När den engelske 1700-talskonstnären, poeten och visionären William Blake en gång med stolthet visade en nytillkommen akvarell för sin målarvän Henry Fuseli, frågade denne om han fått något erkännande för den. ”Ja”, svarade Blake, ”jungfru Maria uppenbarade sig för mig och sa att den var väldigt bra – vad tycker du?” – ”Ingenting,” löd Fuselis lekfulla svar, ”mer än att den heliga jungfrun inte har en obefläckad smak.”

Blake tyckte sig hela livet igenom tala med överjordiska och döda. ”I am really drunk with intellectual visions”, kunde han säga, och tidvis kände han sig som omgiven av paradisets änglar. Redan när han var sex år, såg han änglar med lysande ljus i ett träd framför sig och var nära få stryk av sin fader som inte trodde på hans fantasier. I hans konstnärliga verk träder änglar fram ur molnen, medan gubbar med meterlånga vita skägg svävar fram genom rymden, konvulsiviskt sträckande sig mot en högre värld och omgivna av kvinnogestalter som glider förbi, nakna eller draperade i luftiga nyklassiska slöjor. Nu föreligger en total biografi om Blake av hans främste kännare, G E Bentley Jr, med den välfunna titeln The Stranger from Paradise (Yale University Press, 572 s).

Den kanske mest överväldigande bland Blakes bildfantasier, hans verkliga mästerverk, är nog ”The Ancient of Days”, vilken grundar sig på en direkt vision i diktarens hem. Där kommer världens skapare störtande genom världsalltet, på väg att begynna sin skapargärning, och han lyfter framför sig en passare. Vi är ju vana vid att läsa skapelsen som en abstrakt historia – ”Gud sade ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till.” I Blakes bild mäter han likt en modern arkitekt jordens vidd med sina fingrar, som håller en passare. I Gamla Testamentet finns faktiskt antydningar om en ingenjörsmässig utrustning till Guds förfogande. I den svenska bibelöversättningen 1921 (liksom i den engelska) skildrar Jesaja skaparen ”med utspända fingrar” mätande jordens berg och lyftande höjderna på en våg. Hos Job talas om ett mätsnöre, spänt över vidderna. I efterföljd till profeternas formuleringar tycks det vara poeten John Milton som först, i sin ”Paradise Lost”, beskriver Skaparens fingrar som en passare (compasses). Och Blake uppfattar honom alltså som alltets matematiskt förfarne ingenjör.

Född 1757 var Blake en riktig engelsman, ett barn av London. Hans föräldrar hade en manufakturaffär, en verksamhet som inte lockade den unge William. Den blivande konstnären vägrade gå i skolan och bevarade genom hela livet sin motvilja mot sådan undervisning. Han upplevde konsten som ett oundvikligt kall, pennan och penseln som sina oumbärliga verktyg, och hans sista, ömsinta handling på dödsbädden var att begära fram sin penna för att som en tacksamhetsåtgärd på nytt rita av Catherine, sin obrottsligt lojala hustru. Som 15-åring blev han anställd hos en känd gravör i huvudstaden och kom att i fortsättningen alltid arbeta som gravör, målare, kopparstickare och illustratör av en rad engelska och antika klassiker, Job, Dante, Milton, Young.

Tillsammans med sin hustru levde han alltid under ytterst blygsamma villkor men lyckades mot slutet av sitt liv få kontakt med hjälpsamma mecenater. Och den romantiska livshållning som präglar hela hans verk och som liknar vad som kallats ”upplysningstidens romantik” hade fått en första impuls när han som ung på uppdrag av sin arbetsgivare klättrade upp på och avtecknade de gotiska skulpturerna på medeltidsgravarna i katedralen Westminster Abbey, kungarna Edward III:s och Richard II:s samt drottning Philippas. Detta kom att ge honom en djup känsla för historien och fick en fortsättning exempelvis i en akvarell från 1779, ”The Death of Earl Goodwin”, och en gravyr 1810, föreställande skalden Geoffrey Chaucer och hans ridande följeslagare på den omsjungna pilgrimsresan till Canterbury.

