Under min studietid i England hade jag förmånen att få lära känna studenter från flera olika delar av världen. Några av mina vänner kom från Indien och jag slogs ofta av deras enorma kunskaper och världsvana umgängessätt. När det gällde politiska värderingar gav de uttryck för genuint demokratiska och liberala förhållningssätt och de var också starkt engagerade i frågor om global rättvisa. På en enda punkt upplevde jag en svårsmält motsättning. När vi kom in på familjeursprunget gav mina – för övrigt ytterst liberala, egalitära och progressiva indiska kamrater – uttryck för en oförblommerad stolthet att de tillhörde den högsta kasten i Indien – brahminerna. Att denna kasttillhörighet spelade stor roll i deras liv kunde man inte ta miste på. Deras sociala liv i Indien och delvis i England var nämligen strukturerat kring denna kasttillhörighet. Föräldrarna hade under en längre tid försökt påverka vilka de skulle gifta sig med, påtryckningar som vissa av dem visserligen inte följde, till föräldrarnas
förtvivlan.

Det land mina indiska kamrater kommer ifrån genomgår för närvarande en kraftig moderniseringsprocess på flera skilda områden. En växande välutbildad medel- och överklass sätter sin prägel på samhällslivet och den teknologiska utvecklingen har stundtals varit häpnadsväckande. Indien har till skillnad från den andra asiatiska giganten Kina, vars moderniseringsprocess stegras allt mer, ett demokratiskt styrelseskick med liberala rättighetsprinciper som politiska hörnstenar. Även om många indiska medborgare fortfarande lever under svåra sociala förhållanden har Indien till skillnad från Kina inte upplevt någon massiv svält efter 1947 då Indien blev ett självständigt land. Dagens verklighet i Indien når visserligen inte upp till den förste premiärministern Jawaharlal Nehrus förhoppningar om ett land helt befriat från klassmotsättningar och religiösa konflikter. Men från ett internationellt perspektiv finns det mycket som talar för att Indien kommer att utvecklas till en alltmer betydelsefull stormakt både regionalt och globalt och att den ekonomiska utvecklingen förstärks. Det finns också en stor indisk diaspora som spelar en viktig ekonomisk roll utanför Indien.

Att Indien inte har drabbats av någon massiv svält under de senaste femtio åren vill den indiske ekonomen och filosofen Amartya Sen förklara just med utgångspunkt i Indiens demokratiska styrelseskick. I ett land med yttrandefrihetsprinciper och föreningsfrihet finns det, enligt Sen, inte samma risker för att en befolkning drabbas av svält. Politikerna blir nämligen tvingade att reagera på ett tidigt stadium inför tydliga tecken på hungersnöd. De indiska makthavarna är således politiskt pressade att mota Olle i grind på ett helt annat sätt än i diktaturstater. I sin nya bok The Argumentative Indian – Writings on Indian History, Culture and Identity (Allen Lane, 409 s) tecknar pristagaren i ekonomi till Alfred Nobels minne Amartya Sen en fängslande bild av Indiens kulturella, politiska och ekonomiska historia med det huvudsakliga syftet att slå hål på utspridda myter och vanföreställningar om ”det indiska”.

Amartya Sen är i ordets bästa bemärkelse en tvärvetenskaplig forskare och boken vittnar på ett frapperande sätt om hans djupa kunskaper i historia, filosofi, religion, litteratur och ekonomi. Sen som numera är verksam vid Harvard efter en lång akademisk karriär i England, kan beskrivas som en sann kosmopolit genom alla sina kulturella influenser och nationella hemvister. Han har i intervjuer beskrivit sig själv som en ateist med hinduiskt ursprung, icke-brahmin, bengal med rötter i Bangladesh och en anglo-saxiskt präglad akademiker. Den sistnämnda identifikationen har gjort honom världskänd inte bara i akademiska kretsar utan också i internationella politiska sammanhang – inte minst genom hans påverkan på FN:s Human Development Index. För Sen är begreppet människans utvecklingsmöjligheter centralt och hans resonemang kring detta begrepp har varit vägledande för senare års välfärdspolitiska program bland annat då när det gäller förbättrandet av kvinnors förhållanden i olika utvecklingsländer.

