Romanhistoria var länge något som fascinerade mig. Redan när jag skrev avhandling på 70-talet inspirerades jag av Georg Lukács storslagna ungdomsarbete ”Romanens teori” till några yviga spekulationer; och på 80-talet plöjde jag mig igenom ett osannolikt stort antal 1800-talsromaner för att kunna kondensera dem i något som skulle likna historieskrivning. Därefter har väl mitt intresse mojnat men jag har förstås försökt följa med och har kunnat konstatera att romanhistorien utvecklat geografiska och kulturhistoriska dimensioner hos författare som Franco Moretti, Pascale Casanova, Frederik Tygstrup. Och så har det dykt upp en svensk forskare som sannerligen inte står mina egna storvulna ambitioner från 70- och 80-talen efter: Sara Danius. Hennes avhandling, ”The Senses of Modernism” från 1998 behandlade inga mindre storheter än Marcel Proust, Thomas Mann och James Joyce och hon förutskickar nu ett stort arbete om Balzac, Stendhal och Flaubert. Hon inleder med en bok om Flaubert: The Prose of the World. Flaubert and the Art of Making Things Visible (Acta Universitatis Upsaliensis, 203 s).
Danius skriver således på engelska, hon har också skolats i USA och hon drar sig inte för att ta itu med de största namnen: inte bara genom att behandla författare i den stora romantraditionen utan också genom att osökt och osvenskt placera sig själv i traditionen från Erich Auerbach och dessutom räkna in en armé av samtida Flaubertforskare. Hon intresserar sig dock inte för den kulturhistoriska breddning som Moretti med flera står för. I stället visar redan titeln på hennes nya bok att hon begränsar sig till att studera de konstgrepp, varmed Flaubert gör ”tingen synliga”. Det är ändå ingen liten uppgift, eftersom hon därmed skriver in sig i en visuellt orienterad litteratur- och kulturteori, som på senare år fått ett uppsving i anglosaxiska länder, där forskare som exempelvis Peter Brooks, Christopher Prendergast och Toril Moi undersökt förbindelserna mellan 1800-talets bildkonst och den litterära realismen. Danius lämnar emellertid bildkonsten därhän och håller sig till Flauberts språk och teknik: hur han bär sig åt för att producera ”synlighet”. Och även om detta kan verka som en begränsad uppgift så spar inte Danius på orden när hon ska slå fast Flauberts betydelse i synlighetens historia. Flaubert åstadkommer med ”Madame Bovary” en radikal förändring av romanen. Med ”L”éducation sentimentale” (som på svenska har blivit ”Hjärtats fostran”) upprättar han en fullständigt ny ”representational space” – ett nytt utrymme för litterär gestaltning. Och sammantaget initierar han en ”ny erfarenhet av världen”.
Att insistera på ett epokskifte är historikerns privilegium – medan jag känner mig manad till modifikationer. Finns det inte minst lika visuellt fångade scener i exempelvis Rousseaus ”Bekännelser”, för att nu hålla sig till den franska traditionen? Eller med en sidoblick på schweizaren Adalbert Stifter: är inte hans ”Nachsommer”, utgiven samma år som ”Madame Bovary” (1857), ett enda stort stilleben i stil med det som Danius finner i enstaka scener hos Flaubert? När nu detta är sagt ska jag ändå genast medge att Danius presenterar och diskuterar sin Flaubert med smittande övertygelse, och att hon utan tvekan har åstadkommit en både originell och stimulerande läsning av några romaner, om vilka man kunde tro att allt redan var sagt.
