En februaridag 1994 slog en serbisk granat ner på marknadsplatsen mitt i Sarajevo. 68 människor dödades och hundratals skadades. Tv-bilderna på blodpölar och kroppsdelar bland kullvräkta marknadsstånd och grönsaker chockade omvärlden. USA:s president Bill Clinton ställde serberna inför ultimatum. Sluta slakten på oskyldiga civila, annars kommer Nato att slå tillbaka med massiva bombräder. För första gången sedan kriget i Bosnien bröt ut 1992 såg det ut som att omvärlden skulle ingripa för att sätta stopp för serbernas etniska rensning.
Men det skyddande paraply som Nato spände över Sarajevo visade sig snart vara fullt av hål. Det fanns ett glapp mellan retoriken och beredskapen att verkligen göra något. I det glappet kunde serberna relativt ostört fortsätta sin etniska rensning, inklusive beskjutningen av Sarajevo och andra muslimskt dominerade städer. Med tiden slutade Clinton prata om kriget i termer av folkmord, och beskrev det i stället som ett tragiskt inbördeskrig. Utrikesminister Warren Christopher betonade det mångsekelgamla hat som rådde mellan de tre folkgrupperna. Slutsats: det var inte mycket omvärlden kunde göra åt situationen.
Serberna kunde snart återuppta beskjutningen av Sarajevo, i trygg förvissning om att få hålla på ostörda. Ett och ett halvt år efter massakern på marknadsplatsen slog en granat ner på en lekplats. Fem småflickor som tjatat sig till att få gå ut och leka dödades. När den unga amerikanska reportern Samantha Power kom till platsen hade polisen brett ljusblå plastskynken med FN:s emblem över barnens sönderslitna kropparna. Det var den enda form av skydd som världssamfundet hade att erbjuda Sarajevos civila.
Ytterligare ett par veckor senare, i början av juli 1995, intog bosnienserbiska styrkor under Ratko Mladic den FN-kontrollerade enklaven Srebrenica. 7 000 muslimska pojkar och män fördes bort och mördades. Power hörde till de journalister som förgäves försökte påkalla omvärldens uppmärksamhet inför massmordet. Men några bombplan från Nato syntes inte till den här gången heller, trots den lokala FN-kommendantens ivriga försäkringar inför Srebrenicas panikslagna befolkning.
Minnet av barnen på lekplatsen i Sarajevo och västvärldens svek mot invånarna i Srebrenica följde Samantha Power när hon återvände hem 1996. Varför, undrade hon, hade världens mäktigaste land inte ingripit, trots att man vetat vad som pågick, och trots att man haft alla möjligheter till det?
Svaret på frågan blev den 600 sidor tjocka ”A Problem from Hell”: America and the Age of Genocide (Basic Books), en kritisk vidräkning med centrala delar av USA:s utrikespolitik under det sena 1900-talet. (Titeln anspelar på utrikesminister Christoffers beskrivning av kriget i Bosnien: ”That really is a problem from hell.”) I boken redogör Samantha Power för USA:s hållning i samband med seklets blodigaste folkmord, från turkarnas utrotningskampanj mot sin armeniska minoritet under första världskriget, till serbernas fördrivning av albaner från Kosovo 1998. Författaren har intervjuat mer än 300 tjänstemän, politiker och opinionsbildare som på ett eller annat sätt medverkat i utformningen av den amerikanska politiken. Hon har dessutom kunnat utnyttja hundratals regeringsdokument som nyligen blivit offentliga. Boken har väckt livlig debatt inom USA:s utrikespolitiska etablissemang om supermaktens roll i världen och Samantha Power fick nyligen ta emot de amerikanska litteraturkritikernas pris (National Book Critics Circle Award) för 2002 års bästa fackbok.
FN:s folkmordskonvention från 1948 utgjorde ett genombrott i internationell rätt, eftersom den villkorar en stats suveränitet. För första gången åtog sig länder att vidta åtgärder för att förhindra, undertrycka och bestraffa folkmord. Genom konventionen ålägger världssamfundet sig självt att blanda sig i ett lands inre angelägenheter.
