Fest i Fordlandia
På Diego Riveras stora fresk ”Detroit Industry 1932” ger den mexikanske muralmästaren sin vision av en harmonisk samexistens mellan människa, maskin och Moder jord. Freskerna – som Ford Motor Company beställde – fyller en hel marmorhall på Detroit Institute of Arts.
På ett ställe ser man några gummitappare, seringueiros, på en flodbädd i Amazonas. Över havet länkas de samman med Fords väldiga bilfabrik i Dearborn: Rouge Plant, då den största i världen. Och medan Rivera målade var Fords utsända män i Amazonas i full färd med att förstöra den vackra visionen.
Augusti 1928: ångfartyget Lake Ormoc avgår från bilstaden Detroit i Michigan, USA, med en lastpråm på släp. Fyra månader senare anländer båtarna till en kaj vid floden Tapajós djupt inne i brasilianska Amazonas, 150 kilometer från staden Santarém.
Där lossar de sin last: traktorer, stubbrytare, vägmaskiner, motorbåtar, en grävmaskin, en pålhammare, ett lokomotiv, mängder av matlådor och – ismaskiner. Där finns också monteringsfärdiga trähus, ett elverk och ett sågverk i delar. Platsen, känd som Boa Vista, får nu ett nytt namn: Fordlandia.
Greg Grandin, professor i Latinamerikas historia vid New York University, har skrivit en bok om detta grandiosa projekt: ”Fordlandia: The Rise and Fall of Henry Ford’s Forgotten Jungle City” (Metropolitan Books, 416 s).
Ett år tidigare hade bilkungen Henry Ford, världens då rikaste man, köpt denna mark: 15 000 kvadratkilometer regnskog vid Rio Tapajós, en biflod till den mäktiga Amazonas. Området var stort som en mindre delstat i USA, Connecticut eller Massachusetts.
Här skulle han plantera gummiträd, Hevea brasiliensis, vars vita sav, latex, är råvaran till naturgummi. Och av den skulle han tillverka de däck, slangar, packningar, torkarblad och andra gummidelar som satt i hans bilar och traktorer. Världens största gummiplantage, det var Fords storslagna tanke.
Gummi var i princip det enda som fattades i hans imperium; annars kontrollerade han alla råvaror och länkar i produktionskedjan: skogar, gruvor, fabriker, fartyg, hamnar, järnvägar, plantager och jordbruk både i USA och utomlands. Dessutom ville Ford inte vara i händerna på brittiska, franska och holländska gummibaroner i Sydostasien som smidde planer på en kartell. Därför Fordlandia.
Bilkungens planer passade även Brasiliens dåvarande regering, som hoppades på en ny gummiera. Hundra år tidigare hade gummiruschen i Amazonas skapat stora förmögenheter och förvandlat djungelhålan Manaus till tropikernas Paris, med spårvagnar, elström och eget operahus. Allt baserat på det slitsamma arbete som tiotusentals fattiga seringueiros bedrev ute i djungeln, ofta i skuldslaveri.
Då kom allt naturgummi från Amazonas. Men sedan frön från gummiträdet hade smugglats ut från Brasilien hade stora, rationella plantager växt upp i Sydostasien. Europeiska kolonialmakter tog snabbt över produktionen och världshandeln med naturgummi i början av 1900-talet. Runt 1920 var ruschen över i Amazonas, och Brasiliens gummi- och kaffebaserade ekonomi kollapsade.
Därför välkomnade regeringen Fords plantageprojekt: bilkungen fick köpa marken billigt (125 000 dollar) och kunde föra in utrustning och material tullfritt. Han fick också garantier om polisbeskydd. I gengäld skulle regeringen få del i framtida vinster.
Men Henry Ford ville inte bara odla gummiplantor; han hade också idéer om människan och hennes roll i det moderna samhället, i massproduktionens tidevarv. Lyckliga, friska och välbetalda arbetare jobbar bättre, var hans credo. Då har de också råd att köpa de produkter som de tillverkar – vilket gör att marknaden växer. Denna filosofi, fordismen, ville han också inplantera i regnskogen. I Fordlandia skulle man samla gummitappare på ett enda ställe och betala dem – och behandla dem – bättre än de var vana vid.
