I förordet till sitt praktverk om Upplands antikviteter från 1710 förklarade Johan Peringskiöld varför det var viktigt att samla och studera minnen från äldre tider. Han talade om segertecken och sköldar som han hade ”erövrat” från en ”frätande ålder”, och som vittnade om kungars och andra hjältars ”manliga dater”. Syftet var att överlämna en gloria av heroiska minnen till nästa generation och uppmuntra denna till ”dygd och tapperhet”. Minnena var fornsaker och utgjorde bevis på de ädla dåd som Sveriges historia bestod av. Peringskiöld såg sig som en vapensmed som fejade rostiga vapen för att dessa skulle kunna ställas ut för adliga ynglingars ödmjuka beskådan. I detta var han inte ensam utan följde en stormaktstida tradition av fornforskning.
Denna tradition har nyligen undersökts i en omfattande avhandling, Forntid i historien. En arkeologihistorisk studie av synen på forntid och forntida lämningar, från medeltiden till och med förupplysningen (Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet, 452 s) av arkeologen Ola W Jensen. Han beskriver hur lärda män tolkade Sveriges äldre historia från tidig medeltid till 1700-talets mitt, en period om 650 år. Förutom att detta är en mycket lång tid att täcka in i en avhandling föreligger sedan tidigare en omfattande men delvis splittrad forskning på området. Trots det lyckas författaren både förmedla en mångsidig bild av tidsperiodens idémässiga utveckling och föra intressanta och övergripande resonemang.
I ett ämne som detta är en diskussion av göticismens betydelse oundgänglig. Götisk historieskrivning byggde på en sammankoppling mellan en nationellt svensk historia och en universell världshistoria. Bibeln och olika antika texter användes för att visa hur världen först hade befolkats från Sverige. Göterna, eller skyterna som de också likställdes med, hade en gång strömmat ut i världen från sitt nordiska urhem. Under 1600-talet blev den götiska mytologin politiskt sprängstoff när kungamakten tog den i anspråk för att ge Sverige rätten att föra angreppskrig på kontintenten. Gustav II Adolf menade att Sverige endast upprepade de härnadståg som svenskarna redan hade genomfört en gång när det först hade koloniserat jordens länder. Göticismen har beskrivits som ett historiskt-mytologiskt idépaket som såg sin kulmen under stormaktstiden. Den fick sitt mest välartikulerade uttryck i Olof Rudbecks vision om ett svenskt Atlantis (senast omskriven i Gunnar Erikssons biografi ”Rudbeck 1630-1702. Liv, lärdom, dröm i barockens Sverige”).
Sedan Johan Nordströms klassiska litteraturhistoriska studie ”De yverbornes ö” (1934) har götisk historieskrivning (eller ”historieromantik” som den ofta har kallats) utforskats i flera arbeten, inte minst i Lars Gustafssons ”Virtus politica” från 1956. Nordström och särskilt Gustafsson såg göticismen som en historieskrivning framväxt ur politiska behov, eller ur furstestatens vilja till självförhärligande. De undersökte göticismens retorik och politiska betydelse. Jensen erkänner det politiska behovet av en historiskt förankrad ideologi, men menar att det inte kan förklara varför fornforskningen utvecklades i en viss riktning. Äldre forskning har också i allt för hög grad tolkad denna som en sammanhängande strömning. Jensen betonar i stället pluralismen i götisk historieskrivning och menar att det förekom tolkningslinjer som gick emot varandra.
Göticismen som begrepp användes inte i sin samtid utan utarbetades inom 1800-talets nationalistiska historieskrivning, som därmed framstod som överlägsen och förfinad. Göticismen har fått fungera som en motbild till en mer modern och källkritisk historieskrivning och har symboliserat grundlös spekulation, luftig retorik och politisk opportunism. Jensen anser att göticismen ännu är ett användbart begrepp vid studier av äldre tiders historiesyn. Tyvärr diskuterar han inte hur meningsfullt det egentligen är att hålla fast vid det om man samtidigt vill kritisera den tidigare forskningens tolkningar av äldre historieskrivning. Inte desto mindre bemödar han sig om att nyansera det innehåll som göticismen har tilldelats och pekar på att det förekom starka avvikelser mellan de götiska hävdatecknarnas tolkningar av forntiden. Han betonar vikten av att studera fornforskningen som en kunskapsform i sig, och inte bara som ett maktpolitiskt uttryck.
