Humaniora är det grundläggande uttrycket för mänsklig erfarenhet och förståelse och svarar för en reflekterande kultur, som bildar medborgarskapets fundament. Men under de senaste decennierna har humaniora utsatts för en utifrån kommande kvävningsprocess. Samtidigt har man kunnat bevittna en inre utveckling inom olika humanistiska discipliner där en långtgående (över-)specialisering har blivit det förhärskande idealet. Det grävs djupare och djupare och samtidigt trängre och trängre hål; många gropar grävs, från vars allt längre ned belägna bottnar snart ingen utsikt finns. Många arbeten är till sin karaktär kunniga men inskränkta, analytiska men passionsfria, instrumentella men ofruktbara. Trots alla grävda hål lyser inte sällan helheten med sin frånvaro; alla småhålen har perforerat den intill oigenkännlighet och vi riskerar att inte se skogen för alla träd. Man har missförstått syftet med humaniora när man som humanist svarar: ”Tyvärr, men jag har ingen uppfattning därför att jag har ägnat senare delen av mitt liv åt att läsa Tom Sawyer baklänges för att inte intrigen skulle störa mig så att jag riskerade att missa något av de tillfällen då 'Aunt Polly' stavas 'aunty Polly'”(detta exempel på forskningsuppgift är hämtat ur verkligheten). Det är svårt att frigöra sig från tanken att inomvetenskapliga förändringar kan ha underlättat för de krafter som ifrågasätter värdet av humaniora och humanistisk forskning.
Ett lysande exempel på motsatsen - den vittra generalisten som står för sammanhang och som vänder sig till en större publik än tre personer (tjänstetillsättningssakkunniga) - är den oerhört produktiva och läsvärda filosofiprofessorn Martha C Nussbaum. Nyligen utkom hon med en ny bok, Upheavals of thought. The intelligence of emotions (Cambridge University Press, 2001, 751 s), en i allt väsentligt lysande tegelsten - för en tegelsten är det med sina drygt 700 sidor - om tankens inlevelse och känslans förnuft, om konsten att tänka med hjärtat och känna med huvudet.
Boken vittnar om lärdom och snille, om bildning och beläsenhet över vida fält. Här möter man en akademiskt verksam filosof, en forskare, som öppnar med en personlig berättelse om sorgen efter en älskad moder. Denna får bilda utgångspunkten för en analys av kärlek, sorg och medkänsla, som Nussbaum betecknar som det humanitära samhällets grundpelare. Till synes lekande lätt och med intellektuell briljans, i en varp av klassisk lärdom, laddar hon skytteln med livsvisdomens trådar hämtade från litteratur, filosofi, juridik, psykologi, antropologi, musik, konst med mera och där den röda tråden är Marcel Prousts iakttagelser om kärlek och medkänsla. Efterhand som nya trådar, från olika tänkare, kompositörer, domare med flera, läggs till väften framträder en tät tanke- och associationsväv, som får ett mycket personligt mönster, en spegling av en individuell tolkning av känslor och deras betydelse för individ och samhälle, det läsvärda resultatet av självständig reflektion snarare än av olika trender och konventioner anbefalld metod och teori, vilka många gånger tenderar att bli den fria tankens bojor.
Det är alltså känslornas betydelse för det mänskliga livet - och då inte minst för samhället i stort - som Nussbaum avhandlar. Över tiden har dessa betraktats på olika sätt. Stoikerna hävdade, normativt, att känslor skulle man befria sig från, eftersom de skapar ett ohälsosamt beroende av någon eller någonting utanför en själv som leder till bristande självkontroll. Livsmålet för dem var ataraxia, det bevarade sinneslugnet oavsett yttre omständigheter. Men den obefintliga insikten i betydelsen av barndomens upplevelser av kärlek, sorg och medkänsla för formandet av det mogna känslolivet ledde, säger Nussbaum, stoikerna och andra till den felaktiga slutsatsen att känslorna saknade adekvat värde, att de var irrelevanta.