Varför då skriva en bok om det specifikt amerikanska ansvaret? Svaret ligger kanske redan i bokens motto, hämtat från Abraham Lincoln: ”We [...] hold the power, and bear the responsibility”. USA, konstaterar Power, är det enskilda land vars agerande haft störst effekt för offren. Sedan andra världskriget har USA haft enorm kapacitet att hindra folkmord utan att underminera sin egen säkerhet. USA har också som få andra länder satsat på hågkomst av och utbildning om Förintelsen. En rad amerikanska presidenter från Jimmy Carter och framåt har försvurit sig åt principen ”aldrig mer”, med hänvisning till nazisternas illgärningar.
När Samantha Power undersökte 1900-talets blodiga historia var det, förutom den etniska rensningen i forna Jugoslavien, ett antal fall som stack ut: Ottomanska rikets slakt på armenier 1915-1916, nazisternas förintelse av judar (som hon inte går närmare in på, eftersom det redan finns omfattande forskning på området), Röda khmerernas terrorvälde i Kambodja 1975–1979, Saddam Husseins eliminering av kurder i norra Irak 1987-1988, samt hutuernas systematiska utrotning av tutsier i Rwanda 1994. Brotten begicks i Europa, Asien, Mellanöstern och Afrika, de riktade sig mot olika raser och religiösa grupper och de begicks under olika stadier av amerikansk makt. Men genom dessa skiftande omständigheter har den amerikanska hållningen ändå varit förbluffande likartad.
Innan Samantha Power skrev boken betraktade hon den amerikanska Bosnienpolitiken som ett misslyckande. Hennes deprimerande slutsats är tvärtom att Bosnien erbjöd ytterligare ett exempel på att det politiska systemet fungerar som det är tänkt. Ingen amerikansk president har prioriterat förebyggandet av folkmord och ingen amerikansk president har heller fått betala något politiskt pris för att inte ha försökt stoppa ett folkmord.
Mönstret har ofta upprepats: tidiga varningar om massiv blodsutgjutelse sprids snabbt. Förövarna trappar upp sin hatpropaganda mot målgruppen. Massakrer och deportationer inleds. Flyktinghistorier och rapporter från illdåden blir alltför många för att kunna förnekas, men få amerikaner på hemmaplan kräver intervention. Amerikanska tjänstemän och beslutsfattare klamrar sig fast vid förhoppningar om en gynnsam utveckling. Företrädare för regeringen omdefinierar folkmordet till en konflikt mellan två parter och hävdar att ett ingripande är meningslöst. Begreppet folkmord undviks i det längsta, eftersom det medför åtaganden och skyldigheter i enlighet med FN-konventionen. Argument för ingrepp avfärdas som ”känslomässiga”. Och folkmordet har kunnat genomföras utan att USA har försökt stoppa det, en passivitet som inte sällan fungerat uppmuntrande för förövarna.
Ingen, menar Samantha Power, har kunnat skylla på bristande kunskap. Den som säger sig inte ha vetat, har valt att inte veta. Vid varje tillfälle har det funnits ett antal personer som vägrat tysta ner saken, som ställt sig upp och försökt få gehör för ett ingripande.
USA:s ambassadör i Konstantinopel, Henry Morgenthau, krävde 1915 att USA skulle fördöma Turkiet och sätta press på dess allierade i kriget, Tyskland. USA hängde fast vid sin neutralitet och förklarade att Turkiets interna angelägenheter inte var något för USA. Uppskattningsvis en miljon armenier mördades eller dog av sjukdomar och svält under deportationerna 1915-1916.
En handfull journalister och diplomater varnade för vad Röda khmererna kunde ta sig till efter maktövertagandet i Kambodja, men lyckades inte övertyga amerikanska beslutsfattare om nytt engagemang i Indokina efter Vietnamkriget. Två miljoner människor dog i Pol Pots ideologiska fullskaleexperiment.
När Saddam Hussein lät gasa och skjuta ihjäl 100 000 kurder i norra Irak 1987–1988 i ett försök att radera ut landets kurdiska landsbygdsbefolkning, fanns förslag om lagstiftning som skulle ha satt stopp för USA:s generösa jordbruks- och industrikrediter till landet. Men sanktionerna slogs tillbaka av Vita huset, utrikesdepartementet och den amerikanska jordbrukslobbyn, som ville behålla goda relationer och sälja mera ris till irakierna.
