Semestern står för dörren och därmed också drömmen om den perfekta semestern. Vem vill inte ha en drömsemester? Vem vill inte resa bort och uppleva något alldeles speciellt eller bara ligga i skuggan och läsa de där travarna med böcker som aldrig annars blir av. Några futtiga sommarveckor ska fyllas med aktiviteter, resor och upplevelser. Lugn och rekreation ska blandas med äventyr att berätta om till hösten. Helst av allt bör man åka bort. Till landet, stugan och havet, eller till solen, om man nu kan.
Semester – det vill säga en betald form av ledighet – är emellertid ett ganska nytt fenomen. Och till skillnad från vad man kanske tror varken var eller är semestern en enbart privat angelägenhet, både reseföretag och myndigheter har under hela 1900-talet försökt att påverka vårt val av semester. Ledigheten ska befrämja hälsan och ge oss en välbehövlig vila, och det var också anledningen till att staten började engagera sig i en allmän semesterlagstiftning.
Från början var det inte alla som hade semester. Statligt anställda tjänstemän var tidigt ute, men under 1900-talet fick allt fler betald ledighet. Länge var emellertid semester så pass ovanligt att det var något man firade, inte hade. Det var enligt Svenska Akademins ordbok under 1920-talet som man började tala om semesterfirande. Först 1938 lagstadgades om två veckors semester för alla, inklusive industriarbetare. Senare skulle semestern bli längre, först tre veckor år 1951 och senare, 1963, hela fyra veckor, samt slutligen 1978 hela fem veckor.
Det var då man började tala om att Sverige avstannade under juli. Industrierna slog av maskinerna och arbetarna hängde av sig blåstället för en välbehövlig vila, och de lyckliga for till landet. Det var enligt idéhistorikern Lena Eskilsson just vila som var tanken med semestern då den ursprungligen började diskuteras för industriarbetare. Hon har skrivit om sommarsemestern i Efter arbetet. Studier av svensk fritid (red. Peder Aléx och Jonny Hjelm, Studentlitteratur, 177 s).
Den första riksdagsmotionen om en regelrätt semester lades fram 1917 av ett par kommunister som ville utreda möjligheterna om en allmän semester för alla arbetare. Det var emellertid inte bara kommunister som propagerade för semester åt arbetare. Under det tidiga 1900-talet, då de första diskussionerna kring en semesterlag dök upp, menade många att arbetarna riskerade att slita ut sig på fabrikerna, vilket i förlängningen också hotade ”folkmaterialet”. Därför, det vill säga för att undvika en framtida degeneration, borde arbetare tilldelas en kortare tids total vila.
Tilltron till arbetarnas förmåga att utnyttja en eventuell semester på rätt sätt, var emellertid inte särskilt stor, och kanske var detta en anledning till att det faktiskt inte infördes någon lagstadgad semester förrän 1938.
Ytterligare en anledning var att facken och arbetarna själva egentligen inte såg semester som en prioriterad fråga, viktigare var att arbetstiden reglerades och förkortades. En semesterlag var emellertid billigare att
genomföra än kortare arbetstid och den 8 juni 1938 fick Sverige sin första semesterlag. Många grupper i det svenska samhället hade redan då någon form av semester inskriven i sina avtal, ofta rörde det sig om ett par veckor att ta ut under sommaren.
Längre än så var sällan vanligt folks semestrar, men också ett par veckor kunde upplevas som en utopi för dem som tidigare inte haft någon semester alls. Semesterförespråkarna menade att alla medborgare i en demokrati borde ha rätt att ”komma bort”, tid för att ”ta igen sig” och ”vila upp sig”. Som ett led i detta diskuterades det därför hur man skulle ordna detta för husmödrar och lantarbetare som hade svårare att komma ifrån vardagens slit och där arbete och fritid inte lika självklart kunde skiljas åt. Från år 1946 fanns det dock möjlighet att åka på så kallad husmorssemester – en sorts kollon där husmödrarna under ett par dagar kunde slippa ifrån disk, städning och dagliga inköp samt matlagning för att just vila upp sig. På samma sätt uppmanades också män och barn att under semestern hjälpa till lite extra för att underlätta hushållsarbetet för husmor själv.
