Vad är ett miljöbrott? Det som först tycks som en enkel fråga med ett enkelt svar, är kanske inte alldeles självklart. Förbrytelser emot naturen diskuterades redan under antiken, men miljöbrott i modern bemärkelse kommer långt senare. I Sverige lagreg­leras föroreningar och gifter från slutet av 1800- talet, men det är först i slutet av 1960-talet som vi får en egentlig miljölagstiftning. Miljöskyddslagen från 1969 innehöll dock inga bestämmelser om straffansvar, utan hade helt karaktären av ramlagstiftning för prövning och tillståndsgivning av miljöfarliga verksamheter.

Tillämpningen byggde på samarbete och samförstånd mellan myndigheterna och industrin. Den svenska modellens Saltsjöbadsanda genomsyrade både lagstiftningens bokstav och praktik. Ändå kom begreppet miljöbrott att formuleras långt innan det hade vunnit insteg i lagstiftningen. Begreppet var då en beteckning på avvikelse från en moralisk eller samhällelig norm snarare än ett kriminaliserat beteende. Numera kan vi förstås definiera miljöbrott utifrån lagstiftningen, men inte heller det är helt entydigt. Åklagarmyndigheten väljer exempelvis att definiera alla brott enligt miljöbalken som miljöbrott, och dessutom brott enligt lagen om åtgärder mot förorening från fartyg samt jaktbrott som avser de fridlysta stora rovdjuren. I miljöbalkens straffbestämmelser betecknas å andra sidan som miljöbrott endast en del av de i balken straffrättsligt sanktionerade brotten, främst de som vi normalt förknippar med industriell verksamhet.

Avsaknaden av generella och entydiga definitioner behöver dock inte hindra en undersökning av begreppets framväxt och inflytande på samhällsutvecklingen. I en essä som kom ut i slutet av förra året, Svenska miljöbrott och miljöskandaler 1960–2000 (Gidlunds förlag, 190 s), ges en intressant resumé av utvecklingen de senaste 40 åren, med utgångspunkt i tre specifika (fokuserande) händelser. Boken har skrivits av Erland Mårald, docent i idéhistoria vid Umeå universitet, som har forskat inom området på uppdrag av Brottsförebyggande rådet (BRÅ). Precis som man kan förvänta sig av en forskningsrapport ingår även en omfattande notapparat som gör det enkelt att fördjupa sig ytterligare i enskildheterna, men trots den akademiska inramningen är texten allt annat än tungläst.

Måralds utgångspunkt är att begreppet miljöbrott har en historia, innefattande en etableringsprocess och att innebörden har förändrats över tiden. Syftet med studien är att undersöka utvecklingen från 1960-talet och granska aktörer, arenor och ståndpunkter i debatten. Studien är med hans eget träffande uttryck lite av ”en brottskategoris biografi”. Förutsättningarna för att etablera en ny brottskategori diskuteras utifrån ett sociologiskt perspektiv, där vi i Sverige har åtminstone fem starka grupper av aktörer i form av politiska partier, experter, myndigheter, intresseorganisationer och media. Mediernas betydelse är också uppenbar i den utveckling som Mårald vill belysa.

För att förstå begreppet miljöbrott finns det anledning att fundera lite kring begreppet miljö och hur ett miljömedvetande etablerades. Natur är för det mesta ett positivt laddat begrepp, men säger någon miljö så tänker vi direkt på problem. Är det så att natur står för det orörda, medan miljö även innefattar vår påverkan av naturen? Att människan kan ha en förödande inverkan blev tydligt för många under 1960-talet. Rachel Carsons bok ”Tyst vår” (på svenska 1963) brukar ofta anges som startskottet för en bredare miljödebatt och den fick även svenska efterföljare som Hans Palmstiernas ”Plundring, svält, förgiftning” (1967). Under samma tidsperiod inträffade även kvicksilverförgiftningarna i Minamata och oljekatastrofen med Torrey Canyon, som visade på både människors och naturens sårbarhet.

