Varför satsar ni inte er själv i det ni skriver? Ta mod till er! Kasta er in i det!
Det är Jean-Paul Sartres ord till Simone de Beauvoir sedan hennes första romanutkast refuserats och hon själv förkastat en bok som hon arbetat på i två år. Men de Beauvoir tvekar. Hon känner att om hon gjorde det skulle litteraturen bli lika allvarlig som kärleken, livet och döden. Så tar hon språnget trots allt. Hon skriver ”L’Invitée” och går rakt in i sin djupaste smärta.
Det har tagit 56 år innan den boken – Simone de Beauvoirs starkaste och mest naket utlämnande – blivit översatt till svenska: Den inbjudna (övers: Cecilia Franklin och Suzanne Skeppström, Norstedts, 492 s). Romanen har sin bakgrund i verkligheten då både Sartre och de Beauvoir, själva i 30-årsåldern, blev besatta av den tio år yngre Olga och försökte leva med henne i en trio. Därmed inte sagt att den skall läsas självbiografiskt.
I romanen, som utspelar sig 1938–39, är Pierre Labrousse teaterchef, regissör och skådespelare på en teater löst utformad efter Charles Dullins ”Atelier”. Han lever i ett fritt men nära förhållande med Françoise som dels skriver för egen räkning, dels bearbetar teaterns texter. Pierre har inte sällan ett erotiskt äventyr med någon av sina unga skådespelerskor, men det bekymrar inte Françoise. ”Du och jag är ett” säger Pierre till henne och bekänner att det egentligen bara är förförandet av ”de där små kvinnorna” som lockar honom. Françoise är annorlunda. En historia som inte har någon framtid intresserar henne inte. Hon är en trogen typ.
Allt förändras när de tar sig an Xavière. Hon hatar småstaden och sina släktingar i Rouen, men när Françoise vill hjälpa henne att hitta en utbildning som kan leda fram till yrke och oberoende förkastar hon varje förslag och svarar högdraget: ”Måste man absolut göra något?” Trots det övertalar Pierre Françoise att installera henne i Paris, på deras hotell – och på deras bekostnad. Det arbetsamma, intellektuella paret tror att de snart ska kunna styra in den lilla 20-åringen på en lämplig bana. Istället tar hon över deras liv.
Man kan läsa ”Den inbjudna” på flera olika plan. Ett är det psykologiska: krocken mellan oförenliga personligheter. Med modern terminologi skulle man kunna säga att Françoise har en aspergermässig läggning och Xavière en narcissistisk. Françoise är saklig och stoisk och lika sträng mot sig själv som mot andra. Hon kan inte förställa sig och vet inte hur man gör när man flirtar. Hennes känslor är vulkaniska men hon håller dem i det längsta i schack. Xavière är hennes motsats. Hon framstår som den vars känslor är spontana och äkta, men hon är nyckfull och manipulativ och har inga problem med att byta en lögn mot en annan. Hon lever ”helt för sin egen skull och visar den ömhet eller grymhet som passar henne för stunden.” Pierres karaktär ligger någonstans mitt emellan de båda kvinnornas, och när han fascineras av Xavière och föreslår henne en personlig vänskapspakt, står det klart för Françoise att Pierre och hon är två.
Medan Xavière aldrig tar minsta hänsyn till någon annan än sig själv kämpar Françoise för att vara storsint och inte låta svartsjukan ta över. Men samma svartsjuka som Françoise förbjuder sig själv att känna uppskattar Pierre när han ser den hos Xavière. Det gör ont. Ändå säger Françoise till Pierre att han kan bli förälskad i Xavière om han vill. Han svarar med att slå bort det: ”Det är det inte tal om.” Men allteftersom den erotiska spänningen stegras mellan Pierre och Xavière, börjar Françoise, som tidigare aldrig tvivlat på Pierres kärlek, att uppleva den som stelnad. Mumifierad. Till henne kan han säga orden – medan han för en skiftning i Xavières vackra men bedrägliga ansikte blir skakad i sitt innersta. Françoise störtar mot mörker och förtvivlan och blir allvarligt sjuk. Pierre och Xavière besöker henne på sjukhuset, och en dag deklarerar Pierre att de älskar varandra. Det utlöser en kris. Xavière avskyr att höra Pierre tala om hennes känslor inför Françoise.