Nussbaum hävdar att känslorna, som är en del av människans självmedvetande med vars hjälp hon kan reflektera över sig själv och sin situation, ger uttryck för värderingar som är viktiga vägvisare mot ett humanitärt präglat liv. De utgör inte ett irrationellt ok som människan släpar på, utan är förnuftets omistliga allierade, som ger begåvade svar på uppfattade värden. Känslorna skall med andra ord inte betraktas som en sorts andra klassens medborgare som bedriver omstörtande verksamhet i det rationella jagets republik, en form av upprorsmakare mot det kyliga förnuftet, vilka till varje pris måste undertryckas med hjälp av intellektets kravallpolis. Sammantagna utgör förnuft och känslor människans överlägsna, själsliga tvåtaktsmotor.
Det är inte endast stoikerna som Nussbaum kritiserar. Med i svepet åker också delvis kristna - hon ser inget behov av att jordiska känslor försakas till förmån för något hinsides beläget, om vilket vi inget vet; människors kärlek är målet i och för livet och livet levs här och nu - såväl som kantianer - moraliska imperativ kan enligt Nussbaum mycket väl, kanske rentav måste, födas ur känslor - som nietzscheaner - frånvaron av utomståendes medkänsla och kärlek (the art of maintaining a stiff upper lip) ser hon inte som något för själen stärkande, tvärtom - som hennes gamle mentor och tidigare Harvardkollega John Rawls - kombinationen av egenintresse och okunnighet är inte tillräcklig för att åstadkomma rättvisa.
Från födseln är vi beroende av andra människor, först och främst modern. Utvecklandet av känslor är, enligt Nussbaum, vårt gensvar på detta beroende. Våra relationer till andra formar koncentriska cirklar och graden av medkänsla betingas av dessas närhet till oss. Visst är alla människor medlemmar av samma övergripande enhet, universums stadsstat jorden, och har lika värde, men, säger Nussbaum, vi måste acceptera det koncentriska förhållandet, eftersom graden av kärlek, medkänsla och sorg är beroende av närheten till den människa som ger upphov till sinnesstämningen.
Det är otvivelaktigt på individplanet som medkänsla väcks, formas och först utövas. Men känslornas betydelse, särskilt medkänslans, är inte strängt inskränkt till privatlivets sfär. Eftersom världen är stor, och medkänslan betingas av närhet, uppkommer frågan hur man som enskild individ kan skaffa sig insikt om och känsla för vad andra människor, bortom familj och vänner, behöver. Det får vi, säger hon, genom konstnärliga aktiviteter i vid mening. Det är ur dessa, inte från det fragmenterade nyhetsflödet, som vi kan hämta vägledning och finna alla existerande värden som förtjänar att vårdas - även om varje individ inte kan vårda alla samtidigt.
Ur det förflutnas berättelser kan vi ta del av upplysande, känsloladdade historier. Framför allt är det, säger Nussbaum, tragedierna som står för de viktigaste övningarna i medkänsla. Men mer eller mindre all konst ger oss möjligheten att på en och samma gång förena utforskandets behag med de behov och den otillräcklighet som är dess objekt. I litteraturen finner vi en reservoar av gestaltning. Det är genom att ösa ur den som vi kan se med andras ögon, höra med andras öron, över huvud taget uppfatta och känna med andras sinnen. Att ta del av litterära vittnesmål är att gå in i en form av existentiell depå, där vardagsbruset tystnar, och där man med hjälp av andras reflektioner och erfarenheter kan få en föreställning om känslornas betydelse och andra människors behov. Att vinna insikt i människors olyckor och motgångar och lära sig medkänsla utgör ett skydd, en immunisering, mot en övermodig förnimmelse av självtillräcklighet som allt för lätt kan infinna sig i våra relationer med andra.
För att grundligt åskådliggöra vad hon menar tar Nussbaum med läsaren på en spränglärd odyssé genom litteratur, musik, juridik med mera. Vi får stifta bekantskap med synen på känslor - i litterära och musikaliska verk alltifrån Platon via bland andra Augustinus, Dante, Spinoza, Emily Brontë, Whitman och Mahler till Joyce - i domar och domares särskilda yttranden.
