I tider av ruelse och ånger följer självprövning. Litet var stammar syndabekännelsen, i synnerhet i tider som våra, då allt värderas om, då hela världen stönar efter något bättre, något skönare och ljusare än den vilda mardröm, som nu ridit folken i över fyra långa, fruktansvärda år.

Vi själva här i Sverige ha förskonats från att komma med i den blodiga dansen, men trycket utifrån har dock nu blivit så starkt att en smula självprövning även här kan vara hälsosam och icke alldeles opåkallad.

Antydningar till farliga och skuggfyllda händelser ha icke saknats här. Jag vill icke påstå, att däri ligger något särskilt skrämmande, men om man överhuvudtaget anser, att det är en stor och klok uppgift att i tid söka undanrödja påtagliga anledningar till missnöje, bör man söka finna skuggornas orsak och motarbeta dem med massor av ljus.

Vi ha bland annat lärt oss under dessa år, att det kommit en större nöjeshunger över människorna, antingen detta nu härrör från restriktionerna eller de trots alltgoda tiderna med samling av avsevärda kapital på många händer eller av andra dunklare orsaker, som sammanhänga med vårt eget inkrånglade själsliv i kritiska tider. Faktum är där i alla händelser. Vi ha blivit mer nöjeshungriga.

Biograferna, som i fråga om nöjeskvantiteten äro utslagsgivande, prisa marknaden. ”Sibyllan”, ”Vinterpalatset”, ”Röda lyktan” och vad allt förföriska namn de bära, äro proppfulla varenda kväll. Teatrarna ha i allmänhet intet skäl att klaga och inte kabareterna heller trots spritförbudet. Folk vill roa sig. Det tjänar ingenting till att himla sig över den tilltagande njutningslusten och sucka efter de gamla, goda tiderna, då man samlades i hemmen till en stilla priffe för de gamla och pantlekar för de unga. Man får ta livet sådant det är och försöka få det bästa ut av det. Nutidens liv har fått en annan rytm, en annan takt. Att spjärna däremot är fåfängt. Det vore dessutom dumt. Men det vore klokt att söka leda njutningslusten in i faror, där den icke alldeles far vill eller sumpas ned av ”otroligt skrattretande” tjockskalligheter med världsberömda storheters kappspringningar, bilåkningar och vattenplask.

Det klagas från så många håll över folkets råhet nu för tiden.

Då man icke gärna kan gå ut ifrån att människorna i och för sig äro så himmelsvitt olika varandra utan att skillnaden i råhetsgrad mera grundar sig på uppfostran och umgänge och alldeles säskilt på de nöjen, som bestås, så ligger det nära till hands att fråga sig vad det gjorts här i huvudstaden för att förtaga och försvaga folkets råhet.

Vad är gjort för folket? För förädlingen av folkets nöjen?

Mången svarar naturligtvis – det angår mig inte. Vad har jag med folkets nöjen att göra? Jag har arbetsamt nog med mina egna.

Detta svar är fegt, undvikande. Vi äro alla medskyldiga i vad som sker. Ingen har rätt att slingra sig ifrån en viss grad av ansvar. Den fortskridande mekaniseringen har gjort att vi hänga mer samman än någonsin förr och att vi alla böra passa på att maskinen icke gnisslar i gången.

Alltså, vad är gjort för folkets nöjen?

Ingenting, eller så gott som ingenting, om man vill vara ärlig.

Om somrarna serveras musik på blåsinstrument i några av våra parker. Vid Hässelbybaden kan folket få plaska, men jag tror inte, att där bjudes på några särskilt upphöjda skönhetsmoment även om det steppas i baddräkt. Fotbollstävlingarna, det stora folknöjet par préférence, tjusa icke så mycket det estetiska sinnet. Snarare tilltalar det genom spännande situationer, men folkvrålet vid en miss eller en offside verkar alltför mycket tjurfäktningspubliksfasoner för att tilltala den, som söker efter läkemedel mot råheten.

