I Lars von Triers film ”Dogville” (2003) kommer den unga kvinnan Grace en dag till den lilla amerikanska byn Dogville. Hon förefaller vara upprörd och orolig, och befinner sig uppenbarligen på flykt från något eller någon. Byborna i Dogville tar vänligt emot henne, och erbjuder henne husrum och mat. Hon tar tacksamt emot hjälpen, och stannar i byn. Gästvänligheten visar sig emellertid vara en ytlig fernissa, under vilken misstänksamhet och oro blandar sig med småaktighet och grymhet. Denna grymhet kommer till uttryck genom att byborna gradvis börjar utnyttja Grace för allehanda tjänster. Grace, å sin sida, är fördragsam och urskuldande och låter sig på så sätt utnyttjas. Därmed faller hon i aktning hos byborna, som utnyttjar henne alltmer skamlöst. Grace svarar med att ha överseende med deras övergrepp, vilket efter hand, i en utdragen och outhärdligt destruktiv process, förvandlar henne till en rättslös och föraktad byslavinna.
När förnedringen gått så långt att Grace utnyttjas sexuellt och kedjas som ett djur, vänds plötsligt allt över ända. Graces far, som visar sig vara maffiaboss, kommer till byn tillsammans med några av sina torpeder. Han tar reda på vad byborna har gjort mot Grace och sätter sig sedan i baksätet på sin limousine för att tala med henne. Grace, som uppenbarligen fruktar en grym hämnd, anser att byborna är enkla människor som är goda innerst inne. Därför förtjänar de förståelse och förlåtelse – någonting annat vore arrogant. Till detta replikerar fadern att det i stället är Grace som är arrogant. Hon vägrar att behandla byborna som vuxna, ansvariga människor. Genom att förlåta dem förvägrar hon både dem och sig själv mänsklig värdighet och respekt. Därefter ger han byborna den replik han tycker att de förtjänar – döden.
Filmen, och särskilt de starka slutscenerna, ställer många svåra moraliska frågor på sin spets. Många skulle säkert tendera att hålla med Grace om att bybornas egentliga godhet av olika skäl perverterats. De beter sig fruktansvärt, men förtjänar inte en bestialisk hämnd, utan förståelse. Andra, däribland jag själv, skulle snarare hålla med fadern om att det är respektlöst och förnedrande att vara alltför snar till ursäkter. I själva verket var det ju delvis just Graces undfallenhet och ovilja att ställa människor till svars för deras oförrätter som ledde dem alla in i fördärvet. Å andra sidan kan en sådan attityd lätt, som i filmen, slå över i en arrogant oförsonlighet, där förövaren blir ett objekt för ens egen hämndlystnad. Inget av dessa förhållningssätt förefaller moraliskt rätt.

Men vad är då moraliskt rätt? Hur ska man reagera mot oförrätter och de som gör ont? Bör man alltid försöka förlåta, eller kan förlåtelse vara ett moraliskt tillkortakommande ibland? När är det egentligen lämpligt att förlåta? När är det omöjligt eller fel att förlåta? Det här är frågor som teologen Ann Heberlein försöker besvara i sin intressanta doktorsavhandling i etik, Kränkningar och förlåtelse (Thales, 286 s).
Heberlein inleder avhandlingen med att försöka definiera vad förlåtelse är för någonting, och gör härvidlag några viktiga distinktioner då hon skiljer förlåtelsen från närliggande fenomen som försoning, nåd, ursäkter och överseende. Särskilt de två sistnämnda fenomenen är intressanta om man funderar över Graces förhållningssätt till människorna i Dogville.
Grace låtsas inte om att hon blir kränkt, eller ursäktar kränkningarna med att byborna egentligen inte vet vad de gör eftersom de är enkla människor. Heberlein konstaterar att överseende med kränkningar är ett tecken på bristande självrespekt. Att ursäkta kränkningar tyder vidare, menar hon i likhet med Graces far, på bristande respekt för förövaren som ”moraliskt ansvarig agent”. Den som förlåter vare sig bagatelliserar eller ursäktar en kränkning, utan uppmärksammar tvärtom kränkningen som en kränkning. Om inte felet uppmärksammades skulle det ju inte finnas någonting att förlåta. Heberlein konstaterar: ”Kärnan i resonemanget är frågan om ansvar: Beredvilligheten att ta ansvar för en handling och att avkräva ansvar för handlingar. Häri ligger skillnaden mellan ursäkter och förlåtelse. Den som ursäktar sitt eller andras beteende frånsäger sig själv eller den andre ansvar, medan den som ger eller ber om förlåtelse tillskriver ansvar.”
