Hans Larssons Platon och vår tid – den alltjämt bästa nybörjarbok i filosofi som skrivits på svenska – är indelad i tre huvudavdelningar, kallade: På väg till idéläran, Idéläran utformas och Idéläran granskas. Dessa termer voro mycket meningsfyllda, för att inte säga sakrosankta, för den generation som är jämnårig med århundradet. Vi som voro pojkar den gången voro uppfostrade att tro, vad Emerson skrev och Pontus Wikner citerade: ”Platon är filosofi och filosofi är Platon, på en gång mänsklighetens ära och skam, efter ingen varken av sachsisk eller romersk härkomst har förmått lägga en idé till hans kategorier”. Mycket i samtiden styrkte oss i denna uppfattning. När Albert Nilsson skulle tolka den svenska romantiken, gav han sin bok undertiteln: Den platoniska strömningen; den stora svenska dikten tolkades som en fortlöpande Platonkommentar. Och när det första världskriget tog slut publicerade det wilhelminska Tysklands störste humanist, Wilamowitz-Moellendorff, sin magnifika Platonbok, vilken man anammade nästan som en helig skrift. Samtidigt skrev amerikanen Paul Elmer More sina stora och lärda verk om platonismen, i vilka han sökte tolka hela kristendomen som den stora religiösa bekräftelsen av Platons idélära. Och så kom i början på 20-talet Claes Lindskogs Platonöversättning, hälsad både från konservativt och radikalt håll som en kulturgärning av oemotsvarig betydelse.

Det var den gången. Tidens orm har bytt skinn. Häromdagen hörde jag med halva örat hur några representanter för en yngre generation resonerade om en kamratfest, varvid en av deltagarna råkat bli litet för dionysisk. Jag uppfattade från rummet bredvid denna replik: ”Han var på väg till idéläran redan vid smörgåsbordet”. Jag hajade till och bad om en förklaring av uttrycket ”på väg till idéläran”. Beskedet gavs tydligt och snabbt: ”Ja, den här gången menade vi bara att killen blev full; annars menar vi att det betyder att bli allmänt galen; på väg till idéläran, ja, kort sagt att bli fjompig. Det är ju Hans Larsson som hittat på uttrycket”. Gossarna voro unga men hade studerat filosofi.

Bakom denna pojkjargong ligger en radikal filosofisk omvärdering. Det gemensamma för lundateologi och uppsalafilosofi är föraktet för Platon. Ordet idealist är i dag i akademiska kretsar närmast ett skällsord. Det är inte alls sagt, att detta betyder ett farväl för alltid till det platonska tänkandet. Voltaire kallade på sin tid Platons filosofi för ”en gallimatias, som uppmärksamt studeras endast av sex till sju drömmare, som leva gömda i några av Europas vindskupor”. Bara ett par decennier senare hade Platon med den romantiska tankeströmningen återerövrat sin kungliga tron i västerländskt kulturliv. Detta kan ske en gång till. Men för ögonblicket är otvivelaktigt den platonska idealismen synnerligen inaktuell. Det är typiskt, att den bästa bok som under senare år skrivits på svenska om den store atenaren, Gunnar Rudbergs Platon, behandlar ämnet från alla möjliga sidor: Platon som historisk gestalt, Platon som konstnär, Platon som människoskildrare, men innehåller ingenting alls om vad som borde anses vara det väsentliga, nämligen Platons filosofi. Populärfilosofiska kraftkarlar och bestsellerförfattare tävla om att framställa Platon som arg nazist, utsugare och helvetespredikant; rekordet innehas tills vidare av engelsmannen Lancelot Hogben, som i sin beryktade succèsbok Matematik för millioner överöser Platon med de grövsta smädelser.

Så blåser vinden i dag; kanske vänder den sig redan i morgon. Men vad som under tiden inte får glömmas är att Platon bortsett från sin filosofi är antikens störste prosaförfattare. Ingen generation har råd att vara okunnig om vad han skrivit, lika litet som den har råd att vara obekant med Shakespeare. Visserligen har Platon skrivit åtskilligt som är svårtillgängligt och förutsätter filosofiska specialkunskaper. Men han har också skrivit bra mycket som kan läsas av vem som helst, när som helst och hur ofta som helst. Därför annoterar man med glädje och tacksamhet, att Bibliofila klubben nu utgivit en volym betitlad Tre dialoger av Platon, så vackert tryckt och fint illustrerad som man kan begära av denna idogt verksamma förlagsrörelse. Volymen är icke avsedd för fackfilosofer utan för bokälskande lekmän. Den är tryckt i en begränsad upplaga; man vill hoppas, att var och en av de 450 prenumeranterna läser den med tillbörlig andakt.

