I dag för jämnt 200 år sedan korsade ryska trupper Sveriges dåvarande östgräns vid Aborrfors i Finland. Därmed inleddes det krig som förde till att Sverige och Finland separerades efter att i nära sju sekler ha utgjort ett gemensamt rike. Idag inleds också det jubileum som officiellt kallas Märkesåret 1809 och som backas upp av regeringarna i Finland och Sverige. Hågkomsten av 1808–1809 års skickelsedigra krig kommer att uppmärksammas stort på båda sidor Bottenviken under detta och nästa år.
För den som glömt historien kan huvuddragen snabbt rekapituleras. Efter det ryska infallet drog sig de försvarande trupperna planenligt tillbaka mot Österbotten och till Sveaborg vid Helsingfors, varifrån motangreppet skulle sättas in. Då denna stödjepunkt snöpligt gavs upp den 3 maj samma år havererade den svenska krigsplanläggningen och utgången var därmed i praktiken klar. Striderna fortsatte likafullt och då trupperna gick i vintervila var större delen av Finland ockuperat. Strax efter att aktionerna återupptogs på vårkanten avsattes den svenske kungen Gustav IV Adolf i en statskupp den 13 mars 1809. Vid lantdagen i Borgå den 29 mars utropade tsar Alexander I Finland till ett autonomt storfurstendöme under hans spira. Ryska trupper trängde samtidigt ned i Västerbotten. I augusti 1809 landsteg svenska trupper vid Ratan norr om Umeå. Några dagar senare, den 19 augusti, mötte de den ryska armén vid Sävar, där krigets sista slag ägde rum. Med inemot tusentalet döda och sårade på båda sidor är detta den senaste stora drabbning som ägt rum på svensk mark. Freden slöts i Fredrikshamn den 17 september, varvid det svenska rikets östra delar avträddes. Därmed minskade rikets territorium med omkring en tredjedel, dess befolkning med en fjärdedel.
Jubileumsår och manifestationer av den art som nu inleds är till sin själva natur tillfällen då historien kommer att betraktas baklänges. Det innebär att vi utgår från dagens situation och ser att den har en upprinnelse vid någon särskild tidpunkt i det förflutna. Av det skälet kommer märkesåret 1809 att i Finland accentueras som embryot till dagens självständiga och välmående republik. Väster om Ålands hav kommer det moderna Sveriges födelse att hugfästas med avseende på en skälig territoriell omfattning, en ny regeringsform och en fredlig och blomstrande samhällsutveckling.
Händelserna 1808–1809 ter sig som viktiga och självklara milstolpar i historiens ljus, men framstod inte med nödvändighet som så ödesdigra i samtiden. Om man istället för att binda tanken vid nederlagets symbolik ger sig på att försöka skriva historien framlänges och med blick på potentiella men oförverkligade scenarier, erfar man snabbt att opinionerna i Finland och Sverige efter kriget inte var alltigenom modstulna.
Kulturellt, socialt och politiskt betydde förändringarna inte omedelbart så mycket för Finlands befolkning. Storfurstendömet förblev lutherskt, det behöll de tidigare svenska lagarna och förbindelserna med det gamla moderlandet fortsatte att vara täta. Ekonomiskt följde snart ett uppsving eftersom handeln med Sverige bestod, samtidigt som en självständig infrastruktur skapades och en stor marknad öppnades i öster.
I Sverige har finska kriget blivit betydelsefullt som ”Sveriges sista stora krig”, vilket också är namnet på Armémuseums pågående utställning om skeendet. I ett kollektivt svenskt minne – om något sådant ännu finns – tar nog den svenska neutraliteten och långa freden lite diffust sin början i och kring dessa händelser. Slutgiltigt accepterades nu att Sveriges stormaktstid var över och alla krafter vändes därefter framgångsrikt åt den inre odlingen, säger schablonbilden. Fredrikshamnsfreden innebar emellertid inte slutet på Sveriges krigiska era, även om den kanske innebar början till slutet.
