Det tjugonde århundradet kommer alltid att ihågkommas som ett brutalt sekel, då de stora vetenskapliga och tekniska landvinningarna ofta användes för ytterst destruktiva syften.
Detta historiska förhållande illustreras framför allt av alla de stater och folk som med hjälp av modern teknik och storskalig planering involverade sig i folkmord och etniska rensningar av olika minoriteter. Framväxten av den moderna staten med dess stora maktpotential innebar helt andra risker än tidigare för en omfattande och systematisk våldsutövning från skilda regimers sida, något som kan förklara varför folkmord inte sällan har rubricerats som ett speciellt 1900-talsfenomen. Det har uppskattats att det under den andra hälften av 1900-talet dödades närmare 100 miljoner människor i inomnationella konflikter. Av dessa dödades cirka 10 miljoner i det som vi vanligtvis kallar för folkmord.
Under samma århundrade skedde dock även ett stort genombrott för ett internationellt orienterat arbete för mänskliga rättigheter och minoritetsskydd. 1948 års FN-deklaration om de mänskliga rättigheterna och Genèvekonventionen om folkmord är två viktiga milstolpar i detta arbete. Just Genèvekonventionen, som har undertecknats av över 140 stater, har bland annat legat till grund för inrättandet av Haag- och Arushatribunalerna, vilka har behandlat folkmorden i det forna Jugoslavien och i Rwanda.
1948 års folkmordskonvention har emellertid blivit kritiserad för hur själva begreppet folkmord har definierats. Folkmordsgärningar definieras nämligen i konventionen som handlingar vilka har till avsikt att helt eller delvis förinta etniska, nationella, religiösa och ”rasmässiga” kollektiv. Denna definition negligerar de folkmord som även har gällt socio-ekonomiska och politiska grupper (eller de grupper som har haft en mer svårbestämd karaktär). Trots dessa påtalade brister har folkmordskonventionen utgjort en naturlig referenspunkt för politiska strävanden att förhindra folkmord i framtiden samt för de gottgörelse- och försoningsförsök som aktualiserats av de historiska förbrytelserna. Detta har inte minst visat sig i skapandet av den internationella brottsmålsdomstolen.

Under de senaste åren har det kommit allt fler böcker som har behandlat fenomenet folkmord ur både ett historiskt och jämförande perspektiv. En forskare som på ett hedervärt sätt har gått i land med uppgiften att inte förneka vare sig de särskiljande eller de gemensamma kännetecknen hos några av 1900-talets mest framträdande folkmord är den amerikanske historikern Eric D Weitz. I hans nya bok A Century of Genocide: Utopias of Race and Nation (Princeton University Press, 360 s) beskriver och analyserar Weitz det armeniska folkmordet, Förintelsen samt folkmorden i Sovjetunionen, Kambodja och Bosnien. Man kan fråga sig varför Weitz inte också tar upp exempelvis Rwanda, Timor och utrotningen av urbefolkningar på andra håll i världen. Han motiverar detta med att de folkmord som han valt att fokusera på har beröringspunkter av särskilt intgresse.
Det armeniska folkmordet, som troligtvis innefattade över en miljon offer, skedde mitt under det första världskriget, ett världskrig som också kom att påverka Nazityskland och Sovjetunionen på grund av dess storskalighet och extrema våldskultur. Själva föreställningen om ett totalt krig fick också genom det första världskriget en central betydelse hos ungturkarna i det ottomanska riket, nazisterna i Tyskland och kommunisterna i Sovjetunionen. Man riktade således sökarljuset mot dem som påstods vara yttre och inre fiender. Ungturkarna betraktade till exempel armenierna som en femtekolonn vars kontakter med andra armenier i grannländerna sågs som en klar säkerhetsrisk. (Adolf Hitler var väl medveten om turkarnas behandling av armenierna och det har spekulerats om i vilken utsträckning Hitler inspirerades av det armeniska folkmordet i samband med Förintelsen.)
De röda khmerernas folkmord i Kampuchea under 1970-talet skall å sin sida ses mot bakgrund av Sovjetunionens radikala samhällsexperiment. Pol Pots brutala regim vägleddes nämligen av övertygelsen att Sovjet och Kina inte hade varit tillräckligt kraftfulla i sin revolutionära kamp bland annat när det gällde statens fiender. Den politiska utvecklingen i Jugoslavien och Bosnien skall vidare ses i ljuset av händelseutvecklingen i Sovjetunionen och de övriga öststaterna framför allt från och med 1930-talet. Nazitysklands och Kroatiens politik på Balkan under andra världskriget utgjorde också en historisk klangbotten för de etniska mobiliseringarna i kölvattnet av Jugoslaviens sammanbrott (särskilt när de politiska ledarna använde sig av referenser till koncentrationsläger, såsom det fruktade Jasenovac-lägret).
