Den som inte låter sig bländas av den samtida teoretiska diskursens begreppsanalytiska lek utan strävar efter att förstå våra idéers uppkomst, upptäcker tämligen snart att det förflutna är långt mer modernt än vad vi ofta vill tro. De tankar som inte minst postmodernismens företrädare har lanserat som sina egna – språkets arbitraritet, leken med självreflektion, metafiktion, skillnadens dialektik och så vidare – har ofta en förhistoria som sträcker sig många hundra år bakåt i tiden, inte sällan tillbaka till grekerna. Intet nytt under solen, brukar det heta, men för att inse detta måste man, som den amerikanska litteraturforskaren Fredric Jameson uttryckte det, alltid historisera. Särskilt när vi vågar använda oss av våra moderna perspektiv och erfarenheter, framträder det förflutnas ständiga aktualitet i tydlig dager.
När den tyske litteraturvetaren Uwe Wirth i det tionde och avslutande kapitlet i sin omfångsrika bok ”Die Geburt des Autors aus dem Geist der Herausgeberfiktion” (2008) beskriver 1900-talsromanens montage- och ready-made-estetik, ser han denna som slutpunkten för en omvandling av romankonsten som tagit sin början redan runt mitten av 1700-talet. Wirth menar nämligen att framväxten av den moderna romanen under andra hälften av 1700- och början av 1800-talet också utgör det gradvisa skapandet av en modern författarpersona som inte bara skapar sina verk utan i lika hög grad är dess redaktör och kompilator.
Syftet med boken är alltså att undersöka förhållandet mellan den under denna period så vanliga utgivarfiktionen (Herausgeberfiktion), det vill säga 1700-talsförfattarnas ständiga lek med olika redaktionella grepp som utgivarförord, efterskrifter och fotnoter, och författarsubjektet som vi känner det idag och som ofta anses uppstå under samma period. Den hypotes Wirth utgår ifrån är att romanernas redaktionella inramning (Rahmung) utgör den nödvändiga förutsättningen för geniestetikens upptagenhet vid författaren. Idén är alltså att det inte finns någon författare utan utgivare, och ur denna tes vill Wirth förklara hur ett författarskap ”inramas” av utgivarens funktion och i vilken utsträckning författarskapet ska uppfattas som ett ”självutgivarskap” (Selbstherausgeberschaft). Den fiktiva utgivarens språkhandlingar ramar med andra ord in den text inom vars gränser den moderna författaren (så som den formuleras av Michel Foucault i den inflytelserika essän ”Vad är en författare?”) tar form, vilken så småningom kommer att spränga dessa ramar och bli sin egen utgivare.
Kan man verkligen hävda att den moderna författaren är ett resultat av hur man under 1700-talet använder sig av en fiktiv utgivare? Wirth argumenterar för sin ståndpunkt både teoretiskt och genom analyser av en handfull betydelsefulla romaner från såväl upplysningens som romantikens tidevarv. De teoretiska impulserna hämtar Wirth dels från fransk poststrukturalism och narratologi, i första hand från Roland Barthes, Michel Foucault, Jacques Derrida och Gérard Genette, dels från anglosaxisk semiotik och talaktsteori, närmare bestämt från Charles Sanders Peirce, John Austin och John Searle. Genom skarpsinniga och kritiska sammanläsningar på närmare 200 sidor av dessa olika teoretiska skolor drar Wirth den kanske inte helt lättförklarade slutsatsen att författaren alltid är ett slags egenutgivare, som enligt den språkfilosofiska modell Wirth uppställer innebär att författaren inte bara ger ut sig själv utan också citerar sig själv. Med hjälp av utgivarfiktionen inympar författaren olika texter och ytterst också den egna texten på det verk som författaren, under den fiktiva utgivarens skyddande mantel, själv ger ut. Annorlunda uttryckt: författaren blir till först i den (språk)handling som är resultatet av att verket offentliggörs, vilket samtidigt innebär att författaren inte bara utgör verkets skapare utan också dess redaktör; enligt den poststrukturalistiska logik som resonemanget följer betyder det att författaren citerar eller inympar sig själv i texten i och med att den ges ut.