I Sverige låg fokus vid den här tiden på utsläpp som förorenade våra vattendrag. Under 1950-talet kom lagstiftning med krav på anläggande av kommunala reningsverk, men utbyggnadstakten var mycket långsam. En aktör som medvetet förhalade uppförandet av ett reningsverk var Umeå stad och här fick vi också en av de första miljöbrottsprocesserna, även om begreppet ännu inte fanns i lagstiftningen. Trots beslut i vattendomstolen att ett reningsverk skulle stå färdigt att tas i drift 1967 så hade inga förberedelser gjorts och det då alldeles nyinrättade Naturvårdsverket tog därför initiativ till att åtala kommunens företrädare. I de olika rättsprocesser som följde så blev det till sist inga fällande domar och kommunen fick förlängt tillstånd för att släppa ut orenat avloppsvatten, men fallet är ändå intressant på många sätt.

Umeåfallet visade på konflikter och avvägningsproblem mellan olika lagar, men viktigare är kanske konflikten mellan lokal demokrati och nationell lag. Det är en fråga som fortfarande känns högaktuell. Misslyckandet med att lagföra de ansvariga fick också till följd att Naturvårdsverket i fortsättningen riktade in sig främst på samarbete och rådgivning. Det belyste dessutom det diskutabla förhållandet att samma myndighet å ena sidan hade tillsynsuppgifter för genomdrivandet av en lagstiftning och å andra sidan skulle bistå med information och service. Dessa konflikter finns fortfarande kvar i den svenska modellen för att hantera miljöfrågorna, men detta till trots så har det ändå visat sig att samarbetslinjen gav påtagliga och goda resultat. Idag framstår ju industrins direkta miljöpåverkan i de flesta fall som försumbar.

En person som redan under tidigt 70-tal drev debatten kring miljöbrott var Björn Gillberg, både genom kampanjer i media och via lokala miljögrupper. I konkreta miljöärenden påtalade han myndigheternas ovilja att agera mot lagöverträdelser och sådan kritik kom även från justitiekanslern. Passiviteten i myndigheternas agerande och lagstiftningens otillräcklighet blev särskilt tydlig när miljöskandalen vid BT Kemis fabrik i Teckomatorp började rullas upp i mitten av 70-talet. Här var det istället enskilda människor i omgivningen som först uppdagade hur avfallshanteringen gick till, nedgrävning av gifttunnor på fabriksområdet. Kanske var det så att ingen kunde tänka sig att något sådant skulle kunna hända här, men ändå hände det. BT Kemi blev därför den fokuserande händelsen för att miljöbrott skulle etableras även i lagstiftningen.

I rättsprocesserna som kom att följa var det endast trädgårdsmästaren Carl Johan Ahl som, med bistånd av Björn Gillberg och advokat Staffan Michelson, hade framgång och fick kompensation för skadorna på sina odlingar. Åtalet för den olagliga nedgrävningen enligt brottsbalkens bestämmelser om allmänfarligt brott ogillades däremot, liksom efterföljande åtal om luftförorening. I rättegången blev det även tydligt hur svårt det var att juridiskt hantera vetenskaplig information och osäkerhet. Ytterligare en problem var hur juridiska bedömningar skulle förhålla sig till potentiella framtida skador.

BT Kemi-skandalen etablerade alltså miljöbrottsbegreppet, men visade också att det inte fanns någon lag som kunde döma för dessa brott. Slutsatsen från justitiekanslerns granskning blev återigen att de lokala miljömyndigheterna (länsstyrelsen och hälsovårdsnämnden) hade varit för passiva. I miljöskyddsutredningens betänkande 1978 konstaterades att sedan slutet av 1960-talet hade endast tio fall av miljöbrottslighet lett till åtal och bara ett av dessa hade resulterat i böter. Efter förslag från utredningen skärptes miljöskyddslagen påtagligt 1981, med plikt för tillsynsmyndigheterna att anmäla alla misstänkta miljöbrott och samtidigt fördes de grövsta miljöbrotten in i brottsbalken. Därmed kan vi även anse att miljöbrottet hade blivit institutionaliserat.

