Akademiska historieskrivningar har under de senaste decennierna mer och mer börjat uppmärksamma olika minoritetsgruppers plats i världshistorien. Det stegrade intresset har delvis sin grund i det rimliga kravet att en forskare skall eftersträva att skapa sig en så allsidig och heltäckande bild som möjligt av samhällsutvecklingen. Historiker skall med andra ord inte bara ägna sig åt politiska eliter, ”chaps and maps”, eller majoritetsbefolkningarnas kulturer. Målsättningen är också att inkludera skilda minoritetsgruppers perspektiv och livserfarenheter.
Det ökade intresset för minoritetsstudier bland historiker har även haft ett tydligt moraliskt förtecken. Ett centralt syfte med dessa studier har nämligen varit att ställa olika majoritetsbefolkningar till svars för de historiska oförrätter som vissa minoritetsgrupper blivit utsatta för genom historien – vare sig det handlar om urbefolkningar, etniska eller religiösa minoriteter. Som den brittiske historikern Richard J Evans har uttryckt det i den nyligen utkomna boken The Big Questions in History (red Harriet Swain, Jonathan Cape, 288 s) har moraliska och juridiska begrepp som ”offer”, ”förövare” och ”passiv åskådare” fått en alltmer framträdande plats i dagens historieskrivningar. Flera historiker strävar således inte bara efter att beskriva, tolka och förklara skilda händelseförlopp. De har även som ambition att formulera moraliska bokslut där majoritetsbefolkningarna ofta fått ikläda sig rollen som klandervärda förövare medan minoriteterna vanligtvis beskrivits som oskyldiga offer.
Vilka majoritetskulturer som stått i förgrunden har skiftat beroende på vilka gruppidentiteter som forskarna utgått ifrån. Den romersk-katolska kyrkan har i flera historieskrivningar uppfattats som en förtryckande majoritetskultur med vilken religiösa minoriteter och kyrkor ständigt stått i laddade konfliktrelationer. Det har här varit vanligt att associera vissa delar av den katolska kyrkan med intolerans, åsiktsförtryck, slutenhet och traditionalism – påstådda egenskaper som har diskuterats livligt under den senaste tiden i samband med romanen och filmen ”Da Vinci-koden”. Kritikerna har inte sällan fixerat sig vid korstågen, inkvisitionen och den katolska kyrkans fördömande år 1633 av vetenskapsmannen Galileo Galileis försvar för Kopernikus världsbild, ett fördömande som närmast stått som en komprometterande symbol för kyrkans olika relationer till vetenskapligt tänkande genom historien.
Pendeln har emellertid sakta men säkert börjat svänga i motsatt riktning under senare tid. I dag finns det allt flera historiker som på olika sätt har försökt problematisera uppfattningen om den romersk-katolska kyrkans roll som vetenskapens och det kritiska tänkandets motståndare i Europas historia. I boken How the Catholic Church Built Western Civilization (Regnery Publishing, 256 s) hävdar den amerikanske historikern Thomas E Woods Jr att den katolska kyrkan haft en klart positiv roll i den västerländska civilisationens utveckling. Inte bara då i samband med musik, konst och arkitektur utan även när det gäller politik, utbildning, vetenskap, teknik och näringsliv.
Woods bok är intressant och läsvärd genom att den på ett illustrativt sätt lyfter fram med vilka institutionella och kulturella förutsättningar den katolska kyrkan bidrog till den vetenskapliga och kulturella utvecklingen i västvärlden. Dessa förutsättningar kan eventuellt förklara varför det just var Europa och inte exempelvis Kina som fick en så kraftfull vetenskaplig och industriell utveckling under 1600- och 1700-talet. Både Kina och Europa hade nämligen efter hand tillgång till boktryckarkonsten, kompassen och krutet, det vill säga de tre grundläggande ”uppfinningar” som den engelske filosofen Francis Bacon (1561-1626) ansåg var helt avgörande för den dynamiska samhällsutvecklingen i Europa. Boktryckarkonsten innebar en ökad spridning av kunskap till bredare folklager medan kompassen möjliggjorde mer långsträckta sjöresor. Med hjälp av krutet kunde också den folkliga oppositionen erövra det förtryckande feodalväldets fästningar. Man kan då med utgångspunkt i Bacons antaganden fråga sig varför de två regionerna utvecklades på så olika sätt – speciellt med tanke på att Kina hade tillgång till dessa tre uppfinningar flera århundraden före Europa.
