenskaplig forskning om rättssystem; en ansats som är både spännande och fruktbar. (Vi kan bara hoppas att denna rättsliga forskningsinriktning kan leta sig till Sverige och befria juridiken från den anemi som rättspositivismen anbefallit).

Sunstein har nyligen gett ut boken Laws of Fear: Beyond the Precautionary Principle (Cambridge University Press, 234 s), som bygger på en serie föreläsningar och tidigare artiklar om just försiktighetsprincipen. Det är en mycket läsvärd uppgörelse med både den klassiska ekonomins antaganden om den rationella människan och den märkliga försiktighetsprincipen.
Även om det inte saknats svenska kritiker (Alexander Sanchez skrev en intressant artikel om försiktighetsprincipen i Svensk Tidskrift för något år sedan), har försiktighetsprincipen fått oförtjänt mycket gehör både i rättspraxis och i den allmänna diskussionen om beslutsmodeller för framtiden, och därför är det välkommet med en kritisk granskning.
Alltfler tycks
också anse att tiden kommit för att slutgiltigt avfärda försiktighetsprincipen. Richard Posner demolerade principen i sin nyligen utkomna ”Catastrophe: Risk and Response” (se Under strecket 11/2 2005), och menade att det är bättre att helt enkelt göra en nyttokalkyl, med kostnad och intäkter av olika slag som vägledande för vilket beslut som bör fattas. Framtiden reducerad till räkneuppgift, kunde man kanske säga.
Sunstein är mer skeptisk till vår förmåga att lösa problem genom att räkna på dem, och han grundar mycket av sin kritik av våra etablerade beslutsmodeller i empirisk forskning om hur människor faktiskt fattar beslut och hanterar risker. Till skillnad från Posner har Sunstein inte mycket till övers för föreställningen om att vi är rationella - och just detta, att vi tvärtom ofta agerar irrationellt, menar han är ett av skälen till att vi så okritiskt omfamnar försiktighetsprincipen.
Sunstein tar som utgångspunkt att försiktighet och våghalsighet är relativa begrepp. Försiktighetsprincipen
överbetonar vissa risker och bortser från andra. Mobiltelefoni är ett utmärkt exempel. Antag, som vissa gör, att det finns en risk för att strålningen från mobiltelefoner är skadlig - är det i så fall berättigat att rekommendera barn att använda mobilen sparsamt, eller till och med helt avråda dem? Det är uppenbart att detta skulle medföra nya risker: barn som inte kan ringa hem för att bli hämtade, svårigheter med att hitta barn som gått vilse, omöjligt för barn att snabbt komma i kontakt med vuxna om de lekt på egen hand och något gått fel... listan kan göras lång. Vad som verkade försiktigt var de facto riskfyllt. Vi kan med Sunstein därför fråga om inte försiktighetsprincipen måste innebära att vi bör vara försiktiga med att avråda från att använda mobiltelefonen.
Ett annat exempel som Sunstein tar upp är de hårda regelverk som finns världen över för att testa medicin. Det ter sig vid en första anblick som en utmärkt och tydlig demonstration av försiktighetsprincipens förträfflighet, men det visar
sig vara ett mycket djärvt beslut: tänk på alla de människor som på detta sätt aldrig får ta del av mediciner som skulle kunna bota dem om de fick dem under ett tidigare skede! Borde inte försiktighetsprincipen tala för att vi inte begränsar tillgång till medicin om dessa begränsningar kan innebära att människor dör i väntan på färdigtestad medicin?
Samma princip gäller förstås för växthuseffekten, arsenik i vattnet och vaccination mot sars: alla beslut är tveeggade. Inget alternativ framträder nödvändigtvis som mer försiktigt än det andra. Alla beslut skapar nya risker.