Att de teoretiska resonemangen befinner sig långt från de litterära verk som analyseras i bokens andra hälft torde stå tämligen klart för läsaren. Icke desto mindre lyckas Wirth utvinna flera intressanta resultat i sina läsningar av några av litteraturens mer genomtröskade romaner: Wielands ”Geschichte des Agathon”, Goethes ”Die Leiden des jungen Werther”, Brentanos ”Godwi”, Hoffmans ”Das Lebens-Ansichten des Katers Murr” samt en handfull romaner av Jean Paul från sekelskiftet 1800.
I den fiktive utgivarens förord i Wielands ”Agathon”, vilken brukar betecknas som den första moderna tyska romanen, visar Wirth hur en serie motsägelser sätter igång den process som leder fram till det moderna författarbegreppet. Utgivaren beskriver sig här paradoxalt nog som en utgivare av en fiktionstext – och alltså inte av en text som utgivaren påstår sig ha funnit på ett eller annat sätt, vilket annars är brukligt – vilket i sin tur leder till en motsägelse mellan å ena sidan fiktiv historieskrivning, som följer en kausal logik, och å den andra fiktionsberättelsens ändamålsenlighet, alltså att berättelsen bestäms som en meningsfull struktur snarare än en relation mellan orsak och verkan. Utgivarens och författarens principer, kausalitet respektive ändamålsenlighet, krockar med varandra i Wielands roman.
Hos Goethe däremot uppträder utgivaren inte bara som ett slags författare som på olika ställen rekonstruerar delar av det förlopp som leder fram till Werthers självmord, utan också som berättare. Denna ”Herausgeber-Erzähler” förbinder enligt Wirth två till synes motstridiga roller, nämligen den redaktionella och den auktoriala berättarens, då utgivare-berättaren obehindrat tar in andra personers perspektiv, den allvetande berättarens signum.
Med den romantiska romanens intåg bryter systemet slutligen samman, så att gränsen mellan författare, utgivare och romanpersoner inte längre går att upprätthålla. I Brentanos ”Godwi” förvandlas inte bara den fiktive utgivaren – en synnerligen opålitlig sådan, ska det visa sig – till en av huvudpersonerna, utan titelpersonen blir mot slutet av romanen, när den ursprunglige utgivaren dött, den som får slutföra arbetet. Dessutom framträder den verklige författaren Brentano själv i ett efterord författat av dennes nära vän.
Jean Paul och Hoffmann leker i sin tur med bokmediet som sådant. Hos den förre blir tillkomstprocessen och bokens ofullständighet ett centralt tema, medan den senare blandar två olika berättelser genom att låtsas att det rör sig om ett misstag av boktryckaren: katten Murrs bildningsroman har använt makulaturen från en självbiografisk berättelse (också den författad av Hoffmann) som läskpapper, varför de två texterna blandats samman till ett till synes kaotiskt montage.
Den romantiska leken, det arabeska kaos där alla roller är utbytbara, pekar framåt mot 1900-talsromanens ohämmade språkspel. Det är intressant som Wirth påpekar att efter det att Hoffmann drivit utgivarfiktionen så långt det är möjligt, förtvinar den tämligen omgående. Men spåren finns kvar i den modernistiska och postmodernistiska estetiken, som så emfatiskt omfamnar kompilatet och citatet. Under 1900-talet, avslutar Wirth, blir författaren inget annat än en redaktör som citerar sig själv och andra.