Valet av marskalk Jean Baptiste Bernadotte till svensk tronföljare i augusti 1810 hade ett övergripande syfte: att få en skicklig militär vid statsrodret som med franskt bistånd kunde återta de förlorade områdena. Som kronprins Karl Johan infriade han också alla martialiska förväntningar med råge – om än ej på det sätt de svenska herrarna föreställt sig. Istället för att söka revansch på Ryssland slöt han förbund med denna makt och sällade sig till Frankrikes fiender. Resultatet blev ett fälttåg mot Napoleon och, slutligen, att Norge lösrycktes från Danmark och fördes i union med Sverige. Mycket kan sägas om denna ”1812 års politik”, men neutral var den inte, än mindre fredlig.
Efter 1814 lät Karl Johan vapnen vila, men hans efterträdare ville många gånger ta upp dem igen. Bland tillfällen då Sveriges statsledning och inte minst dess kungar önskade agera militärt kan nämnas Krimkriget, dansk-preussiska kriget 1864 samt unionsupplösningen 1905. Vid flera tillfällen var det omständigheter mer än håg som avstyrde svenska krigshandlingar.
Freden är sällan ett dominerande tema i historieskrivningen om Finland efter 1809. Med rätta brukar det framhållas att krig är en del av det levande förflutna i Finland som vi i Sverige sällan förstår. Likväl finns det goda skäl att framhålla riksklyvningen som inledningen på en förhållandevis fredlig period även i Finland. Under de hundra åren före 1809 var Sverige indraget i fyra stora krig (1808–1809 års oräknat). Av dem var tre svenska anfallskrig, två av dem ledde till att Finland ockuperades och ytterligare ett utspelade sig strängt taget helt på finskt territorium. Varje finsk generation mellan 1709 och 1809 fick sålunda möta främmande ockupanter.
Som ryskt storfurstendöme blev Finlands läge avsevärt lugnare. Under Krimkriget genomförde de allierade kusthärjningar av begränsad omfattning och en del skärmytslingar förekom. De stora målen i Finland – Bomarsunds fästning och Sveaborg – attackerades dock utan att civilbefolkningen nämnvärt berördes. Rysslands övriga krig nådde aldrig finskt territorium. Det finska inbördeskriget, ”frihetskriget”, 1918 var grymt och blodigt, men hade endast indirekt rysk inblandning. Den nya bolsjevikregeringen inte bara erkände Finlands självständighet utan hade rentav uppmuntrat den. Bland beslutets undertecknare återfanns Lenin, Trotskij och Stalin. Att den sistnämnde två decennier senare anföll Finland är i sig inget som kräver djupsinniga förklaringar. Andra världskriget utvecklades efter en egen nyckfull logik och som offer delar Finland sitt öde med övriga Europa, medan det faktum att Sverige hölls utanför utgör det sällsamma undantaget. För både Finland och Sverige gällde dock att inget av länderna egentligen var herre över sitt eget öde under dessa år.
Visst kan det hävdas att exempelvis det finska inbördeskriget var en direkt konsekvens av det ryska styret: utan förening inget blodigt uppbrott. Samtidigt förutsätter vi att dagens situation är den naturliga och att Sverige och Finland utvecklas och mår bäst som två självständiga stater. Denna situation har dock inte och hade helt säkert inte kunnat uppstå av sig själv och utan konflikter.
I fråga om krig och fred har Finlands historia före och efter 1809 oftare bedömts känslomässigt än empiriskt. Värderingen rör förhållandet mellan Väst och Öst och uttrycker i grunden en uppfattning om civilisation kontra barbari. Men som Sveriges östra hälft upplevde Finland inte bara, som man ibland förleds att tro, fred och välmåga och förvandlingen till ryskt storfurstendöme innebar inte att landet drogs ned i primitivt slaveri. Både ställningen som jämställd svensk riksdel och som härtagen rysk provins hade sina fram- och baksidor som måste kunna bedömas med nykter blick.