Claes Lindskog står för urvalet och kommentarerna; sin egen översättning har han rätt djärvt moderniserat. En dialog är ju självskriven i ett sammanhang som detta: Gästabudet. Jag har träffat utexaminerade litteraturhistoriker, vilka utan blygsel tillstått, att Platon inte ingick i deras kursläsning. Det hade inte varit värre om de aldrig hört talas om Kung Oidipus eller Hamlet. Finns det något drama som är mer konstnärligt uppbyggt än dialogen Gästabudet? Det börjar så sakta och liksom förberedande med skildringen av symposiet och några rätt allmänna och retoriska tal, till Eros ära. Men så får Aristofanes ordet och han berättar som han bör tänkas berätta: mycket kvickt och något grovt. Och så kommer då Sokrates med sin berättelse om vad han hört av sierskan Diotima om kärleken till det sköna, icke i dess enskilda gestaltningar utan det sköna i och för sig. ”Vad skulle du då tycka, ifall det beskärdes någon att få se det sköna i och för sig, oförfalskat rent och obesmittat, ej bemängt med kött och blod, med färger och annan förgänglighet, utan just den gudomliga skönheten i själva dess oförgängliga gestalt?”

Här skulle en ringare författare än Platon ha satt punkt. Efter denna mystiska vision av idévärlden skulle ju allt resonerande verka platt. Men Platon för oss i stället till den jordiska verkligheten med ett underbart grepp. Den druckne Alkibiades kommer in stödd på en f1öjtblåserska och håller sitt stora tal till Sokrates, i sin realism och sitt självsvåld det första levande historiska porträttet i världslitteraturen och knappast senare överträffat. Och så upplösningen, när de rusiga gästerna somna, alla utom Sokrates. ”Sokrates begav sig nu till Lykeion, tog ett bad, tillbragte sedan dagen som vanligt och gick så om aftonen till vila.”

Hur mycket rymmes icke i denna underbara dikt! Sublima spekulationer, ystert skämt, levande människoskildring, realistisk miljöbeskrivning, allt avvägt och ordnat med dramatisk konst. Man skall vara förstockad i anden för att förbli oberörd och man undrar hur Platons många smädare egentligen äro beskaffade, om de nu över huvud ha läst honom.

Den första dialogen i Lindskogs urval är Lakes, en av Platons ungdomsskrifter, ur rent filosofisk synpunkt mindre betydande, men fylld av liv och charm. Det är några äldre atenska gentlemän, två av dem framstående militärer, som diskutera ungdomsfostran, och särskilt då fäktkonsten. Men så ger sig Sokrates i leken och samtalet kommer att gälla frågan om vad tapperheten egentligen är eller kanske bättre hur den rätteligen skall definieras. Den ena definitionen efter den andra förkastas och till något positivt resultat kommer man strängt taget inte. Men debatten har intellektuell spänning, de skilda resonörerna äro fint karakteriserade och man värmes av den nobla anda, den höviska ton, som kännetecknar dessa i statens värv beprövade gamla herrar. Man känner på sig, att även om de icke alltid äro så skarpsinniga i debatten, så stå de sig gott både på slagfältet och i rådsförsamlingen.

Den tredje dialogen är Eutyfron. Den har kanske valts för sin korthets skull; onekligen äro exempelvis Protagoras och Faidon konstverk av annan rang. Diskussionen gäller emellertid ett problem, som ingalunda förlorat sin aktualitet. Frågan gäller: Älskas det fromma av gudarna, därför att det är fromt, eller är det fromt, därför att det älskas av gudarna? Sokrates för sin del menar, att rättrådigheten, fromheten är det primära. Det är icke gudarnas vilja som avgör vad det rätta är. Religiöst traditionsbundna diktare, sådana som Sophokles eller Runeberg i Kung Fjalar, ha däremot ansett, att vi icke ha någon annan norm än gudarnas vilja. Man bör emellertid observera, att Platons åskådning har till förutsättning, att det verkligen existerar något som är objektivt rätt, gott och fromt. Har man inte den meningen, blir det ingalunda det rätta som sådant utan det individuella godtycket som är avgörande instans. Mot gudarnas vilja kan man då endast ställa vad jag själv vill, och det är ingen som garanterar att just jag har rätt. När tron på de objektiva värdena upphörde att ha någon filosofisk mening, fick den liberala humanism som ofta anknutit till resonemanget i Eutyfron sitt dödssår.

Om sådana ämnen skriver författaren Platon. De kunna icke kallas likgiltiga. Och han skriver så som ingen annan filosof har skrivit: med en blandning av ironi och patos, dramatiska replikskiften och lugna utredningar. Man kan läsa honom för att bli uppbyggd, för att bli visare, för att förarga sig eller bara för att så skall vara; inför den nyutgivna Platon-antologien räcker det med att säga, att man bör läsa Platon för nöjes skull.