Visste ni att Platon var en poet? ”Stjärnhimlen tittar du på, min Stjärna. Jag önskar att jag var den och betraktade dig, ständigt, med ögon i mängd.” Vissa forskare menar att Platon skrivit denna kärleksdikt till en elev, Aster, vars namn kan översättas med ”stjärna”. Det finns också uppgifter om att Platon skrev poesi innan han träffade Sokrates och vanns till filosofin, därav hans polemik mot konstnären och att han så passionerat återkommer till ”grälet mellan poesi och filosofi”. Författaren Iris Murdoch, som var en entusiastisk läsare av Platon, beskriver i sina fiktiva platonska dialoger Platon som just en omvänd konstnär. Han har bränt sina dikter, han är en puritan i jämförelse med den mer jordnära Sokrates, kanske just för att han tidigare var så hängiven, liksom prisgiven konsten…

Säga vad vi vill om detta. Även om Jan Stolpe, i denna sista volym av sin översättning av Platons samlade skrifter (Skrifter, bok 6, Atlantis, 512 s), ansluter sig till åsikten att inga av de efterlämnade epigrammen/dikterna är av Platons hand så ställs ändå här författaren Platon i fokus.

Vem var han? Trots att det är Sokrates som säger att det enda kunskapsområde han förstår sig på är erotiken, ”där räknas jag verkligen som en överdängare”, är det Platon som bör beskrivas som en kärlekens filosof. Han gestaltar den kärlek till vishet som ordet filosofi ordagrant betyder genom sin författargärning, att låta den älskade Sokrates komma till tals, han lyfter fram eros, den passionerade kärleken, som centralt begrepp i en annars förnuftsbaserad filosofi och han beter sig som en älskande, som både vill ropa ut sin kärlek och behålla den som en hemlighet: han lånar andras ord, gömmer sig i texterna och leker med antydningar och etymologiska anspelningar.

Eftersom alla texter i den här volymen har ifrågasatts beträffande sin äkthet kan det tyckas som att vi inte alls kommer närmare Platon och att boken främst är till för den skara av trogna Platon-läsare som bland annat kan lockas av texter tidigare aldrig översatta till svenska. Till dessa hör fyra av de fem kortare dialogerna vars författarskap alltid betvivlats och sju texter som redan under antiken betraktades som ”oäkta”. I dessa diskuteras välkända sokratiska spörsmål som det sköna (eller fina), rättrådighet, duglighet, girighet och vad rikedom egentligen är.

Men i denna avslutande del finns även Platons brev. Det berömda sjunde brevet, den enda text i samlingen som Jan Stolpe lutar åt att tänka sig är författat av Platon själv, som fullödigt berättar om Platons politiska irrfärder till Sicilien, hans filosofiska uppdrag och hans nära relation till Dion, svåger till den sicilianske tyrannen Dionysios I. Även de andra breven, om än inte författade av Platon, fyller ut berättelsen om honom, ibland med sinsemellan motstridiga karaktärsdrag. I brev 7, till exempel, framhåller Platon vikten av pålitliga vänner. Att vara ”utblottad” på vänner, är ett säkert tecken på uselhet och inre obalans; man ”är inte ens vän med sig själv”. I ett av de fiktiva breven (16) framställer sig Platon i stället som en misantrop, han ”avskyr att umgås med vanligt folk” och har flyttat ut på landet. Med filosofin vet han inte hur det blir.

I några av de korta dialogerna, som Stolpe träffande kallar ”skolövningar”, får vi en skymt av Platon som lärare, eller kanske snarare hur hans undervisning traderades. Det är på så sätt en rik samling texter och Platon står alltså i centrum både som person, författare och som förgrundsfigur för en filosofisk riktning, en syn på filosofi som under historien gått under namnet platonism.