Dessa tre njutningsgrenar äro ej heller förlagda till den mörkare årstiden. Då har folket icke just andra nöjen än bolagskrogarna, biograferna och teatrarna.

Om krogarna kan man yttra sig kort. Hur tilltalande de än blivit, äro de föga förtroendeingivande såsom anstalter för högre njutning.

Biograferna bära icke för inte namnet den stumma konsten. Ett visst skönhetsmoment kunna de onekligen ge, men det blir ändå något tomt, spöklikt, dött över det hela.

Teatern däremot kan bära talets glans och prakt inom sig. Där kan finnas färg och skönhet; där kunna lidelserna brottas och där kan tanken spänna upp mot högre rymder; där kunna diktarna söka forma orden till att bära livet koncentrerat ut bland människorna, livet i glädje och sorg, i ljus och mörker. Där kunna skådespelarna söka återgiva skenbilden av allt det dramat kan bära inom sig.

Utan att synas vilja driva en tidslämplig kurtis med folkets majestät har man nog skäl att fråga sig: vad har folket fått med av detta? Folket, som mer än andra behöver lyftas ut från tungt och enformigt slit, folket, som man nu börjar frukta därför att man glömt bort det i sin själviskhet, folket, som man klagar över, att det är rått.

Vi, stockholmare, ha inte vi teatrar nog, hör jag genast en mängd röster ropa. De måtte väl stå öppna för folket!

Alldeles riktigt. Vi ha elva teatrar. Däribland två, som bära de betecknande namnen, ”Folkteatern” och ”Folkets teater”. Ingen människa, som känner till förhållandena vid dessa teatrar, vågar väl påstå, att de utgöra något värdigt exempel på en verkligt Folkets teater. De utgöra mer ett uttryck för en god vilja. De teatertekniska resurserna på dessa två teatrar äro sorglustigt naiva.

De övriga teatrarna kunna icke i något hänseende räknas som folkteatrar. Även med all aktning för Dramatiska och Intima teaterns Skådebansföreställningar samt för de övriga teatrarnas billighetsföreställningar kan man tryggt påstå, att ingen teater här i Stockholm tjänar de breda lagrens d. v. s. folkets sak. Priserna äro i regel abnormt dyra, och den nuvarande njutningen att för en billig penning kunna ligga ”på hyllan” och se scenen i fågelperspektiv är tämligen mager.

Nej, vad vi behöva i dessa tider, det är en stor och rymlig Folkets teater, där för en rimlig penning kan framföras god konst. Redan nu finns ett oerhört stort intresse, åtminstone inom den yngre arbetareklassen, för det bildande momentet i dramat. På sina ställen hungrar och törstar man efter en stor folkteater. Jag kan bestyrka det med ett färskt exempel. För en tid sedan bevistade jag en teaterföreställning av arbetarnas folkbildningsförbund långt ute på Söder i en biograflokal, bärande det ståtliga namnet Stora teatern och rymmande över 800 personer. De uppträdande hade repeterat på alla möjliga lokaler, i privatrum, församlingssalar etc., allt under otroliga svårigheter och motgångar. Men man fick ändå fram stycket till slut. Där var fullt hus och stormande applåder, ehuru det spelades delvis av amatörer. Det var viljan, tron, entusiasmen, som burit fram stycket.

Det visar bäst hur mycket här kämpas i skuggan, i mörkret för att föra teatern ut bland folket.

Äro vi icke skyldiga, i den mån vi kunna, att understödja en så viktig och god sak?

Här behövs icke byggas något marmorpalats med guldgrannlåt. Skönhetsmoment kunna nog komma till synes utan att pengar vräkas bort. Finns det inte några gamla eller nya miljonärer i vår huvudstad, som vilja satsa för att resa en teater åt folket i dessa tider? Eller finns det inte några banker, som rest sköna palats åt penningen, som skulle vilja föreslå aktieägarna att offra en skärv för att resa ett värdigt palats för den dramatiska konsten åt folket?

