Natten mellan den 24 och 25 april 1915 arresteras 600 kända personligheter i Istanbul: läkare, jurister, parlamentsledamöter, journalister, lärare, författare, affärsmän och präster. På order av den turkiska regeringen förs de i största hemlighet till östra Anatolien, där de avrättas. Gemensamt för dem är deras etniska och religiösa tillhörighet – de är alla kristna armenier.
Ett par dagar tidigare har Tysklands konsul i Aleppo på gränsen till Syrien, Walther Rössler, telegraferat till den tyske ambassadören i Turkiet, friherre von Wangenheim: ”I Maraç och Zeitun och i alla byar i området har den armeniska befolkningen deporterats. Män och kvinnor skiljs åt. Såväl jag som min amerikanske kollega måtte be att åtgärder vidtas för att stoppa detta förfarande.” Den 26 april anländer ytterligare ett telegram till von Wangenheim, från konsul Scheubner i Erzurum i östra Anatolien: ”Från Van /.../ som har en armenisk befolkning på 20000 själar /.../ har jag fått veta att stadens armeniska ledare avrättats och att den armeniska stadsdelen är omringad av turkiska trupper. 250 armeniska hus har redan förstörts. Även här i Erzerum befarar den mycket oroliga armeniska befolkningen en massaker”.
Von Wangenheim vidarebefordrar nyheterna till utrikesdepartementet i Berlin och till rikskanslern Bettmann Hollweg och berättar samtidigt att den officiella orsaken till deportationen av de intellektuella skulle vara att de förberett en statskupp; nu cirkulerar rykten om förestående ”massakrer på kristna”. Likaså ber han om anvisningar för hur han ska agera. Men i Berlin tiger man. Vid denna tidpunkt befinner sig Tyskland i krig mot Storbritannien, Frankrike och Ryssland. Sedan november 1914 befinner sig även Turkiet i krig på tysk sida.
Den 29 april meddelar inrikesministern Talât Pascha den tyska ambassaden att ”osmansk politik” ska prägla utvecklingen i Turkiet. För de armeniska befolkningsgrupperna ute i landet är detta ingen nyhet. Sedan årtionden tillbaka har deras existens präglats av trakasserier och förödmjukelser, förlust av arbete, överfall, mord, deportationer etcetera. De är ännu traumatiserade av massakern 1895–96 då 100000 armenier dödades på befallning av sultan Abdülhamid II, och av andra massakrer åren därefter då över 50000 armenier dödades.
Den 27 maj kommer en officiell order från Talât Pascha att den armeniska befolkningen, 1850000 invånare, ska deporteras och deras egendom beslagtas. Den officiella förklaringen är att man vill förhindra förräderi, revolter och hjälp till fienden. Den 17 juni rapporterar von Wangenheim till Hollweg att Talât Pascha bekräftat att ”den turkiska regeringen använder världskriget för att göra rent hus med sin inre fiende utan att bli störd av diplomatiska interventioner från utlandet”. Den 7 juli får den tyske rikskanslern motta ännu ett budskap från sin ambassadör: ”De förhållanden som äger rum under deportationerna visar att den turkiska regeringens avsikt är att förinta den armeniska rasen”.
Utöver konsuler från olika stater, främst Tyskland och USA, berättar resenärer om vad som tilldrar sig i landet, till exempel teologen och forskaren Johannes Lepsius, sjukskötaren och fotografen Armin T Wegner, som trotsar fotografiförbudet och med fara för sitt liv dokumenterar folkmordet, samt fredskämpen, Orientexperten och författaren Heinrich Vierbücher, samtliga från Tyskland. Deras skildringar av hur armeniska män, kvinnor och barn avlivas saknar motstycke. Den 8–10 juni 1915 nås en kulmen då tusentals armenier huggs i bitar innan de slängs ned i Kemachklyftans djup. Men även större delen av de tiotusental vilka överlever avrättningsorgierna dör i de ändlösa leden av deporterade som utan mat och dryck, under hugg och slag genomkorsar landet i dödsmarscherna med koncentrationsläger i Syriens öknar som mål. I floden Eufrat färgas vattnet rött och lik och likdelar driver förbi. Den 31 augusti 1915 bekräftar Talât Pascha i ett samtal med den tyske ambassadören: ”den armeniska frågan existerar inte längre”.