Dialogen ”Alkibiades 1”, som än i dag av många forskare hävdas som äkta, räknades länge som en av Platons viktigaste texter, den betraktades både som nödvändig förberedelse för filosofiska studier och som krona på verket. Olympiodoros (tidig ny-platoniker) beskrev den som filosofins ”källa”. Skälet till detta är att dialogen lyfter fram självkännedom, eller omsorgen om sig själv, som filosofisk, etisk och politisk förutsättning. Flera moderna filosofer har intresserat sig för dialogen. Pierre Hadot ser den som grundläggande för antikens förståelse av filosofi som ett sätt att leva. Det filosofiska livet förbinder teori och praktik, självförståelse och självöverskridande. Michel Foucault har med utgångspunkt från ”Alkibiades 1” och dess resonemang om ”omsorgen om sig själv” diskuterat den antika förståelsen av filosofi som en ”andlig övning” såsom grundläggande för den västerländska subjektsuppfattningen i stort.

Kanske kan vi också finna ett eko av den platonska/sokratiska uppfattningen hos Ludwig Wittgenstein som beskriver filosofi som ”ett arbete med en själv”. Det senare innebär också, med förståelsen av filosofi som ett pågående sökande efter vishet att filosofen i dessa texter, vare sig de har Sokrates eller Platon som huvudperson, inte befinner sig i en trygg position som vishetslärare. Sanningssägandet är dynamiskt, dialogiskt, ibland brutalt och alltid en pågående handling.

Foucault har lyft fram det grekiska begreppet parrhesia, för att förstå den platonska/sokratiska filosofin. Parrhesia kan översättas med öppenhjärtighet, en brysk sådan; ett risktagande, sanningen som yttras är ofta okonventionell och inte sällan obehaglig. I dialogen ”Den större Hippias” ger Sokrates en förtäckt beskrivning av sig själv som sanningssägare: ”Han är inte så fin i kanten, Hippias, utan en rå och vulgär typ som inte bryr sig om något annan än sanningen.”

Sådan är alltså filosofen, enligt Platon.

Traditionen har förvisso beskrivit Platon som någon som uteslutande brydde sig om sanningen, men knappast som en rå typ. Platon förknippas allmänt med föreställningen om en ”idévärld”, en sann verklighet bortom den vi lever. Det sanna, det sköna och det goda befinner sig bortom vår tillfällig bristfälliga existens här och nu – filosofen, den som älskar och söker dessa ting kan genom filosoferande, ”en övning i döende”, få en skymt av dem även under sin timliga existens.

Men även om vi, med flera Platonforskare, vill förkasta idén om Platon som förespråkare för en sträng dualism – och om filosofin är ”ett sätt att leva” bör vårt här och nu åtminstone kunna tjäna det goda – står det tydligt att allt av värde (det sanna, det goda, det sköna) uppnås eller närmas genom ett slags transcendens, i ett överskridande av vad vi först uppfattade som ”gott”, ”sant” eller ”vackert”. På så sätt kan Platons ”terapi” för själen sägas vara en negativ pedagogik, vi väcks alltid till upplevelsen av en brist, vi kan alltid vara bättre människor, vi kan alltid förkovra oss mer, vår sikt är skymd, och det vi älskade så mycket kan vi älska mer och på annorlunda sätt.

Det är en tung uppgift och kanske är det därför många har engagerat sig i vad som i Platons eget liv gav den erfarenhet som förmådde honom att sporras till ett överskridande av det slag han kräver. Kanske var det erfarenheten av kärlek? Och då inte enbart kärleken till filosofin, som väcktes av Sokrates, utan den passionerade till eleven Dion.

I ”Gästabudet” (i Bok 1) beskrivs den erotiska kärleken å ena sidan som tillblivelsens väsen, den i naturen synliga viljan till fortgående och födande, å andra sidan som en väg som leder ut ur denna cirkulära process till allt stegrande sublimeringar eller mystiska ögonblick, en insikt som höjer sig över det pågående. Det timliga möter det eviga. Men det första steget på kärlekens väg tas alltid här och nu, i och med mötet med en enskild individ. Trots att Sokrates säger sig äga kunskap endast på kärlekens område framstår han i ”Gästabudet” sval inför den vackre Alkibiades. Annorlunda tycks Platon förhålla sig till eros: ”Dion! En vansinnesglöd tände min kärlek till dig!” Det passionerade utropet avslutar det epigram som enligt traditionen utgör Dions gravskrift. Stolpe håller det för osannolikt, liksom att det är Platon som diktat.