Varför faller vi då för försiktighetsprincipens bedrägliga visdom? Cass Sunstein menar att det beror på en uppsättning psykologiska tillkortakommanden och irrationella beslutsmodeller som är mycket utbredda.
Och det är här boken blir verkligt intressant, nästan rafflande, läsning. Sunstein redovisar psykologisk och sociologisk forskning kring beslutsfattande och riskanalyser som ställer tanken om den rationelle beslutsfattaren på
huvudet - och det enbart med stöd i empiriska psykologiska och sociala experiment. I detta stycke blir boken en upptäcktsfärd i det mänskliga psykets mer surrealistiska kvarter. Sunstein menar inte att vi fattar beslut slumpmässigt - tvärtom tror han att vi kan lära oss att bli hyfsat goda beslutsfattare - men det kräver kunskap om våra brister. De brister som Sunstein framför allt har i åtanke är fem stycken som han kallar systemblindhet, sannolikhetsblindhet, övertro på naturens godhet, ”tillgänglighetsheuristik” samt en överdriven rädsla för att förlora vad vi har.
Systemblindhet innebär att vi inte ser att den risk vi försöker minimera ingår i en större helhet. Boken innehåller en berättelse som ger ett cyniskt exempel just på hur riskvärdering förändras när alla konsekvenser av ”försiktigheten” blir tydliga. För ett par år sedan fördes en kampanj för att sanera dagisen i New York från mycket små mängder asbest. Så gott som alla föräldrar var för saneringen. Då meddelades att dessa dagis skulle
stängas under en period av flera veckor för att saneringen skulle kunna genomföras, och att barnen då skulle behöva vara hemma. Ställda inför detta faktum ändrade de flesta föräldrarna raskt sin riskvärdering och konstaterade att det var en alltför stor kostnad för dem personligen - och saneringen genomfördes aldrig. Risken värderades helt annorlunda i sitt sammanhang än i isolation.
Sannolikhetsblindhet är en annan mänsklig svaghet. Ett av Sunsteins exempel är den rädsla för hajar som många människor känner. Han redovisar statistik från den sommar för några år sedan som av medierna i USA döptes till ”hajsommaren” efter ett antal hajattacker i Florida. Av statistiken framgår entydigt att det inte var fler attacker detta år än något annat - ändå ändrade massor av människor sina semesterplaner och badade mer återhållsamt. Sunsteins trovärdiga förklaring är att dessa människor var blinda för den låga sannolikheten att bli attackerad av en haj, eftersom en hajattack för dem vore en så fruktansvärd händelse.
Den mycket låga sannolikheten överskuggas helt av tanken på hajens tänder som sluter sig över ett ben eller över bröstkorgen, den plötsliga smärtan och försvinnandet i havsdjupet...
När det gäller vår övertro på naturens godhet yttrar sig denna, menar Sunstein, i att vi tycks tro på en sorts ”naturens balans” där det bästa är att vi inte ingriper. Naturen uppfattas som god i sig: i valet mellan vatten som presenteras som ”naturligt” respektive ”kemiskt framställt” väljer de flesta, berättar Sunstein, det som kallas naturligt - trots att vatten alltid är vatten.

Ur denna övertro har en hel industri med ekologiskt odlade livsmedel växt fram, men Sunstein redovisar forskning som antyder att dessa livsmedel faktiskt medför större risker än normala livsmedel. Likaså envisas många med att tro att naturligt förekommande kemikalier är mindre farliga än tillverkade kemikalier - men Sunstein berättar att toxikologer menar att det är tvärtom. Ett enklare exempel på att naturen knappast är alltigenom välgörande
är tobak, kokain och andra gifter som finns så gott som överallt i naturen, menar Sunstein (även om man här kan invända med Paracelsus att allt är ett gift om det intas i fel dos).
När det gäller tillgänglighetsheuristiken demonstrerar Sunstein hur försökspersoner i olika psykologiska experiment har en tendens att övervärdera risker som fått mycket uppmärksamhet i försökspersonernas vardag eller i medierna, samtidigt som de undervärderar risker som inte får lika mycket publicitet. Det är en enkel princip, och ”hajsommaren” illustrerar även detta fenomen väl.
Till sist pekar Sunstein på att de flesta personer har en inneboende förlusträdsla. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får - och därför övervärderar vi risken för förlust av något vi redan äger och undervärderar möjligheten vinna nya värden.

Det är på dessa fem svagheter i vårt beslutsfattande som försiktighetsprincipen hittills har levt: system- och sannolikhetsblindheten, förlusträdslan, övertron på naturens godhet och tillgänglighetsheuristiken
har gjort att försiktighetsprincipen inte bara tett sig klok, utan också både rimlig och förståelig. Sunstein menar att den varken är det förra eller det senare. Hans alternativ är framför allt mer förfinade beslutskalkyler och större uppmärksamhet på beteendevetenskapligt kartlagda svagheter. Samtidigt utesluter Sunstein inte att försiktighetsprincipen har en tillämplighet även i framtiden: men då främst som ett verktyg för att lugna människor. Ibland kan, menar han, oro vara så destruktiv, att irrationella åtgärder faktiskt krävs för att minska risken för att oron leder till oönskade konsekvenser. Försiktighetsprincipen bör dock i sådana fall användas med försiktighet.
Sunsteins bok är en utmärkt debattbok och en välbehövlig uppgörelse med grumliga metoder för riskanalys och framtidsplanering. Sunstein redovisar också motargument och dyker djupt ned i debatten kring miljöförstöring, växthuseffekten och genmodifierad mat.
Det kanske mest värdefulla är dock en liten passus i inledningen där Sunstein i
förbigående konstaterar att det är varje demokratis plikt att odla goda riskbedömningar - och inte populistiskt ge efter för larm, rykten och uppblåsta rapporter. Riskbedömningar är inget som skall förbehållas eliter och experter, utan de måste vara en levande del av det offentliga samtalet.
Den goda demokratin följer inte folkets ogrundade rädsla in i försiktig ängslan, utan söker sig ett alltmer rationellt framtidssamtal med rimliga riskbedömningar och en viss djärvhet inför framtiden.
För mycket försiktighet är nämligen farligt.
(under strecket 17/8 2005)