Det Danius finner och utnämner till epokgörande är Flauberts porträttering av Emma Bovary och av Mme Arnoux (i ”L'éducation sentimentale”) som ett slags rörliga stilleben, fixerade i mannens blick. Emma Bovary är inte bara Flauberts ”modell”, hon blir också sedd som visuellt stiliserad modell av alla de män som berättaren låter komma i hennes närhet. Här ett exempel på det som Danius kallar en ”autonom visuell händelse” – Emma vid brasan betraktad av den unge man som snart ska bli hennes älskare:
”Då Mme Bovary kom in i köket, gick hon fram till eldstaden. Hon nöp i kjolen med två fingertoppar i knähöjd och drog den ända upp till vristerna, varpå hon värmde foten i sin svarta känga
framför elden, där fårsteken vändes. Elden belyste henne helt och hållet och kastade ett skarpt sken som trängde igenom hennes klänningstyg, belyste de fina porerna i hennes vita hy och till och med de blinkande ögonlocken. Ett mäktigt rött skimmer sköljde över henne i draget från den halvöppna dörren.
På andra sidan om spisen satt en ung, blond herre och betraktade henne under tystnad.”
Jag tar just denna bild bland många andra som Danius lyfter fram eftersom den faktiskt också är utgångspunkt för en ganska annorlunda läsning av ”Madame Bovary”, nämligen Jean Starobinskis stimulerande uppsats från 1980 om Flauberts ”temperaturskala” (som Danius inte har tagit med bland sina många referenser). Starobinski följer spelet mellan det heta, det ljumma och det kalla i romanen, och särskilt i Emmas kropp. Redan det lilla citatet ovan visar hur Emma söker hettan, som här förebådar den erotik som både hon och den som betraktar henne har i tankarna. För Starobinski handlar således romanen om den passion som kan avläsas i Emmas växlande temperaturer. För Danius består romanen i stället av en serie autonoma tablåer, som Flaubert skriver fram som ”utopiska enklaver”, där bilden gör sig immun mot alla de språkliga klichéer som annars härskar i dumhetens rike. Ytterligare en variant finner man i Frederick Browns nyligen utkomna briljanta Flaubertbiografi (anmäld under strecket 7/10). Brown tänker inte i visuella tablåer utan i teatrala scner. Hans Emma tål inte vardag utan lever bara upp i dramatiska höjdpunkter: citatet ovan visar henne i färd med att sätta sig i scen.
Redan denna lilla genomgång antyder tre sätt att avläsa en scen i ”Madame Bovary”. De får naturligtvis konsekvenser för förståelsen av hela romanen: för Brown består romanen av en serie dramatiska upptåg med höjd- och slutpunkt i Emmas inscenering av sin egen död. För Starobinski är hela romanen en kropp med växlande temperaturer och han tänker sig den språklösa kroppen som Flauberts bud på en uttrycksform undantagen den platta tröghet som kännetecknar språkvärlden. Danius uppfattar romanen som en serie frysta tablåer, där Flaubert på estetiskt vis söker en räddning från en miserabel tillvaro. Dessa tre läsarter drar åt olika håll men skiljer sig från alla traditionellare varianter, där till exempel den förlästa Emma får blanda samman sina romantiska drömmar med den krassa verkligheten; eller där Flaubert får utropa: ”Madame Bovary, det är ju jag!”
Själv är jag frestad att tycka att alla har rätt! Det vill säga romanen medger verkligen många olika läsningar och exempelvis Starobinskis kropp är i samma familj som Danius blick. Närheten antyds redan av Danius boktitel; den har hon lånat från den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty, som på 1950-talet publicerade ett av sina vältaliga försök att utveckla en kroppens fenomenologi: ”La prose du monde”. Danius nämner dock inte Merleau-Ponty och kroppen har i hennes framställning blivit öga; hennes Flaubert utvecklar blickens och observationens fenomenologi. Det låter i och för sig föga originellt: redan Flauberts samtida noterade hans många och långa beskrivningar av visuella detaljer och det tidiga 1900-talets romanteoretiker tog Flaubert till intäkt för att man skulle ”visa” hellre än ”berätta”. Danius ansluter sig med andra ord till en gedigen tradition, som hon emellertid skärper betydligt i fysisk och visuell riktning. Därtill kommer en könspolitisk dimension: den blick hon spårar är mannens blick och objektet-modellen är alltid kvinnan. Och framför allt placerar hon in Flauberts innovationer i romanhistorien: Flauberts detaljerade beskrivningar ger hans tablåer en ”autonomi”, som radikaliserar realismen så långt att den löses upp.
