Mycket var sig ju likt. På den lilla ön i Finska vikens skärgård, som var resans första mål, stod vetet rakt och tätt under de höga tallarna. Gäddorna började komma in från havet. När vattnet var grumligt sattes braxennäten i sjön. Måsarna skrek nere vid bryggan och överröstades inte längre som för två somrar sedan av kanondundret från Hangö. Ryssarna var borta och deras flygare hördes bara någon enstaka gång långt ute över havet, där de anföll de tyska vaktfartygen utanför Estlands kust. En och annan segelbåt smög fram i det inre faret, men stoppades av havspolisen om den vågade sig längre ut. Man kunde nästan tro att det var fred. Skraken hade ungar som vanligt. Ejdern kurade på kobbarna och korna gick om kvällen ned till vattnet och speglade sig med granar och moln.

Men det var korta stunder fredsillusionen varade. Kriget trängde på överallt och lämnade ingen tid över för naturbetraktelse och stilla kontemplation. Människorna var trötta och slitna. Deras blickar ofta frånvarande, fjärrskådande, som stirrade de in i en tunnel utan slut. För de gamla och sjuka blev livet en mardröm, som kunde fått även en Strindbergs penna att tveksamt hejda sig. Vad hjälpte sommaren och dess grönska när framtiden stod som ett kompakt åskmoln en god bit över horisonten och nuet var en enda kedja av förtretligheter, nålsting, besvikelser. Frimärket fastnar inte vid brevet, ty limmet har tagit slut. Sackarinet inger kväljningar. En maska slipper upp på det sista strumpparet och inga nya finns att köpa. Svampstuvningen på den dyra restaurangen, besökt för en enda gångs skull, är oätbar. Doktorn kan ej komma, då han inte kan uppbringa någon bil. Allt går emot. Allt sätter sig på tvären. Det är så man vill sätta sig ner och bara gråta.

De yngre har det lättare. De har tillräckligt andlig och kroppslig spänstighet för en omställning av livsföringen. De vänjer sig vid träsulorna. De fryser inte i dåliga kläder. Några tycker att jakten efter mat gör livet mera spännande, ger det ett drag av lustbetonad primitivitet. De tänker inte heller så mycket på framtiden. Det måste ju gå på något sätt. Landet kan inte vara förlorat. Framtiden är trots allt ljus. En dags ledighet från arbetstjänsten, en veckas permission från fronten, och mycket av det svåra och onda är redan glömt.

Och trots den enorma bristen på allt, trots att man inte kan få köpa ens en tandborste, ännu mindre ett glas eller en sked, trots att cyklarna inte kan smörjas och skorna inte lagas, trots att vinterveden inte blir huggen, strömmingen inte hämtad ur sjön och säden inte skuren i tid av brist på kompetent arbetsfolk, trots allt detta fungerar landet och vaktar sina gränser som förr. Alla säger att andan vid fronterna är den bästa, även om tröttheten och krigsledan är stora. På kafeerna i Helsingfors berättas uppmuntrande historier om fältmarskalken, som betraktas som landets stora ännu ej i full utsträckning utnyttjade tillgång. Så länge han finns kan det inte gå illa. Vad han befaller är klokt och riktigt. Därom är alla ense. Därvidlag råder ingen skillnad sedan vinterkrigets dagar.

Men den politiska atmosfären har i ofantlig grad förändrats under de två senaste åren. Censuren sitter väl någonstans i sin vrå och klipper, men den märks inte på samma sätt som förr. De svenska tidningarna ger ofta företräde åt nyheterna från de allierade. Man förstår den uppbragte tysk som inte kunde begripa varför finländarna var så måna om att importera rikssvenska tidningar när de hade ”Svenska Pressen”. När magister Nils Meinander, vice chefen i informationsverket, håller sina utrikeskrönikor i radion, kan man tro sig lyssna till Bo Enander i någon av hans lyckligaste stunder. De liberala förgrundsgestalterna från frihetskriget, som för två år sedan i vida kretsar betraktades med misstänksamhet och av I. K. L. jämställdes med fosterlandsförrädare och kommunister, vinner åter gehör. Eirik Hornborg framstår mer och mer som det svenska Finlands andlige ledare, och på andra sidan språkgränsen för särskilt socialdemokraterna ett språk som går rakt till hjärtat på den som tror på Nordens och frihetens sak.

Man kan nog säga att finländarna i gemen vid detta laget börjar förstå vem som kommer att hemföra segern i storkriget. Men tyvärr hjälper en sådan insikt inte Finland. Åtminstone är det många som är av den åsikten. Finland kan inte hoppa av ett i gång varande tåg, menar man. Brödet kommer till stor del från Tyskland. Ryssland kan man inte under några förhållanden lita på. Det är bara att vänta och hoppas på ett under. Nervkraften finns kvar trots tröttheten. Vi kan, vi måste vänta!