En vanlig förklaring är att det inte fanns samma incitament i Kina som i Europa att övergå från manuellt till industriellt arbete på en bredare front. Dessutom fanns tillgång på kol i närheten av de framväxande europeiska industrierna, medan olika produkter och resurser från Nya världen bidrog till det gynnsamma utgångsläget för industrialiseringen här. En viktig kompletterande förklaring är emellertid de speciella kulturella och institutionella bidrag som den katolska kyrkan lämnade till högmedeltidens samhällsliv – ett svar som rimmar väl med Woods syn på den romersk-katolska kyrkans konstruktiva betydelse genom historien.
Ett av de mest frapperande och bestående inslagen från den katolska kyrkan var framväxten och utbredningen av universiteten i Europa. Utan tvekan har dessa högre utbildningsinstitutioner haft en central betydelse för den vetenskapliga och kulturella utvecklingen både på ett regionalt och globalt plan genom historien. På platser som Bologna, Padua, Paris, Montpellier, Oxford och Cambridge växte det fram viktiga lärdomscentrum vigda åt högre studier inom en rad olika akademiska ämnen som teologi, filosofi, juridik och medicin. Inom dessa institutioner uppmuntrades en argumenterande samtalsstil hos studenterna (dock inom ramen för bestämda teologiska gränsdragningar). Flera av påvarna ställde sig helhjärtat bakom universiteten, som de kallade för ”lampor som lyser upp Guds hus” eller ”juveler i den kristna civilisationens hägn”. Universitetet i Paris kallades allmänt för ”det nya Athen” och utgjorde ett särskilt centrum för teologistudier medan Bologna dominerades av den juridiska vetenskapen och Montpellier av medicinstudier.
Att ägna sig åt vetenskapliga studier uppmuntrades ofta inom universiteten utifrån utpräglat religiösa
bevekelsegrunder. Studiet av naturens gåtor var nämligen en möjlig väg för människan att helga Gud och ta skapelsen på djupt allvar. Den enskilda individens kritiska förnuft betonades i detta sammanhang särskilt, ett kritiskt förnuft med vars hjälp människor stegvis kunde upptäcka en hel del av det som ligger förborgat i Guds skapelseordning. (Ett av de mest kända exemplen på denna kunskapsiver representeras av den katolske filosofen Thomas av Aquinos verk ”Summa Theologica” som var ett sätt att försöka inringa det mänskliga förnuftets arbetsdomäner.) Denna individualism och tilltro på människans kritiska förnuft har stundtals anförts som en tydlig kontrastpunkt i förhållande till den kinesiska kulturvärlden, vilken enligt flera historiker mer har varit präglad av kollektivism och traditionalism.
Det naturrättsliga tänkande som växte fram i den katolska kyrkan och i universitetslivet under medeltiden kom sedermera också att ligga till grund för spridningen av föreställningar om mänskliga rättigheter
och en tro på människans inneboende värdighet och absoluta värde. För många kristna innebar också tron på det universella kärleksbudskapet och föreställningen om alla människors lika värde inför Gud en naturlig jordmån för ett mänskligt rättighetstänkande. Den katolske filosofen Jacques Maritain (1882- 1973), som var en av de viktigaste arkitekterna bakom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna efter andra världskriget, utgick just ifrån ett sådant naturrättsligt tänkande i sin filosofiska och teologiska argumentation kring de mänskliga rättighetsprinciperna. Detta mänskliga rättighetstänkande har ständigt stått som en moralisk ledstjärna för kommande generationer inom den romersk-katolska kyrkan. (Med utgångspunkt i Andra Vatikankonciliet i början av 1960-talet uttryckte också många katolska präster – framför allt i Sydamerika – värdet av att förverkliga fred, rättvisa och respekt för mänskliga rättigheter genom socialpolitik och demokratiseringsprocesser.)