Om man skall hänge sig åt kontrafaktiska spekulationer finns det inget som talar för att en fortsatt svensk-finsk sammanlevnad efter 1809 hade fått mindre ödesdigra konsekvenser än dem som den faktiska historien uppvisat. Man kan tänka sig två utvecklingar: mot ökad separation eller mot ökad integration. I det första fallet hade rikshalvorna kulturellt och socialt glidit allt mer isär och kraven på finsk självständighet skulle ha vuxit sig allt starkare – tendenser i denna riktning fanns redan under 1700-talet. Det är inte troligt att en slutlig splittring av riket då hade skett utan uppslitande konflikter. Det går också att föreställa sig en fortsatt enhet, med stärkt kulturell och ekonomisk integration. Faktum är att svenskan, inte minst som de bildade skiktens språk, fortsatte att växa i Finland efter 1809 och hade troligen sin största utbredning framemot 1800-talets mitt, innan den började trängas tillbaka bland annat genom fennomanin. Men ett sådant bestående svensk-finskt rike hade utan tvekan upplevts som ett fortsatt hot i Ryssland och de föregående seklernas många krig hade med all sannolikhet fått efterföljare under 1800-talet.
Historiskt har Sverige varit ett klent militärt värn för Finland. Föreningen med Ryssland gav ur den synvinkeln bättre utdelning. Ryssland kunde erbjuda det skydd mot Sverige, som Sverige inte kunnat erbjuda mot Ryssland. Även om vi gärna ser det annorlunda har det funnits en rationalitet i rysk utrikespolitik alltifrån den ”stora oredan” i 1600-talets början och framåt. Ryssland har på grund av sin enorma landmassa och stora befolkning alltid betraktats som ett geopolitiskt hot mot Väst – uppfattat både geografiskt och kulturellt. Omvärlden har tassat på tå då Ryssland varit starkt, men snabbt skjutit fram sina positioner hellre än att bistå så fort det uppvisat inre svaghet. Denna konjunkturbundna opportunism har med rätt eller orätt skapat en misstro mot omvärlden stundtals gränsande till paranoia bland ryska politiker. Den är inte försvarbar – vilket imperiers utrikespolitik sällan är – men den är åtminstone begriplig. Alexander I:s avsikt att en gång för alla tygla de svenska aggressionerna och skapa en rejäl buffert kring den kejserliga huvudstaden blev därför till lycka inte bara för Ryssland utan lika mycket för Sverige och Finland.
Senare generationers svenskar och finländare har nog skäl att tacka Carl Olof Cronstedt, Sveaborgs famöse kommendant, som utan synbara skäl uppgav rikets starkaste fästning och därmed underlättade den ryska ockupationen av Finland. Tack vare detta kunde Finland utvecklas i relativt lugn under 1800-talet och Sverige kunde äntligen lägga av den stormaktskostym som länge varit alldeles för stor och som man envist hade sökt att åter fylla. Ett fortlevande Sverige-Finland – denna historiskt oegentliga benämning – hade med stor sannolikhet fått uppleva flera krig under 1800-talet, det hade troligen indragits i det första världskriget, med än blodigare konsekvenser än det finska inbördeskriget, och det hade avgjort inte kunnat stå utanför det andra världskriget.
Om Finland i stället i ett senare skede antingen bortslitits av Ryssland eller på egen hand sökt separera från Sverige hade följderna därav troligen också blivit förödande. Inte minst hade en finsk självständighetsrörelse kunnat få långvariga och negativa följder på de svensk–finska förbindelserna. Paradoxalt nog har kanske det ryska styret, som omöjliggjorde alla återföreningstankar, därför varit det som bäst befrämjat relationerna mellan de båda nordiska grannarna. Att ländernas ömsesidiga förhållande alltid varit beroende av den tredje parten uttrycks mångtydigt i namnet på den finske konstnären Riiko Sakkinens pågående utställning på Finlandsinstitutet: ”Jag skulle inte vilja hata Sverige men jag vågar inte hata Ryssland.” Sakkinen formulerar sin filosofi på följande sätt: ”Jag är alltid av annan åsikt. Jag har alltid fel.” Kanske är det också en nyttig inställning om vi skall kunna betrakta Sveriges och Finlands historia under de senaste 200 åren med ny blick.