Det började regna de första dagarna av augusti och regnet ville aldrig ta slut. På många ställen stod höet ännu ute och höstackarna (hässjor har man varken folk eller material till) stod snart som isolerade öar på de översvämmade ängarna. Vetet och rågen slogs ned och låg som en matta tryckt mot jorden. Vinterns försörjningsläge tedde sig mycket allvarligt. Under tiden tändes ett nytt hopp. Höll det inte på att spricka mellan Ryssland och dess allierade? Det tyska nationalutskottet i Moskva togs för ett gott tecken och ryssarna var inte inbjudna till Quebec! Kanske skulle tyskarna utrymma Norge! Kanske ville Amerika medla fred och sända livsmedel över Petsamo, sedan tyskarna koncentrerat sitt försvar närmare moderlandet! Ryktena korsade varandra i landet och togs uppenbarligen av mången för sanning.

Men andra såg mera realistiskt på situationen. Nu var tiden mogen för fredstrevare, menade man. Många krafter var i rörelse. Man såg inte många yttre tecken, men man förnam kraftspelet under ytan. Det talades mycket om Sverige och Sveriges roll i det framtida fredsarbetet. Men man var osäker om vad Sverige ville och kunde göra, och ingenstans hörde man som under vinterkriget någon kritik eller några krav. Samtalet vek gärna ängsligt av och man berättade i stället underbara sagor för varandra om allt det som kunde köpas i butikerna i Stockholm. Det var som om den skriande skillnaden mellan vardagslivet i de båda länderna gjort finländarna skygga. Det var som om de drog sig tillbaka från en släkting som fått det alltför bra jämfört med dem själva och om vilken man inte kunde veta om inte välståndet gjort honom högfärdig och otillgänglig. Men utan tvivel hoppades man en hel del av Sverige liksom av Amerika. England kom mera i skymundan, och mången, hur väl han än mindes bombningarna av London och Coventry, kunde inte undertrycka sin fasa och sin besvikelse över vad som hänt i Hamburg.

Ändå var det påfallande hur föga det politiserades i Finland i augusti 1943, hur sällan den ångestfulla oro, som fanns hos alla, kom till uttryck. Var dag hade nog av sina bekymmer. Kanske lurade här, så tänkte jag ibland, den största faran. Finländarna har så länge levat under onormala och vidriga förhållanden att det slutligen blivit till en vana. De har förts nedför en flod med ett vattenfalls dån ständigt i öronen. De har varje ögonblick väntat sig att stupet skulle uppenbara sig bakom nästa krök, men ständigt på nytt har de fått uppskov. De har blivit invaggade i en dvallik, fatalistisk säkerhet därför att de inte stått ut med den dagliga nervspänningen. För oss i Sverige är det lätt att säga: ”Nu gäller det! Nu måste alla krafter spännas för att föra landet ut ur kriget”. Men för finländarna har det ju varit så hela tiden. De måste ha en kraftig hjälp utifrån för att ta det nödvändiga initiativet. Goda råd hjälper inte mycket.

Vid havet, som blivit den stora frihetssymbolen i den finlandssvenska litteraturen, kom jag ofta att tänka på en dikt av Karl August Tavaststjerna med titeln ”Hemåt i höstregn”. Diktaren kommer seglande in mot de finska skären. Bakom honom ligger det Europa som han en gång i ungdomlig segeryra velat erövra. Han återvänder hem med förtvivlan i hjärtat. Bittra besvikelser river i hans sinne. Han är en slagen man.

Hemåt i höstregn, hemåt i natten

hem över svarta svallande vatten,

hemåt mot vinden, hemåt mot strömmen

styr jag min farkost, men såsom i drömmen,

vågorna väcka mig icke ur den.

Stänket, som står över däck och kajuta,

väcker mig icke upp till att njuta

färden mot vinden, färden mot strömmen.

Hemåt det bär, men såsom i drömmen.

Svara mig svallsjö! Lever jag än?

Mot vinden, mot strömmen seglar det finska folket. Vännerna har blivit kyligare. Förhoppningarna mindre. Besvikelse och dov smärta är med ombord och mången frågar sig med undran: Lever jag än? Den hemvändande diktarens öga kom till sist att dröja vid en ejder som söker sig till skrevan, där martallen kröker en beskyddande arm ”kring nästet av dun och starr”. Bilden är fylld av en tung symbolik. Den vinddrivna, knotiga martallen är Finlands träd framför andra. Trots storm och vågor står det ännu upprätt och skyddar de ömtåliga liv som växer och andas på öde skär, i krigshärjade städer och grå stugor.

Finland i augusti 1943 är inte ett slaget land. Det tragiska nödtvånget i dess öde inses av alla. Det finns intet skäl till självanklagelser. Men trots vissheten om att man ej kunnat handla annorlunda än man gjort och trots en fosterlandskärlek, vars intensitet och hängivenhet inte känner några gränser, är det övergivenhet och ensamhet som slår emot besökaren vart han än kommer. Under vinterkriget var Finland gemenskapens land. Nu är det de ensammas land. Man talar ej mycket med varandra. Man är helt enkelt för trött. Det är framför allt Sveriges plikt att tränga igenom denna isolering och i den nordiska gemenskapens namn övervinna ensamhetskänslan som verkar förlamande på den finländska handlingsviljan. Under augusti tycktes det öppna sig en väg ut ur kriget. Även den går mot vind och ström, men otvivelaktigt hoppas man på den. Om man också har kraft att gå den och om den kanske, när allt kommer omkring, bara är en återvändsgränd, därom kan man ingenting veta.