(Ur ett inledningsföredrag.)

Av Axel Raphael

Det är en del av den k. propositionen angående auktorsrätten, som här skulle behandlas, nämligen i vad den angår de litterära verken, mera hinns inte med. Och inte ens detta i detalj. Jag har nämligen trott, att det mera kunde intressera en lekmannakrets att få något reda på principerna för en sådan lagstiftning som denna än om deras utformning i detaljer, som egentligen endast kan intressera jurister, förläggare och författare. Jag tror, att den gruppen är fåtaligt företrädd här. Jag anser mig därför böra ta mera hänsyn till majoriteten lekmän, som omöjligt kan intressera sig för specialfrågorna, men som kanske gärna av lättförklarlig okunnighet gör sig den frågan: vad är egentligen litterär äganderätt? Varför finns den till? Vad innebär den? Hur långt sträcker den sig?

Vad är då den litterära äganderätten för en rätt? Jo, den är för det första rätten att bestämma, om mitt arbete skall komma ut och i vad form, om oförändrat eller icke. Men det är också rätten till den ekonomiska vinst, som ett utgivande kan medföra.

Således egentligen två befogenheter. Den ena – en personlighetsrätt, d. v. s. en rätt jag har i och med det att jag är en person. Det finns flera sådana personlighetsrätter: rätten till liv och lem, till frihet, till ära, till fritt andligt, fysiskt, ekonomiskt handlande, till egen bild (eller att ingen utan mitt tillstånd skall få avbilda mig). Och slutligen också rätten till att vad som är en yttring av mitt inre personliga liv jag själv skall få avgöra, om och hur det skall meddelas andra. Det är rätten till vad man börjat kalla ”hemlighetssfären”, inbegreppet av vad jag av mitt inre liv vill behålla för mig själv. Hit hör t. ex. skydd för brev och andra hemligheter, som skyddas på grund av principen: ”la vie privée doit être sacrée”.

Den andra befogenheten var rätten till den avkastning, som kan falla av att författaren omsätter sin inre skapelse i yttre former och gör den tillgänglig för andra genom olika mekaniska medel, mångfaldigar den. Och grunden till den rätten ligger i att resultatet av min andliga verksamhet, om jag är en verklig andlig skapare, gör mina medmänniskor en viss nytta och glädje, alltså är ett värde, som de inte böra kostnadsfritt få njuta av. Allrahelst som det mycket sällan är som t. ex. Lopes dramer framkallat av ett par dagars möda, utan oftast resultatet av ett mycket intensivt arbete. Detta har också staten tämligen tidigt insett: ”arbetaren är sin lön värd” har han bestämt sig för att tillämpa också på detta område. Den rätten är i motsats mot den förra ingen personlighetsrätt, utan en förmögenhetsrätt, visserligen ingen sakrätt, eftersom dess föremål inte är någon kroppslig sak, utan vad man ibland kallat ett ”immateriellt värde”.

Således två rätter: personlighetsrätten och immaterialvärderätten.

För min del tror jag, att det blir klarast att se saken på det sättet. Andra vilja endast tala om en rätt och kalla den för auktorsrätten, visserligen innefattande både förmögenhetsrättsliga och personrättsliga moment. Det kan i realiteten på det hela taget vara tämligen likgiltigt, och jag skall naturligtvis inte inför en lekmannakrets och med knapp tid gå in på några juridiska subtiliteter.

Jag skall nu litet närmare hålla mig till den förmögenhetsrättsliga sidan av auktorsrätten. Jag sade, att grunden till att författaren ensam får njuta avkastningen av sin skapelse är: arbetaren är sin lön värd. Alltså samma tankegång, som låter staten t. ex. ge odlaren rätten till hans skörd eller hantverkaren rätten till hans händers verk eller köpmannen rätten till vinsten av hans affär eller t. o. m. spekulanten till vinsten av en lyckad börskupp. Överallt erkännes satsen: arbetets frukter åt dem, som arbeta, arbetet må vara rent fysiskt eller endast hjärnans, t. o. m. det rena jobberiets frukter; det må vara intensivt under åratals strävanden eller någon stunds fundering på ett börsproblem. Och väl att märka: avkastningen på hela linjen tillfaller ograverad inte bara arbetaren själv, utan också hans barn och barnbarn o. s. v. ända fram till domedag.

Det vill då säga: arbetaren i allmänhet kan för tid och evighet lämna sin kvarlåtenskap i arv åt sina efterkommande.