1916 är folkmordet på armenierna fullbordat. Enligt trovärdiga historiker och ögonvittnen dödades fler än 1,2 miljoner, troligen 1,5 miljoner. 100000–200000 har lyckats fly till andra länder. Ungefär 100000 finns kvar i området – tusentals unga kvinnor som sålts till harem, tusentals barn som förlorat sina föräldrar och växer upp på barnhem utan att någonsin få kännedom om sin rätta härkomst. Islamiseringen av dem är fullständig. Likaså har tusentals armenier i sista minuten konverterat till islam för att rädda liv och egendom.
Den 7 oktober 1915 äger en presskonferens rum i Berlin med företrädare från regeringen. Där beordras journalister att inte blanda sig i Turkiets inre angelägenheter och att inte riskera vänskapen med Turkiet. Den 23 december kallar utrikesdepartementet åter till en presskonferens: ”Vad beträffar den armeniska frågan uppmanar vi er att tiga”.
Det är nu 90 år sedan folkmordet på armenierna. Än tiger det officiella Turkiet. Än tiger det officiella Tyskland. Först 1985 godkände en majoritet i FN:s underkommission för skydd av minoriteter begreppet folkmord. I EU däremot röstade Tyskland emot detta begrepp 1985. Sedan dess har endast ett fåtal länder officiellt förklarat att ett folkmord ägde rum 1915.
För eftervärlden uppstår frågan om vad som förorsakade detta folkmord, eller rättare sagt: vilket var turkarnas problem? En annan fråga gäller de dåtida reaktionerna på skeendena 1915. Viktigt är också att ta reda på varför eftervärlden tigit så länge och varför en debatt uppstod kring begreppet folkmord.
Det råder inget tvivel om att den administrativt organiserade och byråkratiskt genomförda utrotningen av armenierna kom att bli en generalrepetition inför naziregimens utrotningspolitik. Den 22 augusti 1939 förklarade Hitler för dödsskvadronernas kommendanter inom SS att det förestående kriget skulle skilja sig från tidigare förda krig genom den ”skoningslösa utrotningen av fienden – män, kvinnor och barn”. Ty, löd hans argument: ”Vem talar idag om förintelsen av armenierna?” Att Hitler hade rätt, att hans profetia äger giltighet än i dag är en skam för eftervärldens politiker.
Hur avgörande det är att hålla isär begrepp visar orsaksforskningen kring folkmordet. Det var armeniernas turkiska mördare och de tyska medskyldiga som först ändrade innebörden av formuleringen ”den armeniska frågan” i destruktiv riktning. Då den så kallade armeniska frågan togs upp till behandling på den internationella Berlinkongressen 1878 handlade det om ett turkiskt löfte att genomföra reformer i syfte att minska diskrimineringen av armenierna och ge dem fler medborgerliga rättigheter. Men likt ”den judiska frågan” i det senare Nazityskland förvandlade turkar och tyskar ”den armeniska frågan” till ett begrepp som förvrider sanningen. Det förmedlar intrycket att armenier – och senare judar – skulle utgöra ett problem som måste lösas.
I stället var det turkarna respektive nazityskarna som var problemet. Turkiets problem var det osmanska imperiets sönderfall. Nederlagen kompenserade Turkiet med en panislamisk politik med följden att de redan diskriminerade armenierna, trots sina stora insatser för riket, utsattes för ökat förtryck. De utpekades som syndabockar för rikets nedgång av de regerande ”ungturkarna”, vilkas ideologi utmärktes av en extrem turkisk nationalism: turkismen, med dess krav på total religiös och etnisk homogenitet. Beslutet att utrota armenierna gjordes under förevändningen att de planerade landsförrädiska sammansvärjningar, en argumentation som är påfallande lik de antisemitiska, nationalsocialistiska och högerextremistiska beskyllningarna mot judarna.
Redan den 24 maj 1915 reagerade Storbritannien och Frankrike mot skeendena i Turkiet med deklarationen att bestraffningen av turkarna nu var ett av deras krigsmål. Likaså erbjöd den amerikanske ambassadören i Turkiet, Henry Morgenthau, den tyska regeringen att skeppa över armenierna till USA, men erbjudandet förbigicks med tystnad av Berlin.