Frågan är då hur självständig fornforskningen var gentemot politiska intressen. Fornforskarna var nästan alla beroende av mäktiga beskyddare (som inte sällan satt i rikets politiska ledning) för att kunna bedriva sina efterforskningar. Undantag var det fåtal herrar som beklädde så fördelaktiga ämbeten (företrädesvis biskopar) att de kunde ägna sig åt forskning. Utrymmet för personliga tolkningar var så stort att de götiska historieskrivarna knappast kan ha uppfattat sig som en intellektuell gemenskap eller ens som en grupp med gemensamma intressen.
Göticismen var alltså inte alls någon monolitisk vetenskap som ensam styrde historieskrivningen före 1700-talet. Jensen ordnar in denna tankeströmning under en kristen världsåskådning där olika tolkningar av människans och kulturens äldsta historia rymdes. De stora dragen i den götiska historieskrivningen under tiden 1100-1750 är kända sedan tidigare men preciseras och modifieras av Jensen. Den växte fram som en kristen historiesyn under 1100- och 1200-talen och byggde på påståenden om ett släktskap mellan de ”göter” som förekom i inhemskt nordiska källor och de kontinentala ”goter” som omtalades i antika källor, inte minst i Jordanes ”Getica” från 500-talets mitt. Jordanes behandlade goternas ursprung och historia i en tid då den gotiska kulturen fortfarande var intakt i södra Europa: östgoterna i det nuvarande Italien kapitulerade för Bysans år 552, men det västgotiska riket i Spanien skulle bestå ytterligare en tid. Jordanes behöll ett viss grepp över fornforskningen långt in på 1700-talet – så sent som år 1719 gav antikvarien Johan Fredrik Peringskiöld ut hans berättelse om göterna.
Vad som först gjorde Jordanes intressant för krönikörer i det medeltida Norden var hans beskrivning av hur goterna härrörde från en ö i norr, kallad Scandza. Både inhemska och kontinentala historieskrivare tycks ha identifierat Scandza med ett svenskt eller skandinaviskt rike, och denna uppgift hos Jordanes skulle komma att bli ett bärande fundament i de götiska myterna om svenskarnas ursprung och forna bedrifter. Ett andra fundament var det stöd som man ansåg sig kunna finna i Bibeln. Där sägs visserligen inget om goter, men med hjälp av antika skriftställare kunde ett släktskap påvisas mellan goterna och Magog, som var sonson till självaste Noa. Jordanes erbjöd alltså en geografisk placering av goternas urhem i Norden, medan Bibeln gav en genealogisk länk ända tillbaka till noakiderna.
Den götiska mytologin fick en fastare förankring i svensk historieskrivning under 1400-talet. Känd är Växjöbiskopen Nicolaus Ragvaldis oration vid kyrkomötet i Basel (1431-1443), där han hävdade den nordiska unionens rang som det första riket i kristenheten. Ragvaldi påstod i polemik med den spanska representanten (som menade att spanjorerna var ättlingar till västgoterna) att svenskarna en gång hade tagit hela världen i besittning. Talet blev inte någon större framgång vid mötet men bidrog enligt Jensen till att göticismen etablerades som en officiellt svensk tolkning av rikets forntid.
Under det följande 1500-talet kom rätten att skriva Sveriges historia att slitas mellan två brödrapar, Magnus respektive Petri. Olaus Magnus ”Historia om de nordiska folken” (1555) gav en etnografisk beskrivning av framför allt det svenska folket. Både han och brodern Johannes ägnade sig åt en historieskrivning som i renässansens anda var mer nationell än universell. De blev 1500-talets främsta förespråkare för Sveriges götiska arv, men fick inte stå oemotsagda. Bröderna Petri var däremot lutherskt ortodoxa reformatorer och uppskattade inte den nationellt götiska tolkningen av Sveriges historia. Särskilt för Olaus Petri var människans historia inte en berättelse om folk och nationer, utan om kampen mellan gott och ont. Historien skulle användas för att visa på hur många gånger Satan hade lurat människan, men pekade också på att människan kunde överlista ondskan.