Här gäller ju icke att genom panem et circenses värva röster liksom i gamla Rom. Här gäller att handla som kejsare och med den makt rikedomen förpliktar till bjuda en bägare skönhet åt den massa man gemenligen kallar folket och som i sanning hungrar och längtar efter allt det sköna anara fötts till och utan vilket just folket är dömt att sjunka ned i råhet, fördumning, försumpning. Ty teatern är ingen dålig skola för eftertanken, för tänkandet. Detta insågo ju redan de gamla grekerna, vilka gå ännu längre. Aristoteles talar t. o. m. om den ”rening” (katharsis), vilken skulle ligga i tragedien. Så långt behöver man icke gå. Helt säkert kan man nöja sig med att säga, att teatern påverkar människorna. I vilken riktning detta sker beror sedan naturligtvis på repertoaren. Det gäller att leda rätt.

Vi behöva bara tänka oss följderna av införandet av en obligatorisk 8-timmars arbetsdag. Härigenom komma massor av arbetsklassen att frigöras. Man förstår lätt, att många av dessa komma att söka sig nöjen. Massan går dit den ledes. Det är en känd och vittnad sak. Det skulle helt säkert icke vara något fel att söka leda massan till teatern. Men för att detta teaternöje icke skall ställa sig för dyrt för folket, måste kommunen finna sig i att satsa. Denna satsning kommer indirekt kommunen till godo igen. Människorna avhållas från råare nöjen och bliva härigenom bättre medborgare till frommat för kommunen.

Idealet för en folkteater vore naturligtvis att bygga den så att den bleve en slags prototyp för folkteatrar, runt om i landet. Härigenom skulle en god repertoar ha lättare att få insteg även i de mindre städerna, då kostnader för dekorationer, etc. kunde avsevärt minskas, om den sceniska grundtanken vid teaterbyggandet bleve ensartad. Dylika folkteatrar skulle även kunna tjänstgöra som musiklokaler, ett högeligen eftersträvansvärt mål, nu när hela musiklivet i Sverige står inför en omläggning enligt ett utomordentligt vidsynt förslag av musikaliska akademien.

Byggandet av en Folkets teater eller en Stadsteater, vilket man nu vill kalla den, skulle således kunna vara aven oerhört stor betydelse för vårt nöjesliv.

Det är en solklar sak, att det åligger stadsfullmäktige, som ju som majoritet representera folket, att bevilja fri tomt för en dylik byggnad. Finnas inga stadsfullmäktige, som vilja motionera i saken?

Det är hög tid, att något göra, innan några eländiga jobbare med lystna ögon och händer kastat sig över planen på en dylik teater och förrycka hela saken. Ansatser därtill ha icke saknats, ty naturligtvis kan hela iden realiseras även som affär betraktad. Men det är detta som skall hindras. En liten smula idealitet skulle icke skada företaget. Tvärtom. Folkets teater skulle bli en av stadens vackraste pärlor, gärna med den största skönheten i det inre.

Jag inbillar mig redan se den. Den ar enkel och ren i stil. En ljus entré med blommor och grönt. Där spelar visst en springbrunn i silverklara strålar. Det klingar av skönhet, det porlar av liv. Salongen står i en djupvarm, brun ton med hög, mörk boasering.

Det lilmar gyllenläder ovanför den. Ljuset faller icke flammande, ilsket, grellt, i ettriga knippen. Nej, det strömmar fram likt musik från osynliga, källor i en mild, försonande reflexbelysning. Hit behöver man icke gå för att visa sina toaletter, smycken och hårprydnader. Hit går man för att drömma, för att glömma vardagsbekymren. Se, människorna träda in i templet! Här stockar sig råheten tungan - här finns skönhet -.

Upp ni alla, som ha makt, pengar och som känna en smula förpliktelse mot det folk ni trängas med i spårvagnar och som ni anklaga för råhet! Giv en smula av ert överflöd för att sprida ljus, glädje, skönhet och tankar bland massorna!

Fram, nabober! Fram kejsare av sedelpacken! Offra en purpurstövel för Folkets teater!