Det projekt Sen genomför i sin nya bok påminner till viss del om den palestinske forskaren Edward Saids ambitioner i hans berömda monografi ”Orientalism” (1978). Båda författarna har uppfattningen att många människor i västvärlden haft fördomsfulla och missvisande uppfattningar om ”det österländska” även om Said och Sen i viss utsträckning fokuserar på skilda miljöer och delvis levererar olika beskrivningar av vad som är fördomsfullt i de västerländska attityderna.

Den bild av indiern som Sen vänder sig emot är bilden av en överdrivet religiös och spekulativ person som sätter intuitionen och de andliga upplevelserna framför kritiskt förnuft och vetenskaplig argumentation. Om Indiens historia ges en mer rättvis beskrivning så framtonar i stället en rad olika traditioner med en upplysningsfilosofi och ett vetenskapligt tänkande i centrum. Sen ifrågasätter om den västerländska moderniteten överhuvudtaget hade blivit möjlig utan de arabiska, kinesiska och indiska bidragen inom matematik och naturvetenskap. Själva titeln på Sens bok ”The argumentative indian” är symptomatisk såtillvida att argumentation och kritiskt tänkande ständigt varit närvarande i den indiska historien, enligt Sen. Även ateistiska och agnostiska strömningar har haft en framträdande plats i Indiens historia. Bilden av ett utpräglat religiöst samhälle är således klart missvisande. Överhuvudtaget ställer sig Sen kritisk till att klumpa ihop all kulturell mångfald på den indiska halvön till något homogent och avgränsat, ett förhållningssätt som emellertid haft flera välkända förespråkare. Till stor del har Samuel Huntingtons omdiskuterade bok ”The Clash of Civilizations?” (1993) just varit präglad av stereotypa uppfattningar om homogena och skarpt urskiljbara civilisationer där vissa religioner varit överordnande. Samma slags förhållningssätt ger sig tillkänna i den militanta Hindutva-rörelsen, vilken sätter likhetstecken mellan den indiska nationella identiteten och en intolerant och exkluderande form av hinduism. Indiens historia skall i stället, enligt Sen, betraktas som en multireligiös historia där flera olika religioner gjort sig gällande, däribland buddismen, jainismen och islam. I Indien finns en av världens största muslimska befolkningar, en befolkning som under flera århundraden varit statsbärande bland annat under den mogulska härskaren Akbars glansfyllda dagar.

Amartya Sen vill även ifrågasätta den vanligt förekommande uppfattningen att det demokratiska styrelseskicket och de liberala principerna i dagens Indien är en import utifrån – och då mer specifikt en import från kolonialtiden när Indien styrdes av Storbritannien. Vid en närmare granskning finns det många konkreta exemplifieringar på demokratiska, egalitära och liberala inslag i den indiska historien. Den buddistiske regenten Ashoka propagerade redan tre århundraden före Kristus för ståndpunkten att alla människor har samma grundläggande värde och han gav också uttryck för en djup respekt och tolerans inför religiöst oliktänkande. I välkända skrifter som ”Mahabharata” återfinns även formuleringar som ifrågasätter kastväsendet och de djupa ekonomiska klyftorna i det indiska samhället. Buddistiska och janinistiska rörelser engagerade sig dessutom starkt för att förbättra utsatta gruppers förhållanden.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga, enligt Sen, att själva frågan hur det vidskepliga och hierarkiska Indien kunde utvecklas till en modern liberal demokrati under 1900-talet är en djupt missvisande fråga. Demokrati, tolerans och kritisk argumentation har nämligen varit ständigt närvarande i det indiska samhällslivet och bildade jordmån för det demokratiska styrelseskicket som infördes 1947. Dagens västerländska stater har också mycket att lära av den sekularism som är dominerande i den indiska staten, enligt Sen. Till skillnad från den franska sekularismen, som bannlyser religionen från den offentliga sfären, står den indiska sekularismen för en genuin acceptans av skilda religioner där ingen religion skall ges ett företräde på någon annan religions bekostnad.