De lärdes syn på forntiden förändrades enligt Jensen inte påtagligt efter medeltidens eskatologiskt kristna historiesyn förrän mot slutet av 1600-talet. Tidigare hade idén om att världen åldrades (mundus senescens) och gick mot undergång dominerat historiesynen. Nu blev i stället empiricism och naturvetenskaplig metod förebilder för fornforskningen. Den gudomliga försynen marginaliserades i tolkningar av människans äldsta historia. Slutsatser skulle bygga på egna observationer och inte på vad antika auktoriteter en gång hade sagt. En genomgripande förändring var att forntiden komprimerades kraftigt samtidigt som människan försågs med en historia betydligt äldre än de 6 000 år som Bibeln angav.
Striden om den så kallade vattenminskningen bidrog till denna förskjutning av forntidssynen. Av 1700-talets hävdatecknare har framför allt Olof von Dalin blivit känd som en förkämpe för tesen om vattenminskningen. Han menade att Sverige bara hade varit en vattenfylld skärgård vid den tid då göterna skulle ha behärskat världen, och därmed inte kunde ha hyst något större antal inbyggare. För fornforskaren Eric Julius Biörner, men också för det ortodoxa prästerskapet, gick idén om en sentida översvämning på tvärs med deras egna hypoteser om en götisk forntid. Under 1700-talets andra hälft skulle också rudbeckianer som Biörner komma att förlöjligas i vetenskapliga sammanhang, och kom att förknippas mer med vidskeplighet än med sanning.
Jensen observerar med rätta det paradoxala i de slutsatser som tidigare forskning dragit om 1700-talsforskningens utveckling. Medan fornforskningen (enligt bland andra lärdomshistorikern Sten Lindroth) förirrade sig i rudbeckianska spekulationer gick den berättande historieskrivningen en annan väg och sådde därmed fröet till en modern källkritik. Denna tolkning vilar dels på ett anakronistiskt synsätt där endast segrarens historia ges rättvisa, dels på en otillräcklig forskning. Nu framgår det tydligt att fornforskningen snarare populariserades och spreds till prästerskap och annat herrskap på landsbygden. Han pekar också på att det tidigt fanns praktiserande fornforskare som var lika källkritiska som historieskrivarna eller till och med mer källkritiska. Ett belysande exempel är ärkebiskopen Eric Benzelius den yngres (1675-1743) omfattande forskningar vars resultat finns bevarade i Linköpings stiftsbibliotek.
I och med Jensens forskning förs 1700-talets socken- och landskapsbeskrivningar in i diskussionen om historieskrivningens utveckling. Det var en tid då initiativet till arkeologiska utgrävningar förflyttades från Antikvitetsarkivet i Stockholm till landsortens präst- och herrgårdar. En mer sekulariserad och evolutionär historiesyn bidrog till att ett intresse för kulturhistoriska frågor utvecklades. Forskarna började göra etnografiska jämförelser mellan svenskarnas forntida levnadsförhållanden och exotiskt primitiva folkslag i främmande delar av världen.
Ola W Jensen har med ”Forntid i historien” gett ett betydande bidrag till forskningen om den äldre historieskrivningen i Sverige. Arkeologiska lämningar var länge inte mer än ett stöd för de nedskrivna urkunderna. Fornlämningar syftade då främst till att bekräfta eller förkasta slutsatser som redan hade dragits genom studier av historiska dokument. Redan under 1700-talets första hälft laborerade fornforskare med metoder för att försöka datera fornfynd. Även om fornforskningen hade få likheter med den arkeologiska disciplin som växte fram under 1800-talet, så tillskansade den sig under 1700-talet en viss självständighet gentemot historieskrivningen.