Enligt 1930-talets politiska retorik fick emellertid inte semestervilan se ut hur som helst. Också under semestern borde man se till att göra nytta. Semestern borde inte användas till att slappt slå dank eller göra ingenting, istället uppmanades arbetare att utnyttja semestern väl, att resa bort, lära sig något nytt, eller åtminstone läsa en bok. Cykling och friluftsliv premierades, liksom resor överhuvudtaget. Och under 1930-talet slog modern camping igenom på allvar som ett billigt och bra alternativ för dem som hade mindre resurser att göra något vettigt på sin semester. Genom att resa i det egna landet var också tanken att folk skulle lära känna sitt eget land och sin egen historia. Precis som Lena Eskilsson menar också ekonomhistorikern Aurora Lewén i en artikel om den ideala semestern i Förbjudna Njutningar – spår från konsumtionskulturens historia i Sverige (red. Peder Aléx och Johan Söderberg, Podium, 349 s) att semestern var en del av det större projektet att skapa moderna svenskar. Dessa moderna svenskar skulle vara naturälskande och skötsamma, vilket i det här fallet innebar att de hade en aktiv semester. Detta skulle i förlängningen dessutom leda till att de presterade mer och bättre då de utvilade kom tillbaka till fabrikerna.
Både Eskilsson och Lewén pekar på en utbredd rädsla för att folk skulle missförstå syftet med den lagstadgade semestern och istället för att använda den till att rekreera sig på rätt sätt, lata sig eller till och med ägna sig åt alkohol, dans och så kallad skräpkultur. Enligt de utredare som slutligen presenterade ett förslag om en två veckor lång lagstadgad semester borde därför semestern lanseras tillsammans med upplysning om hur man bäst semestrade. Det viktiga var fortfarande att ”göra något” under sin ledighet, och helst skulle detta något främja utvecklingen av såväl kropp som själ hos medborgarna i folkhems-Sverige. Fritiden var således lika strikt reglerad som arbetet vad det gällde att vara aktiv, skötsam och ordentlig.
I de allra flesta fall betydde en aktiv semester att man på något sätt konsumerade. Det kunde röra sig om cyklar, trangiakök, pic-nic-korgar, solkrämer eller någon helt annan produkt som underhöll drömmen om den perfekta semestern. Semestern blev på flera sätt ett tecken på medborgarnas ökade välfärd i hela Europa.
Det enklaste sättet att uppfylla lagstiftarnas önskemål om att ”göra något” var att resa bort. Att resa hade redan tidigare betraktats som ett utmärkt sätt att förena nytta med nöje på semestern, och då semestern under 1950-talet förlängdes med en vecka till hela tre öppnade det upp för nya möjligheter att åka längre bort. Semestern behövde inte längre firas i Sverige, och i takt med att folk fick det bättre förändrades därmed semestervanorna: resorna blev längre och allt mer exotiska. Sakta men säkert börja också vanligt folk bege sig utanför Sveriges gränser. 1950 var det enligt etnologen Orvar Löfgren 585 svenskar som begav sig till semesterparadiset Mallorca, drygt tio år senare var det 40 000.
1950-talet kan på många sätt betraktas som en revolution vad det gäller semesterfirande. Bilen gjorde sin entré och det avspeglade sig inte bara i rader av hotell, motell och rastplatser längs vägarna. Också charterresan föddes, och det var inte bara en svensk utveckling.
Det är på sätt och vis enkelt att förklara att utlandsresandet ökade bland nordeuropéer under 1950-talet. Förutom den ständiga längtan till solen präglades 1950-talet av en högkonjunktur. Tillväxten, den tekniska utvecklingen av flygplanen, välfärden och så förstås den allt längre semestern påverkade resandet. Allt detta pekar också såväl Roger Bray som Thomas von Seth på som på var sitt håll skrivit om den moderna charterturismen och charterindustrin utifrån olika resebolag i Flight to the Sun (Continuum, 246 s) och Älskade charter (Vagabond media, 107 s). Resandet förändrade inte bara semesterdrömmen utan också vår vardag i takt med att pizza, grisfest, playa och bungalow blivit en del av vår svenska vokabulär.