”Ford ville lägga Americana över Amazonas”, skriver Grandin. Fordlandia skulle vara en kopia av ett amerikanskt idealsamhälle, en miniatyr av en småstad i Mellanvästern, komplett med fabrik, elverk, bostäder för arbetare och tjänstemän, skola, sjukhus, biograf, bibliotek, samlingslokaler, golfbana, butiker och räta rader av villor med fjällpanel, takplattor, veranda, elström och vattenrör.
I gathörnen lyste röda brandposter – som i vilken amerikansk småstad som helst. Längs Fordlandias asfalterade Main Street rullade T-Fordar. Och uppe i ett torn, som kronan på verket, stod en vattencistern med Fords logga på – väl synlig från alla håll.
Runt den lilla bruksorten, som hade cirka 2 500 invånare 1930, fylldes den röjda marken av gummiträdplantor i långa rader – tätt, tätt, trots att vilda gummiträd stod långt ifrån varandra i regnskogen. Detta var ett av de stora misstagen, skulle det visa sig.
Men det räckte inte med att arbetarna skulle bo som nordamerikaner; de var också tvungna att följa Fords regler och moral: tidur och stämpelkort, bolagets skor och arbetskläder, knappar med anställningsnummer och arbete även under den tropiska middagshettan.
Han försökte få de lokalanställda att odla blommor och grönsaker i sina trädgårdar, äta fullkornsbröd, råris, havregryn, hamburgare och Michigan peaches (persikor) på burk. På helgerna skulle de lära sig dansa polka, vals och s quare dance, lyssna på poesi och delta i allsång på engelska.
Och eftersom det var förbudstid i USA – dock inte i Brasilien – var alkohol strängt förbjuden i Fordlandia, också i hemmen. Men utanför plantagen växte det upp barer där arbetarna – de flesta var ungkarlar – kunde spendera sina förhållandevis höga löner på cachaça (billig rom) och kvinnor.
I december 1930 – efter ett år i denna ”fostrande arbetsmiljö” – exploderade missnöjet i ett uppror som nästan gjorde slut på Fordlandia. Det började på kantinen – som en protest mot all USA-mat och nymodigheten självservering – och slutade med att arbetarna välte bilar, krossade fönster och tidur och slängde utrustning i Rio Tapajós. Ursinniga plantagearbetare jagade amerikaner in i djungeln eller ut på floden, där de satt och tryckte i sina båtar tills brasilianska armén kom och återställde ordningen efter tre dagar.
Henry Fords chefer och ingenjörer, skolade i precision och disciplin längs de löpande banden i hans fabriker, var inte heller förberedda på att arbeta i regnskogens hetta och fukt. Tropiska sjukdomar, ormar, vilddjur och insekter bidrog till att göra livet hårt – och ibland för kort – för Fords män, fruar och barn.
Grandin berättar också om Einar Oxholm, en norsk fartygskapten som utsågs att leda Fordlandia sedan den första platschefen fått sparken. Det för tankarna till Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”; vi ser Oxholm sitta på sin veranda och läppja på rom (trots förbudet) medan ”hans” mönstersamhälle löses upp.
Oxholm var visserligen en hedersman, men han visste inget om hur man odlar gummiträd eller hur man leder män på land. Och han kunde inte portugisiska. När han så småningom återvände till USA lämnade han fyra av sina barn begravda i Fordlandia.
Nej, ”os gringos” förstodsig inte på kulturen – än mindre naturen – i Amazonas. Saken förvärrades också av att Ford, som misstrodde alla experter, inte hade rådfrågat några agronomer eller botanister; i så fall hade de kunnat tala om för honom att gummiträd inte kan växa för tätt i Amazonas. Det gjorde att mal-das-folhas (”bladsjukan”) och larver frodades och tog kål på de späda träden. Dessutom var marken för kuperad; när skogen röjdes fylldes sänkorna med stillastående vatten – som blev perfekta kläckningshärdar för malariamygg.
Krocken mellan Ford och Amazonas var Chaplin-lik i sin absurditet, skriver Grandin: ”Moderna tider” möter ”Fitzcarraldo” (av Werner Herzog). De brasilianska arbetarna gjorde uppror mot Fords puritanism och naturen revolterade mot hans industriella likriktning.