Den person som framstår som Amartya Sens stora idol i ”The Argumentative Indian” är poeten och författaren Rabindranath Tagore, som egentligen utgör bokens huvudperson. På ett personligt plan har Tagore haft betydelse i Sens liv genom att Sen växte upp i den lilla staden Santiniketan där Tagores egenhändigt skapade skola finns. En äldre släkting till Sen var dessutom nära vän till Tagore. Utan överdrift kan man säga att Sens bok inte bara är ett försök att ifrågasätta fördomsfulla uppfattningar om Indien utan den kan också betraktas som ett försök att korrigera missvisande uppfattningar om Tagores liv och verk. Enligt Sen betraktas Tagore i dag (om han överhuvudtaget är ihågkommen) av västerländska läsare som en världsfrånvänd mystiker och poet. Tagore hade dock många strängar på sin lyra och skrev förutom poesi flera romaner, essäer, politiska pamfletter och vetenskapliga verk. Tagores vurmande för kulturpluralism, förnuftstro och social rättvisa var också signifikativa för hans livshållning och han betonade den kritiska dialogen som ledstjärna för Indiens samhällsutveckling. Tagore engagerade sig även i de utsatta gruppernas situation.

Om nu Indien kan sägas uppvisa en så grandios provkarta på progressiva och humanitära värderingar genom historien, varför har då inte dessa värderingar fått ett större genomslag i dagens indiska samhälle? Fortfarande lever många medborgare under svåra sociala förhållanden och det indiska samhället präglas av oförsonliga gruppkonflikter inte minst på religionens område. Detta är en diskussion man önskar att Sen hade borrat djupare i. Det stora problemet för Indiens fortsatta samhällsutveckling är framför allt det utbredda kastsystemet som av hävd varit sanktionerat av hinduiska rörelser. I den uråldriga skriften ”Rigveda” nämns fyra kast: präster (brahminer), krigare, köpmän/bönder samt arbetare – som alla står över de oberörbara eller de kastlösa, dalits (de förtryckta) eller harijans (”Guds barn” i Mahatma Gandhis språkbruk).

Att kastsystemet genomsyrat Indien genom historien illustreras bland annat av gruppernas stora ekonomiska ojämlikheter och deras skilda sociala sfärer och sedvänjor. På ett bokstavligt plan har verkligen de kastlösa varit oberörbara eftersom de högre kasterna undvikit all slags kroppskontakt. Den utbredda föreställningen har varit att man föds in i en kast och att man bara kan nå en högre kast i ett efterkommande liv. Visserligen har det under senare år gjorts försök att förändra kastsystemet i en mer flexibel riktning, vilket skulle innebära att man skall kunna nå en högre kast inom ramen för samma liv. Men fortfarande genomsyras det indiska samhället av det gamla kasttänkandet och det har visat sig vara ytterst seglivat i folks medvetanden. Hinduismen är nämligen Indiens stora majoritetsreligion och kasttänkandet har underblåsts av de många hinduiska templen i Indien trots att de officiella myndigheterna förbjudit diskriminering utifrån kastsystemet. Genom templens ekonomiska tillgångar har dessa haft stora möjligheter att påverka värderingarna och sedvänjorna i närmiljön.

Det är intressant att notera att en så bildad och moraliskt klarsynt person som Amartya Sen bara berör kastväsendet i några få korta (om än kritiska) avsnitt i sin stora bok om Indien. Hans fokus riktas framför allt mot andra fenomen som religiös pluralism, kulturmöten, sekularism och förnuftstro. Ibland får man känslan av att kastsystemet är en konstant som bara tas för given.