”Jag har ingen offentlig själ”, väser hon och går därifrån.
Pierre ber Françoise att ställa allt till rätta. Och trots att Françoise å sin sida avskyr rollen som sval och välsignande gudom finner hon en lösning: de ska leva i en trio och älska varandra alla tre utan förbehåll.
Trion, som till att börja med verkar lycklig, avslöjar sig snart som ett än djupare inferno. Det är som om Pierre och Françoise blivit medlemmar i en sekt styrd av en kokett och självupptagen flicka. Men samtidigt som deras tillvaro plötsligt går ut på att tjäna och roa henne och i oändliga samtal tolka hennes minsta sinnesstämning blir de också som insekter som sticker in sina snablar i hennes kropp och hjärna och suger ut vad hon hade av kraft och fräschör. Xavière bränner sig med en cigarrett, hon börjar sniffa eter. Inga utomstående begriper vad Pierre och Françoise ser hos ”den lilla snorungen”, som Pierres syster Elizabeth kallar henne.
Men de besatta lyssnar inte längre till förnuftets röst. De är i Xavières våld – liksom hon i deras. Det är som om de fick liv bara när hennes ansikte lyser emot dem. Erotiskt är det grumliga vatten. Françoise känner ingen fysisk åtrå för Xavière, men hon skulle vilja ha henne som sin egen. Som sin ägodel. Hon tycker inte om tanken att Xavière är en sexuell varelse, men hon inser att det är så. Pierre och Xavière hänger sig ibland åt kyssar och smekningar, men det går inte längre än så, och Pierre förnekar fortfarande att han skulle vilja ligga med henne. Däremot skulle han inte stå ut med att någon annan gjorde det. Naturligtvis är detta vad som händer. Xavière tillbringar en natt med den jämnårige skådespelaren Gerbert, en vacker och sympatisk yngling som Françoise länge varit attraherad av.
Jag vill lämna upplösningen till läsaren. Men det finns ännu en aspekt av romanen som ligger på det filosofiska planet. Som motto till boken har Simone de Beauvoir valt en fras av Hegel: ”Varje medvetande eftersträvar det andras död”. Innan Xavière fullt ut börjat ”existera” för henne känner sig Françoise som ett suveränt subjekt. Men Xavière manifesterar sig snabbt som ett subjekt också hon. Ett främmande, fientligt medvetande som till slut dömer ut Françoise. Och Françoise finner bara en lösning: att döda Xavière. Mordet på slutet är ett ”metafysiskt” mord. Men den råa smärta som leder fram till det är tagen rakt ur livet.
Tyvärr är översättnigen pepprad med fel. Här finns rena översättningsfel, som när Françoise frågar Xavière: ”Vous m’avez trouvée bassement humide?”, vilket betyder: ”Tyckte ni jag var löjligt gråtmild?” men är översatt till: ”Du tog kanske illa upp för att jag blev berusad?” Eller när Xavière berättar för Françoise att hon sett två stupfulla kvinnor i en bar. I översättningen kallar hon dem homosexuella, och Françoise korrigerar henne genom att säga att de är lesbiska: ”Det är bara män som kallas homosexuella.” Det blir absurt, och det blir Françoise som har fel. Homosexuella sägs naturligtvis om både män och kvinnor. Det ord Xavière använder i originalet är ”pederaster” – ett ord som finns också på svenska och som bara används om män.
Förutom direkta fel har bitar av meningar hoppats över och språket slätats ut. ”Våldsam” blir ”stark”, ”hennes illvilliga dom” blir ”hennes reaktion”, ”lida” blir ”må dåligt” etcetera. Personer blandas ihop. En analys som i boken gäller Elizabeth hamnar på Françoise och ger därmed en falsk bild av hennes personlighet. Utelämnade ord skapar syftningsfel. Småord som ”ja”, ”men”, ”och” i början av meningar eller ”ju” inuti är något Simone de Beauvoir skyr som pesten. Men här duggar de tätt.