Men Ford gav inte upp; 1934 flyttades hela plantagen åtta mil nedströms, till en plats som lämpade sig bättre för att odla gummiträd: Belterra. Och dit kunde fraktbåtarna nå även under torrperioden. Där startade projektet på nytt, men nu med experthjälp. I tio år arbetade Fordfolket på att förvandla jorden till naturgummi.
Självaste Walt Disney var där en gång för att göra en dokumentärfilm: ”The Amazon Awakens” (1944) . Där hyllar Disney – god vän till Ford – bilkungens patriotiska nybyggaranda:
”Fordplantagen är en hyllning till skicklighet och vetenskap, de nya vapnen för tjugonde århundradets föregångsman”, säger speakern i filmen, som var en del av USA:s krigspropaganda. För detta var i en tid när japanerna hade lagt under sig merparten av Sydostasiens gummiplantager och USA behövde gummi till sin krigsmaskin.
”Vetenskaplig noggrannhet, plantagens motto, gäller också för den mänskliga faktorn. Därför får de 5 000 invånarna allt de behöver för att livet i djungeln ska bli hälsosamt, lyckligt och bekvämt”, intygar speakern till bilder av golfande amerikaner, rena och rymliga arbetarhem, ett modernt sjukhus och brasilianska barn i skoluniform, till och med ett dagis.
”Henry Fords gummiodlingar är ett företag av historiska proportioner. Här förvandlas djungel till en högmodern plantage som kan producera gummi i stor skala”.
I själva verket gick det väldigt trögt; toppåret 1942 fick man fram 750 ton latex – långt ifrån de 38 000 ton som Fordfabrikerna behövde varje år. Under samma tid betalade USA 100 dollar för varje man som den brasilianska regeringen kunde skicka till Amazonas för att slita som gummitappare. Av dessa 55 000 så kallade ”gummisoldater” kom hälften aldrig tillbaka.
Men det var ändå för sent: syntetiskt gummi, baserat på olja, hade gjort sin entré. 1945, sedan andra världskriget tagit slut, sålde Ford tillbaka Fordlandia till brasilianska staten för 250 000 dollar, en symbolisk summa.
Ford hade plöjt ned 20 miljoner dollar i sitt gummiprojekt, vilket är tio gånger mer i dagens dollarvärde. Själv satte han aldrig sin fot där. Och under dessa 18 år nådde inte en droppe latex från Fordlandia fram till någon Fordbil.
Men ju mer Fordlandia misslyckades, desto mer försvarade Henry Ford sitt projekt som ”a civilizational mission”, ett självpåtaget uppdrag att civilisera det vilda Amazonas. Denna utpost för modern kapitalism skulle, med Grandins ord, vara ”ett exempel på Fords speciella American dream; hur man med höga löner, mänsklig omsorg och moralisk bättring kunde bringa välstånd till ett oupplyst land”.
Fordlandia står kvar fortfarande – nu som en spökstad. Och Grandin kan berätta hur det ser ut där i dag: husen där nordamerikanerna bodde, Vila Americana, är övergivna och förfallna; fladdermössen har tagit över. Sjukhuset har kollapsat och djungeln har återtagit golf- och tennisbanorna. Vattentornet med Ford-loggan står och rostar, sågverkets fönster är krossade. Men gummiarbetarnas hus är bebodda. Och fabriksvisslan ljuder fortfarande fyra gånger per dag – som en påminnelse om när senhor Ford var herre över tiden och tingen, när han skulle betvinga både människor och natur i Amazonas.
På Diego Riveras muralmålning, rakt under gummiträden, tittar Henry Ford själv ut ur väggen. Framför honom, på en ritning, ligger en blyertspenna och ett fickur. Högerhanden är hårt knuten kring en linjal, a ruler – som också råkar betyda ”härskare” på engelska. Med sträng blick tittar han ned på de fredskallor – levande plantor – som växer precis under målningen.
Till slut var det en liten svamp, Microcyclus ulei, som besegrade den store Henry Ford; svampen orsakade den ”bladsjuka” som förstörde hans gummiplantor.