Första världskriget skapade inte bara en speciell våldskultur som kom att påverka flera av folkmordsregimerna under 1900-talet, det präglades dessutom av djupt liggande föreställningar om att varje nation eller folk har rätt till en egen statsbildning. Denna nationalstatstanke inbegrep även föreställningen att en kulturell enhetlighet i ett land är att föredra framför kulturell mångfald. Tillsammans med ett rasbiologiskt tänkande, som uttrycker att det finns ärvda, oföränderliga och hierarkiska skillnader mellan olika folkgrupper blev nationalstatstanken den ideologiska plattformen för 1900-talets folkmordspolitik. Följden av detta tänkande blev en politik som innebar att varje ”avvikande” grupp skulle identifieras, inringas och - i den mest extrema exkluderingsformen - utplånas.
Den franska revolutionen allra mest brutala och omvälvande skeenden var en tydlig inspirationskälla för några av 1900-talets folkmordsregimer och Robespierre blev en historisk hjälte för bland annat ledarna i de röda khmerernas elitgarde. Folkförflyttningarna i de tidigare ryska och ottomanska imperierna, som främst var initierade av ekonomiska och säkerhetspolitiska motiv, var också uppenbara inspirationskällor för flera etniska rensningar och folkmord under 1900-talet.
1900-talets första egentliga folkmord var, enligt Eric D Weitz, de tyska kolonisatörernas mördande av ett stort antal medlemmar av det boskapsskötande bantufolket Herero i Sydvästafrika under åren 1904-1906. Under denna period införde tyskarna flera ”raslagar” som i liknande form återkom i Nazityskland under 30-talet.

De folkmord som Weitz främst analyserar i sin bok var, enligt författaren, på det stora hela uttryck för tydliga och väl kalkylerade politiska beslut som ofta hade sina upprinnelser i tidigare diskriminerings- och exkluderingsförhållanden. De grupper som blev måltavlor för folkmordshandlingarna var i de flesta fall grupper som tidigare varit utsatta för olika former av diskriminering. (Undantaget är i viss mån Balkan, där diskriminering, etnisk rensning och folkmord närmast gick hand i hand.) Folkmordsregimerna vägleddes av revolutionära utopier som innebar att samhället i sin helhet skulle förändras. Syftet var inte sällan att skapa ett livsrum för en ny slags människa.
De olika folkmorden involverade aktörer från i stort sett hela samhället och i flera fall hade de säkerligen inte haft så ödesdigra konsekvenser om de inte just varit uppbackade av folk på gräsrotsnivå eller på mer decentraliserade politiska nivåer. Regimerna tog också hjälp av kriminella paramilitära enheter, såsom Arkans tigrar i Serbien. Folkmorden utvecklades vidare till att bli stora sociala projekt där de mer passiva åskådarna drog nytta av att bostäder och andra egendomar övergavs eller exproprierades av staten. Det fanns en speciell logik bakom makthavarnas strävan att involvera så många av medborgarna som möjligt eftersom ansvarstagandet för våldsdåden därigenom blev mer delat eller gemensamt.
Den nya masskommunikationstekniken bidrog samtidigt till spridandet av en propaganda som utmålade folkmordsoffren till fiender - framför allt genom beskrivningar som syftade till att avhumanisera ”hatgrupperna”. Nästan alla folkmordsregimer använde sig av ett metaforiskt språkbruk från biologin där de påstådda fienderna beskrevs som ”ohyra” eller ”insekter” vilka skulle utrotas. Förnedringen och utsuddandet av det mänskliga blev
signifikativt för regimernas politik, något som blev särskilt tydligt genom nazisternas koncentrationsläger. Nära vänner och släktingar tvingades i flera fall ange och tortera varandra och människokroppen visades ingen som helst respekt. Illustrativt i detta sammanhang är den ryske författaren och Gulagfången Varlam Salamovs skildring från Sibirien i sin bok ”Berättelser från Kolyma” där författaren plötsligt upptäcker att det som på avstånd såg ut som flytande timmerstockar i floden egentligen var döda människor. I de röda khmerernas Kampuchea förekom också kannibalism i samband med folkmorden.
De flesta folkmord växte fram och institutionaliserades under allvarliga krisperioder, något som dock inte Eric D Weitz vill lägga till grund för några urskuldande förklaringar. Som exempel kan nämnas att det armeniska folkmordet skedde mitt under ett brinnande världskrig. Folkmorden i Kampuchea och Bosnien inleddes under krisperioder då båda samhällena präglades av en utbredd inre oro och bistra krigsförhållanden. De speciella kristillstånden i alla dessa samhällsmiljöer bidrog till att bryta ner de vanliga etiska umgängeskoderna hos många av medborgarna. Flera av de politiska ledarna brutaliserades också av tidigare fängelsevistelser och gerillaverksamheter.