Jag menar att den allmänt förekommande oförmågan att skilja mellan förlåtelse å ena sidan och ursäkter och överseende å den andra illustrerar ett begreppsligt såväl som ett moraliskt tillkortakommande som genomsyrar vår kultur. Heberlein påpekar också att dagens samhälle präglas av vad hon kallar en ”viktimiseringsideologi” (det vill säga ett slags offermentalitet). Ett sätt att förvandla ansvariga människor till offer är att skylla deras tillkortakommanden på att deras svagheter i själva verket utnyttjas: rökare ses då som offer för tobaksindustrin, överviktiga för snabbmatsindustrin, ungdomar för porrindustrin. Ett annat sätt att viktimisera människor är att hävda att de är offer för olika psykologiska och fysiologiska fenomen som de inte kan råda över: rökare är nikotinberoende, alkoholister alkoholberoende, spelare spelberoende, otrogna sexberoende, överviktiga fettberoende och så vidare. Genom att beteckna en människa som beroende, fråntar man henne det personliga ansvaret för det oönskade beteendet, och lösningen på problemet är behandling, inte ansvarstagande. Till sist är det också mycket vanligt att skylla människors fel och brister på deras uppväxt. Denna form av argumentation är särskilt vanlig i kriminalpolitiken, där brottslingars beteende ofta förklaras med hänvisning till deras sociala och psykologiska historia. Brottslingarna bör, menar den som argumenterar på det sättet, vårdas eller behandlas för att bli kvitt sitt antisociala beteende.
Grace personifierar viktimiseringsideologin. Hennes ursäktande inställning till människorna i Dogville kan ses som en illustration av många människors förmyndaraktiga förhållningssätt till brottslingar och brottslighet, och hennes överseende med deras kränkningar illustrerar hur vi genom ett sådant förhållningssätt förnekar brottsoffer (som Grace) värdighet och upprättelse. Det är också intressant att notera hur dessa attityder leder till en brist på ansvarsutkrävande som för hela bygemenskapen in i fördärvet. Man skulle sålunda kunna säga att attityderna i fråga inte bara är ett uttryck för bristande självrespekt och arrogans mot andra, utan därtill är fördärvliga för det moraliska samfundet som sådant.

Motsatsen till en offerkultur eller offerideologi är en ansvarsideologi. Heberlein menar att vi tillskriver människor mänsklighet och värdighet när vi tillskriver dem ansvar: ”Detta är nödvändigt för individens självrespekt och uppfattning av sitt eget värde. Vi tillerkänner människan ett värde när vi anser henne vara ansvarig för sina felaktiga handlingar – vi tar honom eller henne på allvar som en självständig agent”, skriver hon.
Graces far resonerar på ett snarlikt sätt, och väljer därför att hämnas på dem som kränkt hans dotter. Det finns några filosofer som hävdat att hämnden är en rationell och riktig respons till en oförrätt; bland andra Peter French och Jeffrie G Murphy. Heberlein hänvisar till den sistnämnda, och konstaterar att denne menar att hämndgirigheten är ett uttryck för en kränkt människas självrespekt. Genom hämnden kan den kränkte upprättas, och balansen mellan förövaren och offret återställas. Därför är hämnden vare sig primitiv eller meningslös. Däremot kan den förvisso, som i ”Dogville”, vara överdriven och grym. Då kan den inte rättfärdigas.