Den första charterresan med flyg från Sverige till Mallorca kan dateras till 1955. Resan varade i 16 dagar och kostade 1 095 kronor från Stockholm, vilket i dag motsvarar ungefär 12 300 kronor. Detta blev ett genombrottsår för charterturismen i hela Europa men ännu var charterresor så dyra att de allra flesta inte hade råd. Flyget var förstås en förutsättning för att man skulle kunna resa så långt bort inom en rimlig tid. Ändå går det inte säga att de första charterresorna var vare sig enkla eller snabba. Om detta vittnar den första charterresan till Kanarieöarna från Sverige som gick av stapeln 1956.
Få samtida plan klarade av att resa en så lång sträcka utan att tanka, så en mellanlandning för tankning och nattuppehåll var inplanerat i nordafrikanska Tanger. Om jungfruresan sägs det emellertid att vädret var så dåligt att lunchen, som för övrigt var nystekt kyckling, ställdes in på grund av skakningar i kabinen. Till slut tvingades man mellanlanda i ett då insnöat (!) Barcelona för att äta och ta igen sig. Efter maten och vilan tvingades passagerare och besättning att med gemensamma krafter sopa bort snö från planets vingar för att man överhuvudtaget skulle kunna lyfta. Efter dessa vedermödor kom gruppen slutligen fram till Teneriffa, där ankomsten var så emotsedd att en röd matta rullades ut, en orkester spelade och borgmästaren i Puerto de la Cruz och Santa Cruz välkomnade dessa första äventyrliga charterturister till ön.
I både Storbritannien och Sverige var det först under 1960-talet som charterindustrin slog igenom på bredare front. Roger Bray pekar inte bara på hur välfärden förstärktes, hur lönerna och utbildningsnivån höjdes, utan också på televisionen som varje dag visade världen och hur den nya unga generationen, lät sig lockas av solen, värmen och exotismen. Världen kröp enligt Bray närmare. På bara tio år lyckades också charterindustrin locka till sig alltfler semesterfirare. Mallorca och Kanarieöarna var bara början, och researrangörerna sökte ständigt nya sätt att locka oss med olika drömresor. Ett engelskt bolag sålde till och med pilgrimsresor till katoliker. Till en början ansågs detta suspekt, men när blivande ärkebiskopen av Liverpool tog flyget till miraklen var isen bruten.
Resebolagens jakt på kunder och kundernas jakt på en drömsemester har gång på gång lett till nya resmål och nya sätt och resa. Under 1960-talet såldes inte bara resorna med vackra och inbjudande flygvärdinnor, också resmålen började lanseras som ett sexuellt äventyr. När ”Club 18-30” startades i England under 1960-talet var detta – ungdomliga flirtar och sexuella äventyr – ett mer eller mindre uttalat mål. Också i Sverige var de tidiga charterresorna sexuellt laddade. Inte bara räddes man enligt Orvar Löfgren de sydländska charmörernas inverkan på de svenska flickornas heder, också de svenska kvinnornas lättsinnighet på sydligare breddgrader debatterades.
Det var emellertid inte heta nätter och lata dagar på stranden som semesterlagstiftarna tänkte sig då de rekommenderade folket att resa för att göra något vettigt. Charterturismen kom snart nog i konflikt med de tidiga semesterutredarnas önskan om en aktiv semester. Och trots att det var chartern som gjorde det möjligt för den stora massan att resa utomlands har den i dag låg status: den förknippas snarare med grisfester och fylla än med upplevelser och lärorika äventyr. Ändå har charterturistandet ökat och enligt Statistiska centralbyråns senaste levnadsnivåundersökning om vår fritid är också det vila – trots strandliv och fylla.