Epigrammet har dock stimulerat många till att tolka mötet med Dion som inspiration till Platons hyllande av eros såsom ett gudomligt vansinne, vilket något överraskande uppträder i dialogen ”Faidros” (i Bok 2). Suzanne Lilar skriver i sin undersökning av det västerländska kärleksbegreppet (1965) att Platons föreställning om den passionerade kärleken som ”en väg” är beroende av kärleken till Dion. Hos filosofen Martha Nussbaum (1986) möter vi samma övertygelse. Platons filosofi överskrider tidigare förutsättningar, djupnar i och med denna egna erfarenhet av kärlek. Trots att Nussbaum i grunden är kritiskt inställd till Platon (hon är en övertygad anhängare till Aristoteles) menar hon att en avgörande filosofisk vändpunkt äger rum i ”Faidros” – i en tidigare rent förnuftsbaserad filosofi med enbart manliga förtecken ges utrymme för sådana ”kvinnliga” drag som passivitet, mottaglighet och omsorg. I en intrikat analys av Platons lek med ord, deras etymologier och synonymer, gör hon Dion till huvudperson och motpart i dialogen.

Vänskapen, eller kärleken, mellan Platon och Dion varade länge. Men den innehöll inte enbart det lyckliga mötet mellan lärare och elev, eller slutade med att de förblev intima vänner. Som Platons brev skildrar medförde relationen lika mycket frustration. Den ägde rum i verkligheten, och en politiskt turbulent sådan. Platons drömmar om att på Sicilien fostra en filosofkung kommer snart på skam. Han misslyckas med Dionysios I, liksom med efterträdaren Dionysios II. Dion landsförvisas och den åldrade Platon ger sig alltmer ovilligt iväg på strapatsrika resor till Syrakusa i hopp om att hjälpa Dions situation och upprätta sitt eget rykte.

I brev sju försvarar han sitt förnyade försök till inflytande i Sicilien med att han inte vill framstå för sig själv ”som en ren ordmänniska, alldeles främmande för att skrida till handling”. I de ständiga bakslag han möter ger han sig själv ingen roll, ”en slump starkare än människor förstörde alltihop”, ”okunnigheten förstörde allt”. Platon gjorde sin första resa till Sicilien omkring år 387, då han var i 40-årsåldern, den tredje och sista under 361–360. Under nästan 30 år vidmakthöll han alltså sin vision om ett politiskt styre under filosofins inflytande. Om detta främst är uttryck för hybris (Platon anklagades bland annat för ”tyrannkrameri”) eller för mer allmän naivitet hos en ”ordmänniska” är svårt att avgöra från breven. Men ett slags thriller är de att läsa, här samsas filosofisk utläggning med mordhot, starka känslor med försök till analys, ibland bryter också ett stycke vardagsliv fram från det fjärran Syrakusa under 300-talet fKr. Dion mördades 354 och Platon överlevde honom med sju år.

Det har sagts förut, att Jan Stolpe ger oss en levande Platon genom sin både avspända och nyansrika översättning. Platon befinner sig liksom Sokrates på agoran, han talar så att vi förstår att lyssna. Ändå kvarstår för mig ett visst frågetecken kring ett av Stolpes översättningsval: det centrala arete till ”duglighet”. Inte så att jag motsätter mig att han överger det av annan metafysisk tradition belastade ”dygd”. ”Duglighet” har förtjänsten att det hänvisar till antikens uppfattning om det förtjänstfulla i att både hålla sig till sin syssla/funktion och att söka fullkomna den. Ofta framstår dock uttrycket ”duglighet” som bristande med hänsyn till den utmaning och fullkomning som det filosofiska livet, enligt Platon kräver. Självkännedom är inte bara till för att undvika hybris, det skänker också möjlighet till självöverskridande. Även det närbesläktade agathos, vill Stolpe översätta med ”dugande” och den svävning som uppstod i frågorna kring vad som gör en snickare till en ”bra” snickare och en människa till en ”god människa” tenderar att försvinna.

Denna fundering bör ändå beträffande Stolpes översättargärning i stort betraktas som marginell. Jag ansluter mig till hyllningskören: Vid Hera, vilken duglig karl!