Ideologiskt sett var Blake en dissenter, fritänkare, som avvek från Church of England. Han framhävde Kristusgestalten på bekostnad av Gud. Han tog intryck av mystikerna Paracelsus och Böhme, han gick in i Swedenborgs nya kyrka men drog sig snart tillbaka, i stark kritik mot den svenske visionären. Det gör ett lätt parodiskt intryck när han i sin dikt ”The Marriage of Heaven and Hell” framställer sig själv, svävande bland universums planeter och ”med Swedenborgs skrifter i handen”. Själv kallade sig Blake för ”entusiast”, i analogi med vissa andra 1700-talstänkare som Shaftesbury – och naturligtvis Thorild. Han hatar sin tids materialism och vänder sig mot rationalismen, personifierad i Newton och Locke. Han sysslar också gärna med ideologiska och politiska motsatspar som änglar/djävlar men söker betrakta de mörka demonerna positivt, så att de inte enbart blir representanter för ondska utan också för en mänsklig energi utkristalliserad i Satansgestalten. På likartat sätt kan han låta Kristus och Satan låna egenskaper åt varandra, och skapargestalten ”The Ancient of Days” äger likheter med både Moses och Satan. Just mörkrets furste har en central plats i Blakes världsbild och återkommer gång på gång men i olika gestalter.

Liksom flera andra romantiska poeter i England var Blake anhängare av den franska revolutionen och hade vid det våldsamma Gordonupploppet i London år 1780 befunnit sig i folkmassans spets – ja, hans engagemang var inga- lunda ofarligt. Han var en intensiv, svärmisk natur som ville omvälva det engelska samhället. Den revolutionära eld, som bar honom genom alla år, kunde han formulera i aforismer som denna: ”Fängelser bygges med stenar av Lag, horhus med Trosformers tegel”. I sin andra diktsamling, ”Songs of Innocence”, slog han an ett naivt drag i sitt diktarkynne. Liksom Robert Burns bröt han mot den svårare stilen i den diktning som var aktuell under renässans och klassicism. Det sades att han knappast skrev för vanliga människor utan snarare för barn och änglar, vilkas leksaker var måne, stjärnor, himmel och jord. Han såg sig då som en lekfull flöjtspelare som i enkla rimmade rader vände sig till lammet som en oskuldssymbol – men inte utan en bakgrund av existentiell problematik:

Lilla lamm, vem gjorde dig?

Vet du vem som gjorde dig?

gav dig liv utur sin hand,

gav dig mat på äng och strand

och en klädnad underfull.

(övers Erik Blomberg)

Som så ofta hos Blake har detta motiv ett diametralt motstycke i hans ”Songs of Experience”; ett rovdjur, tigern, som av diktaren upplevs med samma fråga som lammet:

Tiger, tiger, stod

av eld,

mitt i nattens djungel ställd

vilken odödlig blick och hand

skapade dig ur brinnande brand?

(övers Viveca Heyman)

Blakes mäktigaste verk som poet var de långa dikterna där lyrik och prosa avlöste varandra: ”Europe” – fyllt av skräck inför de häftiga omvälvningarna i västvärlden under 1790-talet – vidare ”America”, där han gestaltade de 13 staternas hotade frihetsdröm på andra sidan Atlanten – samt ”Milton”, om den engelske poet som Blake särskilt beundrade och vars verk ”Paradise Lost” han gav ut, försett med en rad personliga illustrationer. Där är slutligen ”Jerusalem”, ett stort, laddat epos från 1810-talet med en ganska invecklad intrig där Blake för första gången bröstar av sina stora angrepp på kommersialism, industrialism, naturvetenskap och krig. Och naturligtvis ”The Marriage of Heaven and Hell”, som redan i sin titel antyder Blakes idéer om en motsatsernas släktskap. Den kanske största styrkan i dessa poem, med deras dröm om en friare sexualmoral, är hans upplevelse av det metafysiska perspektivet, hans känsla av förtrogenhet med universums oändlighet, som nog samtidigt ingav honom ångestkänslor. Å andra sidan yppar sig Blakes svagheter i det stundom osäkra språket och i dunkelheten. Vad menar han till exempel med att ”Bockens brunst är Guds belöning”? Bättre är väl då ”Skapandet av minsta blomma är tidsåldrars verk.” Dessutom har man lite svårt följa med när han skapar egna mytologiska gestalter liknande dem han var bekant med i Gamla Testamentet, gestalter företrädande olika mänskliga och filosofiska sidor: Los, Thel, Urizen.