Förutom universitetsväsendet hade de medeltida klosterordnarna en avgörande roll i västerlandets kulturella och ekonomiska utveckling, enligt Woods. I mångt och mycket framstår klosterordnarnas munkar som de verkliga hjältarna i Woods framställning genom sina mångsidiga begåvningar. I klostren utvecklades inte bara andliga och meditativa studier kring bibeltexter och teoretiska reflektioner kring arbeten av antika filosofer som Aristoteles. Många munkar ägnade sig även åt flitigt bokskrivande, kopiering av texter och utåtriktad skolverksamhet. Munkarna var också involverade i ytterst jordnära aktiviteter som uppodling av träskmarker, saltutvinning, fåravel och kvarnbyggen. Woods uppehåller sig speciellt vid de medeltida cisterciensermunkarna vilka utvecklades till att bli drivna jordbrukare, boskapsskötare, trädgårdsodlare, ingenjörer och handelsmän. Deras kloster kunde närmast liknas vid välskötta och effektiva företag. Dessa ”företag” agerade inom ramen för intensiva och utsträckta nätverk där de kunde dra nytta av varandras tekniska kunskaper – inte minst då inom metallurgin. Den globala nätverksekonomi som det talas så mycket om i dagens värld hade med andra ord en viktig förelöpare i de katolska klostren och deras ständigt återkommande kunskapsutbyten med varandra. Stor betydelse för näringsidkandet hade också munkarnas utnyttjande av vattenkraften som de använde inom en rad olika verksamheter såsom klädesindustrin och jordbruket.
Längre fram i historien, efter det successiva försvagandet av klosterordnarna – särskilt efter digerdödens ödesdigra framfart – hade den katolska jesuitorden en stor betydelse när det gällde utvecklandet av astronomin och seismologin, kunskaper som jesuiterna sedan spred till andra delar av världen som Central- och Sydamerika samt Indien och Kina. (Jesuiterna var för övrigt förhållandevis toleranta mot lokala riter och sedvänjor i de koloniserade områdena och de försvarade många gånger urbefolkningarna mot de spanska och portugisiska erövrarna.) Två jesuiter som kan nämnas i sådana vetenskapliga sammanhang är Ruggiero Boscovich (1711-87) och Angelo Secchi (1818-78), som båda lämnade viktiga bidrag till bland annat astronomin. (Många av månens kratrar bär för övrigt namn efter jesuiter som ägnade sig åt astronomistudier.)
En del katedraler i Italien blev också använda som observatorier på grund av sina höga torn, ett faktum som inte har varit så känt bland den historieintresserade allmänheten. Mer generellt kan man säga att flera aktiviteter, institutioner och byggnader som från början hade renodlat kyrkliga syften fick allt fler ”sekulära” betydelser i det europeiska samhällslivet, något som många av klostrens verksamheter var tydliga exempel på.
Tänk bara på kyrkans framställande av nattvardsvin, en produktion som efterhand utvecklades till att bli en regelrätt vinindustri. Den romerskt-katolska kyrkans ambitioner att få fram en så precis kyrkokalender som möjligt gav också upphov till en alltmer sofistikerad astronomisk kunskap.
I stor utsträckning framstår efter genomläsningen av Woods bok den romersk-katolska kyrkan som ett ytterst mångskiftande och dynamiskt ”subjekt” i världshistorien. Den ger en bild av en aktör som har lämnat bestående värden till Europa och den övriga världen – inte bara inom teologi, konst och litteratur utan inom de flesta centrala verksamhetsområden som vetenskap, teknologi och ekonomi. Och ännu i dagens globaliserade tillvaro framstår den romersk-katolska kyrkan, på grund av av sina gränsöverskridande nätverk, som en av de mest inflytelserika aktörerna.