Man kan tänka sig ett antal olika reaktioner på detta slags läsning. Å ena sidan kan man förfasas över det teoretiska övergreppet, det spekulativa hårklyveriet som förvandlar författarens skapande verksamhet till att citera sig själv och författarskapet till ett självutgivarskap. Å den andra kan man förföras av den stränga logiken i de teoretiska resonemangen och det konsekventa omsättandet av dessa i tolkningspraktiken.
Icke desto mindre väcker en bok av det här slaget ett antal principiella frågor beträffande historiens betydelse i modern litteraturvetenskap. Det första man bör fråga sig är förstås i vilken mån man kan tillämpa detta slags teoretiska system på ett historiskt material. Poststrukturalismen, liksom andra filosofiska inriktningar, är i någon mån ahistorisk och är tänkt att fungera som verktyg för att förklara mänskliga erfarenheter oberoende av tid. Det lämnar fältet öppet för Wirth att pröva möjligheterna hos den poststrukturalistiska teoribildningen. Onekligen avtäcker ett sådant angreppssätt en rad meningsskikt i texterna som annars förblivit dolda för oss och som vi mycket väl kan uppfatta som vårt moderna perspektiv på texten.
Problem uppstår emellertid när tolkningarna också har ambitionen att låta oss förstå komplicerade historiska processer. Wirths tolkningar är förvisso inte menade att stå helt fria från historien utan ska förklara hur det moderna författargreppet skapas med hjälp av utgivarfiktionen. En sådan strävan förutsätter ett långt mer vidsträckt grepp om romanens historia än vad läsaren ges. Liksom så många andra som intresserat sig för 1700-talets romankonst ignorerar Wirth, med endast få undantag, hela den långa historia som sträcker sig tillbaka till de första århundradena efter Kristi födelse, då de tidigaste romanerna såg dagens ljus. Hela denna historia har präglats av en självklar lek med just frågor om förhållandet mellan fiktion och verklighet, och redan de första romanförfattarna, exempelvis Heliodorus, skriver in sig själva i verket och blir på så sätt det slags självutgivare Wirth talar om.
Även om en mer vittfamnande kontextualisering förmodligen inte hade ändrat så mycket i de enskilda tolkningarna utan mer visat på tematikens långa historia, har frågan om urvalet av material betydelse. En undersökning som har för avsikt att beskriva historiska processer måste enligt mitt förmenande vara långt mer tydlig med urvalspremisser, ty ett urval måste ovillkorligen göras. Inte minst gäller detta när ett annat urval har avgörande betydelse för slutsatserna. Jag tänker mig att hade Wirth tagit upp utgivarfiktionen – eller snarare bristen på en sådan – i Hölderlins, som brevroman betraktat, märkliga roman ”Hyperion”, hade diskussionen kanske lett fram till frågan om inte huvudpersonen, snarare än utgivaren, är upphovet till det moderna författarbegreppet. I Hölderlins roman möter vi nämligen en brevförfattare som helt tydligt överskrider alla gränser för hur ett brev kan eller bör se ut och som breder ut sig över hela verket. Någon plats för en utgivare finns inte.
Wirths bok ger många intressanta uppslag som kan leda till nytänkande och nytolkning av romanens historia, men ett med allra största säkerhet oväntat sidoresultat rör frågan om litteraturhistoriens funktion i modern litteraturteori och -vetenskap. Även om jag med glädje välkomnar det angreppssätt som Wirth presenterar, gör detta också tydligt hur viktigt det är att det paras med en historisk medvetenhet, i alla fall om man som Wirth har ambitioner att ge historiska förklaringar. Hur genomreflekterat och elegant än undersökningen är, ekar dess försök till historisk förståelse tom om inte den historiska kontexten beaktas.
De senaste åren har visat en vilja att återgå till litteraturhistorien, ett begrepp som, likt barnet med badvattnet, kastades ut i samband med att ämnet blev en ”vetenskap”. Tyvärr tenderar ibland de teoretiskt drivna blunda för historien, liksom de historiskt inriktade endast har förakt till övers för teorin.