Men det finns ett undantag. Vissa andliga arbetare, – auktorerna kunna vi kalla dem, författare, tonsättare, konstnärer, fotografer – kunna endast för en viss tid lämna sina efterlevande den delen av sin förmögenhet, som kallas auktorsrätten, i arv. Det är den gällande regeln i den civiliserade världen; det finns några undantag – Mexiko, Guatemala, Nikaragua, Venezuela – där författarrätten verkligen är evig, men annars är den begränsad, mer eller mindre, till 30, 50, 80 Ar eller något dylikt efter skaparens död, men alltid begränsad.

En och annan – kanske inte så många, men väl alltid någon – frågar sig nu måhända med mig: Varför denna undantagsställning? Den kan inte bero på att den andliga produkten är resultatet av ett mindre intensivt och uppslitande och kostsamt arbete än den timliga. Tvärtom. Den är om någon resultatet av skaparens studier, observationer, forskningar, tidsuppoffring, strävsamma dagar och sömnlösa nätter, av hans bästa och lyckligaste, men också av hans mest kvalfulla och nervslitande stunder. Om hos någon, så är produkten här frambringarens barn fött med kval och smärta och ansträngning till världen. Minst i lika i hög grad hans barn som sädesfältens råg eller trädgårdens astrakaner eller fabrikens separatorer eller börsspekulantens miljoner och allt vad i utbyte mot dessa härligheter kan erhållas är barn av dessa producenters arbeten och ansträngningar. Och ändå är äganderätten till alla dessa alster evig, medan den till de förra endast för en begränsad tid går i arv till arbetarens efterlevande.

Någon grund skall väl finnas för denna olika behandling. Ja, man påstår, att den finns, och vi känna den alla: statsskäl. Det är nyttigt för det allmänna, att upplysning och skönhetsintryck spridas så mycket som möjligt, och det sker genom att de bli så billiga som möjligt, således allrabäst om de lämnas gratis. Men någon måste då släppa till skinnet, det kan nu inte hjälpas. En måste dö för folket. Men varför bara en? Det andliga brödet skall bli så billigt som möjligt. Ett mycket vackert syfte! Men varför inte också det timliga? Det är utan tvivel ett statens intresse, att också rågbröd och bostäder bli massan så billiga som möjligt; varför då inte efter en viss tid ta hus och åkrar i anspråk för massans räkning med ägarens tillsläppande av fiolerna? Men det sker inte. Behöver staten för något särskilt viktigt ändamål den enskildes hus eller tomt eller åkerlapp, så tar han dem visserligen, men mot ersättning, han exproprierar dem, och det är en rasande skillnad. Här är han lojal och betalar värdet; i det andra fallet gör han som S:t Crispinus: han stjäl läder från de rika för att göra skor åt de fattiga. Med den skillnaden i alla fall, att den bestulne oftast inte är rik, utan ganska fattig, men han blir icke förty berövad sitt enda lilla lamm.

Nu drar staten emellertid inte fullt ut konsekvenserna av sin princip att göra det andliga brödet så tillgängligt som möjligt. Staten stannar ett stycke på vägen. De produkter han efter en vis tid lägger beslag på för allmänhetens räkning äro endast de utgivna, de offentliggjorda. Om det hade fallit först Goethe själv och så hans arvinge in att låta Faust stanna i skrivbordslådan, så hade staten aldrig tvingat dem till att trycka dikten, trots att staten av de mest vittnesgilla personer kunde få veta, att här fanns något till uppbyggelse, näring, njutning, som kunde tävla med det bästa, som folk någonsin fått i sig i andlig väg, något, som skulle främja mänsklig kultur så länge, som det kunde vara tal om en sådan. Lika lite som han tvingar en stor målare att ställa ut ett aldrig så betydande verk. Trots att det efter kompetenta domares utsago skulle framkalla de starkaste skönhetssensationer, så är beskådandet en grace, som det kan falla konstnären eller hans arvingar i många led in att endast låta komma några utvalda till del. Staten rör inte en fena, trots att miljoners skönhetsbehov längtar och trängtar att bli tillgodosett också på den punkten.

D. v. s. staten respekterar personlighetsrätten, fastän tillgången på det andliga brödförrådet därigenom inskränkes. Varför inte samma hänsyn till förmögenhetsrätten.