Romeo Dallaire, den kanadensiska chefen för FN:s fredsbevarande styrkor i Rwanda, bad om förstärkningar tre månader innan blodbadet satte igång. Med relativt måttliga tillskott av trupper skulle han ha kunnat avväpna milis och förhindra utrotningen av tutsi. Men medan liken bokstavligt talat staplades på hög runt honom fick han se Washington leda ansträngningarna för att i stället dra ner på FN-styrkorna, samt senare blockera alla förslag i generalförsamlingen om att skicka förstärkningar. Hutumilisens jakt på tutsier dirigerades genom utsändningar från Radio Milles Collines, men USA vägrade använda den teknologi som skulle ha kunnat slå ut radiosändningarna. Efter hundra dagar hade 800 000 rwandier dödats, tutsi och moderata hutu, merparten ihjälhackade med machete.
USA hade hjälpt till att upprätthålla vapenembargot som förvägrade bosniska muslimer möjligheten att försvara sig mot serberna. När Nato väl ingrep mot bosnienserberna 1995 var deras etniska rensning i stort sett genomförd. 200 000 muslimer hade dödats och halva befolkningen fördrivits från sina hem. Ofattbara grymheter hade begåtts mot kvinnor och barn, inklusive systematiska våldtäkter och andra illdåd för att förstöra den bosniska folkgruppens reproduktiva förmåga. All information om pågående folkmord tunnades ut ju högre upp den kom i den amerikanska utrikespolitiska hierarkin.
Det mest chockerande med USA:s passivitet, menar Samantha Power, är inte att man inte velat sätta in marktrupper - inte ens de mest ihärdiga förespråkarna för ingripande har förespråkat marktrupper - utan att amerikanska beslutsfattare nästan inte gjort någonting för att stävja brottet. Den utrikespolitiska verktygslådan innehåller en rad verktyg, från diplomatiska markeringar och fördömanden, via ekonomiska sanktioner till bombningar och internationella invasionsstyrkor. Men USA har nöjt sig med förhandlingar, hängt fast vid diplomati och ”neutralitet” och skickat humanitär hjälp. Verktygslådan har förblivit stängd.
Genom sitt agerande har USA till och med, hävdar Power, direkt eller indirekt hjälpt förövarna att genomföra folkmorden. USA låg bakom att Röda khmererna fick Kambodjas plats i FN, USA tog ställning för och ställde upp med jordbruks- och industrikrediter till Saddam, USA hjälpte aktivt till att upprätthålla vapenembargot mot bosniska muslimer. USA använde sin makt i säkerhetsrådet för ett tillbakadragande av FN-styrkor från Rwanda och blockerade försöken att skicka förstärkningar.
Med facit i hand har beslutsfattare försvarat sig med att de inte vetat vad som pågick, eller att ett ingripande inte skulle ha kunnat sätta stopp för vidrigheterna. Men den verkliga orsaken, menar Power, har alltid varit bristande vilja. Amerikanska politiska ledare har inte varit beredda att göra de militära, finansiella, diplomatiska eller inrikespolitiska investeringar som behövts för att sätta stopp för planerade eller pågående folkmord. Den politik som utarbetats inför folkmorden har inte varit ett resultat av försumlighet utan av noggranna analyser av politiska risker och eventuella vinster. Det är på den inrikespolitiska arenan som slaget om ingripande förloras. Att inte ingripa har aldrig kostat något, däremot kan ett ingripande alltid försvaga den inrikespolitiska ställningen.
Den viktigaste av de principer som styrt den amerikanska politiken är förmodligen den som säger att landet bara får ingripa om nationella intressen står på spel. Frågan blir då vari dessa intressen består? I en tidningsintervju i New York Times nyligen gjorde Power själv en koppling mellan USA:s folkmordspolitik och den pågående Irak-krisen. Irak, menar hon, är ett bra exempel på att ett ingripande mot folkmord ligger i ett nationellt egenintresse. Månaderna efter Saddam Husseins folkmord på kurder 1989 fördubblade USA sitt biståndet till Irak. Det agerandet ligger bakom USA:s trovärdighetsproblem i dag, när landet försöker övertyga världsopinionen om sina motiv för att invadera Irak. Man kan inte, säger Samantha Power, tillåta att folkmord får passera obemärkt, utan att brottet återvänder ur det förflutna och drar skam över oss.