En annan bok som nyligen översatts till svenska är Carole Seymour-Jones En farlig förbindelse (övers: Dorothee Sporrong, Forum, 565 s). Det är en obarmhärtig men högintressant biografi över förhållandet mellan de Beauvoir och Sartre. Det är ingen vacker bild av de intellektuella giganterna som Seymour-Jones vaskat fram ur brev, dagböcker, litterära verk och intervjuer, och kanske har hon alltför ivrigt sökt det negativa. Men hennes drivkraft går att finna och förstå i förvåningen över det stora gapet mellan den offentliga legenden om paret och deras privatliv. Att denna diskrepans blivit tydlig beror först och främst på de tjocka volymerna med brev till Nelson Algren, Jacques-Laurent Bost och Sartre samt ungdomsdagböckerna som publicerats av Sylvie Le Bon de Beauvoir efter Simone de Beauvoirs död. Seymour-Jones kallar Sylvie Le Bon för Simone de Beauvoirs ”kärlekspartner, adoptivdotter och förvaltare av hennes litterära kvarlåtenskap.” De två sistnämnda beteckningarna är korrekta, den första vet man faktiskt ingenting om. Sylvie Le Bon själv har karakteriserat relationen som en kärleksfull vänskap.
Jag har alltid uppfattat passionen som det centrala i Simone de Beauvoirs personlighet. Men denna passion som gäller både livet, kärleken och litteraturen döljs bakom det neutrala, sakliga, till synes kalla uttrycket hos en person med ”Asperger light”. Sartre är annorlunda. Präglad av upplevelsen av sin egen fulhet känner han sig tidigt som en utstött. Han lever i böckernas värld, skild från den natur som de Beauvoir redan i barndomen älskar. Mobbad av sina jämnåriga inser han att han aldrig kommer att kunna förföra kvinnor genom sitt utseende, bara genom sina ord. Livet igenom är han besatt av kvinnor. Men det är bara initialskedet, själva förförelsen som verkligen intresserar honom. Den sexuella relation som följer ser han som något dessvärre oundvikligt. Det är som om han i motsats till de Beauvoir vore varm utanpå men kall inuti. I breven till Nelson Algren säger de Beauvoir att hon tidigt förstod att det var något fel på Sartre på det erotiska planet, och deras förhållande som varade livet ut blev mycket snart asexuellt. Istället sökte båda sina erotiska partners på annat håll. Det ingick i deras pakt att var och en hade sin frihet och att de skulle berätta allt för varandra. Men den rationella överenskommelsen gav inget skydd mot smärta och förtvivlan.
Seymour-Jones uppehåller sig länge vid den period i parets liv då båda är lärare med ambitionen att bli författare. de Beauvoir inleder sexuellt tvetydiga relationer med några av sina kvinnliga elever som hon sedan överlåter till Sartre som gör dem till sina älskarinnor. Den enda som konsekvent avvisar honom är Olga Kosakievicz, förebilden till Xavière. Sartre hämnas genom att istället förföra Olgas lillasyster Wanda. En annan ung kvinna, Bianca Bienenfeld har senare skrivit en bok som hon med en parafras på första delen av de Beauvoirs memoarer kallar: ”Mémoires d’une jeune fille dérangée”. Där berättar hon hur brutalt, närmast sadistiskt, Sartre deflorerar henne på ett sjabbigt hotellrum sedan han självbelåtet sagt: ”Städerskan kommer nog att bli förvånad för jag tog redan en annan flickas oskuld här igår.”
En annan del av boken ägnas åt parets politiska villfarelser då de blir medlöpare till kommunismen och reser till Sovjet under den tid då exempelvis Camus tar starkt avstånd på grund av Gulag, Slanskyprocessen och antisemitismen. De blir också bjudna till Kina och Kuba och umgås med diktatorer. Allt detta, liksom senare delen av deras liv, förtjänar en längre analys, och jag kan bara rekommendera biografin. Man läser den som en thriller.