Efter ”L”éducation sentimentale” bidrar inte Flaubert mer till synlighetens fenomenologi, om man får tro Danius. Läsdramat ”La tentation de Saint Antoine” (som på svenska blivit ”Hjärtats begärelse”) nämner hon bara som ett ”gigantiskt misslyckande”. Synd! För denna text om helgonets djävulskamp på 300-talet innehåller visuella effekter som leder tankarna till surrealismen. En ung Sigmund Freud lät sig imponeras av ”hallucinationernas livlighet och det sätt på vilket sinnesintrycken böljar fram, förvandlar sig och plötsligt försvinner”. Och Michel Foucault räknade både denna text och den följande romanen ”Bouvard & Pécuchet” till Flauberts ”fantasibibliotek”. Danius kommenterar förstås Flauberts sista roman men noterar att den inte är helt avslutad samt att den inte är tillräckligt ”seriös” för hennes syften: Flaubert nöjer sig här med att ”demonstrera” världens dumhet och han eftersträvar inte någon ”förlösande” visuell utopi.
Den svenske läsaren kan numera bedöma själv: romanen har nämligen äntligen kommit på svenska i kompetent översättning av Monika Lundgren på det lilla förlaget h:ström med titeln Den eviga dumheten. Berättelsen om Bouvard & Pécuchet. (Varför får Flauberts romaner så egendomliga titlar på svenska?!) Den handlar om två ungkarlar som slår ihop sina påsar och flyttar ut på landet, där de ägnar sin gränslösa energi till att beta av världens samlade vetande och, framför allt, att omsätta detta vetande i praxis. Resultaten blir komiskt katastrofala: deras lantbruk ödelägger jorden, medicinstudierna blir hälsovådliga, filosofin övertygar dem om att inga övertygelser är säkra, religionen leder till trosstrider, politiken till bråk och kärleksstudierna – bokens kortaste kapitel – till att Bouvard blir blåst av en änka och Pécuchet drabbas av en skamlig sjukdom.
”Dumheten”, la bêtise, är som vanligt Flauberts stora ämne och i franska utgåvor brukar romanen kompletteras med det ”klichélexikon” varmed Flaubert tog itu med den omöjliga uppgiften att katalogisera sin tids dumhet(er). Exempel: ”Chateaubriand: Framför allt känd genom den biff som bär hans namn.”
Det är emellertid inte i första hand de två ungkarlarna som är dumbommar, snarare lokaliseras dumheten till språkets klichéer eller till den tröga verklighet som de försöker foga efter sina ideal. Eller framför allt: till själva försöket att böja verkligheten efter böckernas föreskrifter eller begärets önskemål. De båda ungkarlarnas outtröttliga försök visar att de har ärvt Emma Bovarys gränslösa begär och att de överträffar Frédérics halvhjärtade försök, i ”L'éducation sentimentale”, att vinna den ständigt lika oåtkomliga Mme Arnoux. Det är förstås sant att det inte finns några estetiserade enklaver i ”Bouvard & Pécuchet”, vare sig som teatrala upptåg (Brown), språklös kropp (Starobinski) eller autonoma bilder (Danius). De stora romanerna lever på en spänning mellan begär och frustration, en spänning som Flaubert försöker tygla med ironi eller estetisk utopi. I ”Bouvard & Pécuchet” har ironin blivit komedi. Och komedin gäller allt och drabbar allt, också de estetiska ambitionerna. Men varför skulle inte stora konstnärer få avsluta sina verk med komedi? Se på Flauberts jämnårige Verdi: han skrev som bekant rader av tragedier men han avslutade med ”Falstaff” och den stora fuga, som låter förstå att vi alla blir bedragna i den värld som bara är ett skämt. Flaubert skulle ha instämt.