Och staten kunde ändå visa en sådan, om han betänkte, att det inte är så farligt åtminstone med inskränkningen i upplysningens spridande. Vi få näml. komma ihåg vad det är som skyddas i ett litterärt eller konstnärligt arbete. Det är inte tankarna, idéerna: det är den form, i vilken idéerna äro klädda. Arbetet får visserligen inte avtryckas ordagrant, men de ledande tankarna, det faktiska material, som de stödja sig på, de slutsatser författaren kommer till, det i sakliga i arbetet, med ett ord: den upplysning det kan ge – det får meddelas. Det kan genast obehindrat spridas av vem som helst. Den, som ville tala om vad ”Arternas uppkomst” innehöll behövde inte avvakta Darwins tillstånd; han fick bara inte i sin redogörelse gruppera det darwinska materialet på samma sätt som D. själv; den darwinska formen var okränkbar; D:s rätt var, som gamle Nordling träffande kallat den, en formrätt. Men trots dess existens kunde folk ändå rätt snart gratis bli tämligen upplysta om vad D. menade, utan att de behövde avvakta bokens friblivande. Kanske ställer det sig emellertid sämre vad den sköna litteraturen beträffar. Inte ens ett fullständigt, detaljerat referat av Faust ersätter Goethes text. Jag får reda på fabeln och alla de originella tankarna, men, jag medger det, skönhetsbehovet, det som vill uppta i sig den gudomliga formen, det blir inte tillfredsställt. Man får reda på hela den inre strukturen, hela benbyggnaden, de underliggande hudlagren, men själva epidermis saknas, och den är för skönhetsintrycket det avgörande. Det kan nu emellertid inte hjälpas, Någon fara, för att, skönhetsintryck skola berövas allmänheten föreligger dock icke, även om ett mångfaldigande av dikten icke skulle vara en var medgivet. Längre fram skall jag nämligen söka visa, att den betalning allmänheten får erlägga för ett avtryck av ett arbete blir densamma, vare sig arbetet fritt får mångfaldigas eller icke.

Ja, men på det sättet blir ju författarrätten ett monopol. Beteckningen användes av Macaulay i hans mer berömda än vederhäftiga underhustal 1841 men den har både före och efter honom begagnats av små och stora föregångare och eftersägare. Det är dock en egendomlig användning av det uttrycket. Monopol är väl annars befogenhet för en person att ensam få tillverka eller försälja en sak, som andra lika bra vore i stånd att tillverka och försälja. Om Andersson ensam får tillverka en viss sorts kläde, fastän Pettersson kan använda lika bra ull och har lika bra maskiner, så är det ett monopol för A. Men om Kahns gurkor eller Södertälje kringlor äro bättre och därför mera efterfrågade än andra gurkor och andra kringlor, så hade varken fru Kahn eller gummorna i Tälje något monopol på tillverkningen av dessa läckerheter. Varenda dam i Sverige hade rätt att göra sådana; olyckan var bara, att de inte kunde konsten så bra som de särskilt begåvade, som därför fingo en mycket större marknad, tämligen ensamma om den ibland, utan att man därför kan säga att de hade ett monopol. Och nu på vårt område! Grimberg har intet monopol på att behandla svenska historien eller Heidenstam på karolinska skildringar eller Selma Lagerlöf på värmländska släktsägner. Det är inte bara Strindberg, som får dramatisera Gustaf III; Hallström har nyligen också gjort det, och många, många fler komma att göra det opåtalt. Ingen av alla dessa kan säga: ”förlåt, den stolen är vikt”. Nej, var och en har rätt att sätta sig på den. Alla kulturens och historiens otaliga ämnen är fria. Men den form någon en gång ha givit ett sådant ämne, skola de andra vara snälla och låta vara, ty den är utan tvivel hans välförvärvade egendom, men intet upprörande monopol, om också Grimbergs och Heidenstams alster äro så värdefulla, att de faktiskt äta ut konkurrenter.

Men nu frågar man mig: om nu detta andliga arbete obegränsat skall skyddas, skall inte detsamma också gälla uppfinnarna? Håller ni också på den eviga patenträtten? Nej, det gör jag inte. Uppfinnarens verksamhet är av ett annat slag än författarens. Jag har redan sagt, att författarens idéer inte äro skyddade, men det värdefulla i uppfinningen är just idén; det kan därför vara tillräckligt, att den för en tid blir skyddad, tidslängden beroende på, hur man anser den bör vara, för att uppfinnaren skall bli betäckt för sina omkostnader och ansträngningar och för att hans framgång skall sporra andra att också ägna sig åt sådan verksamhet. Men det är också andra omständigheter som ge uppfinnaren en annan ställning än författaren. Det fordras ingen vidare konst att trycka utav en bok, men det fordras en viss teknisk talang för att begagna en uppfinning, efteraparnas krets är således inskränktare. Trots att patentet har gått ut, håller sig allmänheten gärna kvar hos uppfinnaren, den tror sig, och kanske med rätta, bli bättre betjänt utav honom än utav efteraparen. Men eftertrycket gör publiken samma tjänst som originalupplagan. Och så det viktigaste: uppfinningen grundar sig ofta väsentligen på föregångares arbete, den ligger så att säga i luften, den är ofta bara punkten över i'et, den sker ju också ibland samtidigt i flera personers hjärnor. Men jag finner inte, att Bygmester Solness ligger i luften, att, om inte Ibsen 1892 hade kommit med den, så hade Björnson gjort det 1893. Det är möjligt, att han eller någon annan hade skildrat en äldre arbetares rädsla för ungdomen, han också, men vi kunna vara säkra på, att det inte hade skett i den formen. Den formen var en ny skapelse, den var ensamt Ibsens verk, men det är också bara för den, som man begär skydd.