Demokratin, som vi känner den, klarar sig inte utan litteratur, utan konst, utan musik, utan dans, utan teater, utan film som förmedlare av medkänsla. Det är medkänslan som svarar för den insikt och förståelse som krävs både för ett gott moraliskt omdöme och politiskt förnuft; den förser oss med ovärderlig information om mänskliga behov och fungerar som en kompass som ger de nödvändiga anvisningar som krävs för en politik med konkret, mänsklig inriktning. Medkänsla måste därför ingå som ett naturligt inslag i allt som styr människors liv. I likhet med Amartya Sen argumenterar hon därför för att medkänsla måste ingå i allt lagstiftningsarbete och som en central komponent i ekonomiska modeller. Välfärd måste mätas i termer av vilka resurser människor har till sitt förfogande för att kunna bygga upp och understödja sin förmåga att fungera adekvat i, för ett värdigt och meningsfullt liv, fundamentala hänseenden. Med detta menar hon, bland mycket annat, mänskliga fri- och rättigheter, hälsovård, utbildning som ger möjlighet till leva ett innehållsrikt liv och som tränar förmågan till kritiskt tänkande.
Nussbaum tillbakavisar idén om att tillväxt automatiskt medför att de ekonomiska effekterna av denna sipprar ner i det ekonomiska systemet och fördelas relativt jämt. För allmän välfärd krävs politiska korrektiv, vilka administreras av institutioner som hämtar sin dynamik mer ur medkänsla än från den globala managementkulturens kalla räknesticka, som visar priset på allt och värdet av inget. Utan denna form av institutioner klarar vi inte av att skapa förutsättningar för att alla människor skall kunna leva meningsfulla och värdiga liv.
Medan man funderar över lämpliga institutioner som skall byggas upp kan man försätta sig i rätt stämningsläge till tonerna av musik och med Nussbaum som ciceron. Utan omsvep deklarerar hon att hennes analys av musik och känslor är en musikälskande amatörs, men en amatör vars liv grundligt har påverkats av musikaliska upplevelser. Desto mer inspirerande är det att läsa denna personliga tolkning av musikaliska verk - och samtidigt lyssna på dem. Hon framhåller musikens, i jämförelse med litteraturen, större oberoende av personer och miljöer för att väcka känslor. Övertygande och medryckande visar hon hur Gustav Mahler med sin tonsättning, Kindertotenlieder, av Friedrich Rückerts dikt om fadern som sörjer sina två barns död, på ett finstämt sätt förstärker en redan gripande och emotionellt mättad text och ger den ännu större variation och djup. Musiken och texten är sammanflätade uttryck för en inre värld, men musiken lämnar ett eget, oberoende bidrag till verkets, eller kanske snarare till lyssnarens, känslomässiga stämningsläge. Mahler lyckades med sina kompositioner inte bara förhöja stämningslägen. Enligt Nussbaums passionerade tolkning av hans andra symfoni ger denna uttryck för en entusiastisk tro på demokrati, människans okränkbara värdighet, individuell medkänsla och rättvisa som det ur evighetens synvinkel enda godtagbara och anständiga.
För dekonstruktivister utgör Nussbaums bok säkert ett uttryck för en beklämmande hemfallenhet åt livets väsentligheter, en måttlös överdrift av helhetens betydelse och en antikverad föreställning om meningen med humaniora. För andra är Nussbaum en lysande företrädare för en reflektionskultur, mer än väl införstådd med att humaniora handlar om livet, om att vara människa, om att försöka förklara meningen i livet, det som gör det värt att leva. Och som låter humaniora handla om just detta - i sin egen rätt, utan instrumentella sidoblickar.
Med sitt breda angreppssätt öppnar sig självklart Nussbaum för kritik i detaljer; det är svårt för att inte säga omöjligt att undvika ett eller annat detaljfel när man bidrar med stora syntetiska framställningar. Det är en risk som den som begränsar sig till att vara säker i smått inte tar. Visst finns det brister i detaljer, men de rubbar inte intrycket av Nussbaum som briljant i stort - och i rikt mått i besittning av det som juristen och sociologen David Riesman kallade the nerve of failure.
Upheavals of Thought är ett intellektuellt kraftprov, en enastående upp visning av värdet av breda humanistiska perspektiv, där medmänsklighet ses som en central politisk uppgift. Det är uppenbart att Nussbaum med boken, som kommer i en tid som lider akut brist på med- och rättskänsla, vill bidra till en renässans för en förkommen idealism: den förlorade viljan att göra gott i livet - utifrån eget engagemang och medkänsla. Med en travesti på Descartes skulle man kunna sammanfatta Nussbaum: Jag tänker och känner, alltså finns jag - även för mina medmänniskor.