Heberlein menar att hämnd ofta får negativa konsekvenser och ”är ett exempel på när offer utnyttjar sin moraliska makt på ett negativt sätt”. Hon skriver: ”En människa som blivit utsatt för en kräkning, för grymheter, förnedringar och svek, kan ha svårt att betrakta världen som en vänlig och god plats. Kränkningen har berövat henne en del av hennes värde, hennes drömmar och hennes tillit. Bitterhet och tankar på hämnd blir ett sätt att hävda det sargade självet.” Detta tillstånd är självdestruktivt och förlåtelsen, snarare än hämnden, är enligt Heberlein en utväg ur offerrollen – ett konstruktivt sätt att övervinna sin bitterhet. Genom att förlåta kan den kränkte förlika sig med det som skett, och gå vidare med sitt liv på ett mer positivt sätt. Förlåtelsen, konstaterar hon vidare, har också andra positiva konsekvenser. För den förlåtne kan den innebära en väg ut ur skuld och ånger. Den uttrycker också respekt för denna persons värde och potentiella förmåga till förändring. Vidare förändrar förlåtelsen relationen mellan den förlåtande och den förlåtne. Den förlåtande accepterar genom förlåtelsen den som felat som sin jämlike, och är sålunda beredd att återupprätta den gamla relationen. Detta kan vara nog så viktigt, och krävande (!), om relationen är nära.

Heberlein är emellertid noggrann med att understryka att förlåtelsen inte får vara ovillkorlig. Den kräver att inte bara offret uppmärksammar kränkningen, utan att överse med den eller ursäkta den, utan att också illgärningsmannen inser att han gjort ont. ”Först då en människa ser sitt ansvar för en ond handling kan hon erkänna sin skuld. Först då hon erkänner sin skuld kan hon bli förlåten och upprättad”, skriver hon. Men även om erkännandet av skuld och uppriktig ånger enligt Heberlein är förutsättningar för förlåtelse, så bör det inte innebära att en människa nödvändigtvis ska, eller ens bör, förlåta. Gärningen kan nämligen vara oförlåtlig. Den kan ha varit så kränkande och så illvillig att den kränkte inte är beredd att återupprätta sin relation till den felande.
I fall då en förövare inte förtjänar förlåtelse föreslår Heberlein att den kränkte personen bör inta en distanserat objektiv attityd till den som kränkt henne. Det innebär att hon bör frigöra sig från alla mänskliga relationer och känslor till denna person, och i stället betrakta henne som någon att skydda sig ifrån. På så sätt kan hon bli kvitt sin egen bitterhet, utan att förlåta den som inte förtjänar förlåtelsens gåva. I detta sammanhang konstaterar hon emellertid också att förlåtelsen är ett fenomen som hör hemma i det privata. Förlåtelsen är alltså någonting som sker i en relation mellan två människor. Samhället kan inte förlåta, men det bör ändå enligt Heberlein erbjuda möjligheter till upprättelse. Det ska alltså erbjuda en möjlighet till försoning. Denna plikt åligger emellertid inte offret, som inte på något vis bör avkrävas något ansvar för illgärningsmannens moraliska rehabilitering.
Heberleins avhandling ger en bra orientering till den etiska diskussion om förlåtelse som tagit fart under det senaste decenniet. Hon refererar initierat denna debatt, och bidrar med en nyansering av Murphys kritik av förlåtelsen, och vissa andra forskares okritiska försvar av densamma. Av hennes analys finns en hel del att lära, inte minst här i Sverige där vi lever i en uttalad viktimiseringskultur och allt som oftast är snara till överseenden och ursäkter. Grace i ”Dogville” utgör en illustration av detta förhållningssätt. Hon, i likhet med så många människor, betraktar fördragsamhet och överseende med andras fel som något av en ödmjukhetens dygd. Men vad som åskådliggörs av både von Triers och Heberlein är att hennes förhållningssätt till byborna i själva verket är tämligen nedlåtande och arrogant. Hon betraktar dem inte som sina jämlikar. Byborna, å sin sida, betraktar heller inte Grace som en jämlike, eftersom hon är alltför fördragsam. Detta leder dem in i en destruktiv relation, som börjar med smärre kränkningar och slutar i rena övergrepp. Det känns inte alltför avlägset att i detta se paralleller till den svenska kriminalpolitiken, och tänkbara effekter av densamma.

(under strecket 2005-08-07)