Ja, men om Ibsen ej har andra poeter att tacka för sin dikt, så står han ju för sin diktnings framgång i alla fall i skuld till samhället och den föregående kulturen liksom till den samtida. Ja, visserligen har han liksom vi alla att tacka forntid och samtid för mycket. Författningens och lagarnas kvalitet och handhavande, den materiella kulturens tillstånd, kommunikationsledernas beskaffenhet o. s. v. influerar högst betydligt på jordbrukets resultat; detta beror visst inte ensamt på odlarens möda. Han blir också beskattad för den hjälpen, men sin äganderätt behåller han ograverad. Låt då samma behandling vederfaras den andlige odlingsarbetaren!

En ytterligare invändning är: om arvingen, trots den påräknade vinsten, av någon anledning vägrar att låta arbetet vidare utkomma? Han kan ogilla det, det är inte värdigt författaren, det kan innehålla uttalanden, som arvingen på det högsta misstycker, en radikal författares efterlevande kunna vara högst konservativa, deras sedlighetsbegrepp helt andra an stamfaderns. Sådana fall torde väl dock böra till sällsyntheterna, och olägenheterna kunna ju lätt förebyggas antingen genom att använda expropriationsinstitutet eller, som vi själva hade det en tid här i Sverige, genom att författarrätten måste bevaras genom att en ny upplaga utges före en viss tids utgång, på eller utan särskild påfordran. Alltså som i gruvlagstiftningen ett ”försvarsarbete”. Då är det ingen risk att kulturen går miste om vad den verkligen behöver.

Men nu säger man till sist: ja, det där är gott och väl, vi skulle gärna vilja likställa de andliga värdeskaparnas arvingar med de materiellas men är det nu så säkert, att det verkligen blir de förra och inte förläggarna, som i själva verket komma att skörda frukterna av denna ökade rättsliga förmån! Och kommer inte en så långt utsträckt skyddstid att hindra det förbilligande av de andliga kulturskatterna, som det dock måste vara statens uppgift att söka åstadkomma?

Jag kan om dessa båda invändningar fatta mig jämförelsevis kort. De ha båda upptagits till bemötande i den inlaga, som Sveriges författareförenings styrelse ingivit till lagutskottet i anledning av k. m:ts förslag att nedsätta skyddstiden efter en författares död från nu gällande 50 till 30 år. Till denna inlaga, som så gott som fullständigt är intagen i Svenska Dagbladet d. 28 sistl. jan., har jag all anledning att odelat ansluta mig.

Efter allt vad jag nu andragit väcker det väl knappast någon större sensation, om jag säger, att mitt votum går ut på evig auktorsrätt. Men jag skyndar mig att erkänna, att jag står tämligen ensam om den meningen eller åtminstone är jag i en liten minoritet. Det skall naturligtvis inte hindra mig från att ha ”le courage de mon opinion”. Och för resten är den evigheten inte bara en fantasibild hos mig, den finns, som jag sade, som en verklighet i några exotiska stater; den fanns en tid i Holland och 70 år i Spanien, den fanns hos oss före 1877, och den hade i ett par sekler funnits i England och i Frankrike, innan den, delvis beroende på ogynnsamma och tillfälliga omständigheter, ungefär samtidigt försvann i båda länderna genom kungl. ordonnanser och överhusutslag på 1770-talet, efter debatter, som höra till de mest intressanta i hela författarrättens historia, men i vilka de starka argumenten visst inte ligga på den segrande sidan. Först under senare hälften av förra århundradet har i dessa länd liksom i den civiliserade världen i allmänhet en motrörelse inträtt, man är nu överallt på väg att utsträcka skyddstiden. Etapperna äro tydligt skönjbar i England liksom i Frankrike, och icke ens i Tyskland saknas tendenser att gå i samma riktning, att sålunda till en början närma sig den önskvärda gemensamma normen, Bernkonventionens 50 år. Det förefaller därför egendomligt – jag vill sluta med den observationen – att man hos oss vill gå sin egen väg, i rakt motsatt riktning. Sverige har dock i detta avseende synnerligen vackra traditioner att upprätthålla. Det kan icke och det bör icke förgätas, att en evig författarrätt före 1877 var inskriven i svensk lag.