De stora visionerna hos Blake fick antagligen sin utlösning i ord och bild på en enda gång, men möjligen kan bilden ha varit det primära.

Man kan dessutom våga påståendet att han är större som bildkonstnär än som poet. I diktens form kan skapandet av syner i en tät följd få intryck av tankeflykt. Men i storslagna verk som ”The Ancient of Days” och ”Jacob”s Dream”, med den ljusblå trappan som vindlar sig upp mot himlen, kan han påminna oss om sina främsta konstnärliga inspiratörer, Michelangelo och Raphael.

Märkligt är emellertid att Blake, som i sitt verk ända till sin död 1827 oavbrutet var upptagen av tankar på ondska och godhet, liv och död, änglar och demoner, någon gång kunde hänge sig åt en mera lättsam, burlesk genre. Det gör han i ”En ö på månen” (svensk övers Göran Malmqvist 1979), en kort vaudeville växlande mellan dramatik och lyrik, där det uppträder bisarra figurer som Lättantändlig Gas, Trubbig Vinkel, Domprosten av Marocko och Etruskisk Kolonn. Men det är inte så svårt att uppskatta det burleska och bisarra draget om man tänker på andra frodiga engelska författare från 1700-talet, en Swift, en Fielding, en Sterne, en Smollett, och förstås konstnären Hogarth. Och vad menas då med ”en ö på månen” – 200 år innan vi kände månens geografi genom rymdfärderna? Jo, det är en maskering av Blakes eget London. Kanske var ”En ö på månen” en depressiv poetnaturs enstaka utbrott av manisk munterhet?

Blake, som i sin samtid var ganska lite känd och hade föga framgång som utställare, fick ett uppsving på 1860-talet genom en större biografi av Alexander Gilchrist. Sedan kom hans gärning att lyftas fram vid 1900-talets mitt, bland annat genom den framstående litteraturteoretikern Northrop Frye. I dag finns det en uppsjö av arbeten om Blake, hans liv och gärning. Särskilt att nämna är biografin ”Blake” (1996), av den drivne författaren Peter Ackroyd, upphovsman till böcker om bland andra Dickens, Eliot och Pound. Medan Bentley är en nästan perfektionistisk litteraturvetare, som belyser Blakes liv, familj, tidsbakgrund, arbetssituation och även gravyrteknik samt redovisar förut opublicerade brev och handlingar och naturligtvis inte försummar verkanalysen, använder Ackroyd en metod som betecknats som historiografisk metafiktion och utplånar gränserna mellan facklitteratur och fiktion. Så fäster man sig hos honom vid inspirerade fantasiinslag, som en tre sidor lång skildring av den unge Blakes vandring genom London, staden som Ackroyd även skrivit en bok om. Hans biografi är mera medryckande och lättare att överblicka än Bentleys och nästan lika överdådigt illustrerad.

Trots den kritik man ibland kan känna inför Blakes poetiska budskap, vill man inte försumma ännu ett ord från denne djupsinnige 1700-talsdiktare som vunnit hävd i världslitteraturen utöver sina tankar om lammet och tigern som allegoriska makter i tillvaron. Det är själva inledningen till ”The Marriage of Heaven and Hell”:

To see the World in a Grain of Sand

and a Heaven in a wild Flower,

hold Infinity in the palm of your hand

and Eternity in an hour.

Är det inte som om den profetiske konstnären, jagad av sin djupa inre oro, sina visioner och besattheten att fånga dem på pränt, stannar upp i ett ögonblick av storslagen klarsyn och sammanfattning? Och är det inte häftigt att veta att dessa ord kommer från det engelska konstnärsgeni som starkast förebådat psykoanalys och surrealism!