I de allierades krigspropaganda anklagades de tyska konsulerna och ambassaden i Turkiet för att driva på deportationerna och avrättningarna. Men detta stämmer inte med verkligheten. Medan Berlin teg och förde befolkningen bakom ljuset med en starkt censurerad press och sålunda lät utrotningen fortgå, krävde representanterna i Turkiet en intervention av regeringen i Berlin; tillsammans med turkiska tjänstemän i provinserna tog de också initiativ till räddningsaktioner av tusentals armenier.
En av de mest aktiva var konsul Rössler, som dock smutskastades i den brittiska propagandan. Hela korrespondensen mellan konsulerna, tyske ambassadören, Berlin och turkiska politiker är dokumenterad i Johannes Lepsius digra verk ”Deutschland und Armenien 1914–1918” (1919). Sammanställningen, som gjordes på uppdrag av det tyska utrikesdepartementet, anses vara den kanske viktigaste boken om folkmordet på armenierna. Men det dröjde till 1986 innan en nyutgåva blev aktuell.
Alltsedan första världskrigets slut har folkmordet på armenierna förnekats. Visserligen inledde segermakterna med turkiskt bistånd 28 processer (1919–21) mot de ansvariga. Men rättegångarna var misslyckade, konstaterar den turkiske historikern Taner Akcam som givit ut processdokumenten i ”Armenien und der Völkermord” (2004). De flesta anklagade var gamla vänner till Turkiets nye ledare Kemal Atatürk som intervenerade för att fria dem. Endast tre dödsdomar verkställdes och under 20-talet, berättar Akcam, hyllades de ansvariga för folkmordet som nationalhjältar och ”belönades” med höga poster. Dessutom hotade Atatürk att avrätta samtliga engelska krigsfångar om bestraffningarna fortsatte för det som han kallade ”meningslösa beskyllningar”.
Ty enligt den turkiska historieskrivningen var armenierna medskyldiga; de hade provocerat de turkiska makthavarna till ”hårda tag”. De misslyckade rättegångarna, oenighet mellan segermakterna och den ”bolsjevikiska faran” var de faktorer som fick omvärlden att acceptera den officiella turkiska versionen; det var inte i stormakternas intresse att landet försvagades. Först genom bearbetandet av naziregimens krigsförbrytelser och Förintelsen vändes uppmärksamheten åter mot Armenien.
Trots den något större uppmärksamheten under de senaste 20 åren är folkmordet i Armenien ännu ett tabubelagt tema. Så sent som 2001 försökte både Turkiet och Tyskland intervenera mot Frankrikes beslut att kalla händelserna ett folkmord. Ett par år tidigare tvekade senaten i USA att erkänna folkmordet på grund av ”betydande nationella intressen”. Turkiet hade hotat att stänga en amerikansk militärbas. I Tyskland har den armeniska församlingen (sedan år 2000) vänt sig till regeringen med en bön om en tysk intervention för att få Turkiet att erkänna folkmordet – men förgäves. Nu ska Förbundsdagen för första gången erinra om Armenien 1915 under en minnesstund idag den 24 april. Men begreppet folkmord kommer inte att användas, utan det ersätts av andra formuleringar i stil med ”deportationer vilka armenierna föll offer för”. Inför meddelandet om minnesstunden infann sig en delegation turkiska parlamentsledamöter i Berlin för att försöka övertala sina tyska kollegor att ställa in minnesstunden.
I Turkiet finns idag modiga historiker och journalister som kräver att Armenien 1915 tas upp till diskussion. I turkiska historieböcker förtigs det som hände. Då den kände romanförfattaren Orhan Pamuk skrev om 1915 i sin nya roman ”Snö” bestraffades han inte men han har utsatts för förföljelse och hans böcker har bränts.
Inte heller förbjöds Atom Egoyans film ”Ararat” men den turkiske distributören valde att inte visa den av rädsla för upplopp. Däremot bestraffas de som använder begreppet folkmord med fängelse.
I dagarna bekräftade utrikesminister Gül att man avsåg att tala med regeringarna i USA och Frankrike för att få dem att stryka begreppet igen. Samtidigt förkunnade ministerpresident Erdogan att ”i Turkiets historia finns inget kapitel att skämmas över, att förtränga, att glömma eller släta över”.