Skärpningarna i miljölagstiftningen ledde dock inte till någon omedelbar och kraftig ökning av antalet anmälda brott. Kanske beror det på att det är svårt att avgränsa och identifiera offer, det är ju princip hela miljön eller mänskligheten som drabbas. En annan viktig förklaring kan vara systemkollisionen mellan offentlig rätt och straffrätt. Miljölagarna var inriktade på företag och myndigheter, medan straffrätten där­emot är inriktad på individer. Naturvårdsverkets dåvarande generaldirektör Valfrid Paulsson konstaterade också att syftet med Miljöskyddslagen aldrig var att ”jaga miljöbovar”. Ändå blev BT Kemi en brytpunkt och etablerade nya tankesätt, dels individuellt ansvarstagande, dels en striktare tillämpning av lagstiftningen.

Den tredje miljöskandalen som Mårald tar upp är förstås Hallandsåsen, även denna gång en helt osannolik men tyvärr sann händelse som briserade hösten 1997. Ungefär 20 år efter BT Kemi var det alltså återigen dags för vad som i denna tidning beskrevs som en ”otidsenlig miljöskandal”. Oförsiktig och massiv användning av tätningsmedlet Rhoca-Gil ledde till stora utsläpp av akrylamid som förgiftade både arbetarna i tunnelprojektet och miljön kring Hallandsåsen. Kreatur fick avlivas och fiskar dog i bäckarna. Den mediala uppmärksamheten blev förstås enorm, bygget fick stoppas och utredningarna om miljöbrott tog vid. De tre ”miljöbovarna”, Banverket, Skanska och kemikalieleverantören Rhône-Poulenc ställdes förstås till ansvar, men även denna gång blev utfallet av rättsprocesserna magert. Först nio år efter skandalen var rättsprocesserna avslutade. En direktör för kemiföretaget och en avdelningschef på Skanska dömdes till dagsböter för bristfällig information om tätningsmedlet respektive vållande till miljöstörning. Banverkets chefer undgick däremot helt det juridiska ansvaret.

Tunnelskandalen ledde trots all uppmärksamhet inte till några omedelbara ändringar i lagstiftningen. Förslaget om en ny miljöbalk var redan väl förberett och händelsen öppnade därför inga nya möjligheterna för lagskärpningar, utöver de som redan var föreslagna. Det fanns dock kritiker, exempelvis Björn Gillberg, som menade att den nya miljöbalken inte alls hade stoppat en skandal som denna. En kommission som utvärderade det inträffade konstaterade återigen att sammanblandade roller hos myndigheterna hade varit ett hinder för offensiv tillsyn. Förmodligen har därför satsningen på polis- och åklagare haft större betydelse än miljöbalken för hur miljöbrotten kommer att hanteras framgent. Miljöåklagare och miljöpoliser utgör en ny professionell grupp och det tidigare förhandlingsspåret har därigenom kompletterats med ett straffrättsligt synsätt.

IMåralds bok berörs en fjärde miljöskandal, även om det sker mer perifert. Jag tänker på åtalet 2001 mot politikerna i Enköpings miljönämnd som struntade i miljöbalkens föreskrifter om sanktionsavgifter och plikten att polisanmäla misstänkta miljöbrott. Parallellen till Umeåfallet 30 år tidigare är uppenbar, kommunpolitikerna prioriterade annorlunda än den nationella miljölagstiftningen. Denna gång fälldes dock politikerna i hovrätten och det har alltså skett en förskjutning emot striktare rättstilllämpning. Vän av ordning kan ändå fråga sig varför hanteringen inte sköts helt professionellt och utan politisk inblandning.

Det är välbetänkt att emellanåt titta bakåt och reflektera över vilka förändringar som har skett och vart samhället är på väg. Det löser kanske inte dagens problem, men ger åtminstone en ökad förståelse av sakernas tillstånd. Som har framgått av redovisningen här är exempelvis problemen med sammanblandning av olika roller bland aktörerna inte något nytt fenomen. Samtidigt kan man undra vem som är framtidens miljöbrottsling. Är det direktören som gräver ner tunnor eller vanliga människor som med sitt val av livsstil förstör planeten