Utan tvivel kan det finnas anledning att oroa sig över Kina, men för kinesiska intellektuella är detta, att bekymra sig över förhållandena i landet, inget nytt. Dessutom är det närmast en skyldighet att göra det.

Under Maos tid vid makten var utrymmet för diskussioner om tillståndet i nationen minst sagt begränsat och även om yttrandefriheten har tydliga, och kännbara, begränsningar även idag har åtskilligt trots allt förändrats vad gäller möjligheterna till debatt och diskussion. Den ökade rörligheten, kontakterna med omvärlden och nya medier har bidragit till detta. En inblick i den postmaoistiska idédebatten ger den i Australien verksamma sinologen Gloria Davies i Worrying about China: The Language of Chinese Critical Inquiry (Harvard University Press, 312 s), en studie som speglar de senaste decenniernas akademiska diskussioner om filosofiska och kulturvetenskapliga frågor knutna till den ­kinesiska samtidshistorien. Centralt för Davies är hur de språkliga förändringarna gestaltar sig, det vill säga strävandena mot att etablera en akademisk diskurs efter kulturrevolutionens raserande av universitetsliv och forskning.

De senaste 30 åren har det skett omfattande nytänkande inom euroamerikansk kultur- och samhällsforskning. Vetenskapliga ideal har skiftat och nya intellektuella moden har ersatt gamla. Till de mest tongivande riktningarna hör poststrukturalism och postkolonialism, förknippade med en radikal kritik av språkbruk och tankemönster som tidigare betraktades som givna och oproblematiska. Denna utveckling har beskrivits som en linguistic turn, en vändning mot det språkliga genom diskursanalys och dekonstruktion. För att genomdriva denna nedmontering av etablerade sanningar och ”stora berättelser” utvecklade postmodernismens intellektuella avantgarde inte sällan egna diskurser med hög komplikationsgrad och, för den delen, inte helt utan anspråk på övergripande förklaringskraft och rentav sanningshalt.

Därmed inte sagt att denna ”postism” bara var fåfäng make-up på gamla akademiska discipliner. Allt förändrades inte bara för att förbli som förr. Det mest väsentliga, och bestående, bidraget är sannolikt den ökade medvetenheten om att den euroamerikanska världsuppfattningen ingalunda var neutral och oberoende av geopolitiska förhållanden. Många av de mest inflytelserika i denna akademiska ­nydaningsprocess har dessutom sitt ursprung i de delar av världen som tidigare var koloniserade av de europeiska stormakterna och som under det kalla kriget buntades samman till den ”tredje världen”, efter den första, västliga, och den andra, öststatskommunismens. Nu när Väst och Öst inte längre har samma geopolitiska relevans delas världen oftast i Nord och Syd, men inte heller dessa väderstreck förefaller helt tillförlitliga när det gäller att ta ut riktningen i dagens globaliserade värld.

Ett intressant exempel på globaliseringen är just den kinesiska intellektuella diskussion som Davies lyfter fram i ”Worrying about China”. Den präglas nämligen av samma strömningar som har varit dominerande i den euroamerikanska universitetsvärlden. Det postkoloniala tänkandet har också ur kinesisk synvinkel kunnat fungera som modell för en analys av Kinas ställning, en gång utsatt för brittiska imperiets världshärskarambitioner. Litteraturvetaren Li Tuo, som åberopar sig på poststrukturalism, postkolonialism och feminism, vänder sig dock mot att det euro­amerikanska interesset för difference, som ett slags analytisk kategori, gör denna ”skillnad” till något abstrakt, till ett positivt värde i sig. För Li Tuo gäller det att ­etablera en kinesisk modell för analysen av historien och av moderniseringen. Intressant nog framför han sin kritik, enligt Davies, i ett språkbruk ”som är lika euro­cent­riskt som de västerländska diskurser han kritiserar”.

Den kinesiska teoretiska diskussionen under de senaste decennierna har varit tydligt influerad av den euroamerikanska. Många av de tänkare som har dominerat diskussionen i Europa och USA har också varit populära referenser för de kinesiska intellektuella och det rör sig då inte endast om ”postistiska” företrädare. Dessa har, konstaterar ­Davies, förlorat något i ­lyskraft efter att ha varit högsta mode under 80- och 90-talen. Något av samma utveckling kan noteras i den euroamerikanska intellektuella debatten. Bredden på det kritiska samtalet är påfallande. Det finns plats för både äldre och nyare tänkare av olika karaktär, för Jacques Derrida och Michel Foucault, men också för Max Weber och Friedrich von Hayek. I sin granskning urskiljer Davies två huvudmotsättningar som hon analyserar mer ingående, mellan nyvänstern och liberalerna, och mellan ”postisterna” och humanisterna.

En del av den nya generationens tänkare har under kortare eller längre perioder varit verksamma utanför Kina. En av dessa, filosofen Li Zehou, har uttryckt viss skepsis inför alla dessa texter, fyllda med referenser och skrivna enligt konstens alla regler. Att läsa dem är som att vara ”insvept i dimma” och drabbas av ”yrsel och riskera att falla i koma”. Tecken på utveckling av den kinesiska debatten, jovisst, men också på osjälvständighet. Därtill saknar filosofen, som själv bott en del år i USA, ”en organisk förbindelse till den kine­siska verkligheten och den kinesiska traditionen”.

Nyvänstern kan förefalla anknyta till traditioner som borde vara mindre gångbara i dagens Kina, men inom intellektuella kretsar har denna nya vänster haft visst inflytande. Till den har förts inte bara marxistiskt influerade tänkare, utan i princip alla som brukat euroamerikanska teorier för att kritisera kapitalismen. Eftersom åtskilliga av den kinesiska nyväns­terns företrädare har verkat utanför Kina har de anklagats för att sakna kunskap om de verkliga förhållandena och bara betrakta allt ”från flygplansfönstret”. På grund av sin kritik av globalisering och kapitalism har de beskyllts för att till och med vara värre än de konservativa krafterna inom kommunistpartiet. Enligt Davies är sådana anklagelser inte ovanliga i privata samtal i intellektuella kretsar.

Något lite kan kritikerna tyckas ha rätt. En av nyvänsterns främsta företrädare, Cui Zhiyuan, återvände efter en del år utomlands till Kina för att tillträda en professur i Peking, finansierad av Harvard University. Under sådana omständigheter ter det sig ju bekvämt att vara kritisk till globalisering och kapitalism. När debatten stod som hetast under 90-talet associerades kritik av utvecklingen lätt med maoismen och kulturrevolutionen, något som den nya vänstern delvis drog på sig genom att anknyta till Maos ekonomiska politik och rentav hävda att den hade varit ett betydelsefullt försök att åstadkomma en kinesisk modernisering i motsättning till den euroamerikanska. När nyvänstern oroar sig över Kina tycks det till dels ta sig uttryck i form av en nationalistisk präglad konservatism, formulerad med hjälp av euroamerikansk teoribildning. De liberala ser istället enpartistatens kapitalistiska utveckling som en möjlig väg mot individuella rättigheter och demokratisering, men även hos dem kan man finna drag av nationalism.

Den 4 juni är ett känsligt datum och uppenbart ingen referenspunkt i det offentliga intellektuella samtalet i Kina. Den för 19 år sedan brutalt nedslagna demokratirörelsen tillhör det som inte kan diskuteras. Däremot figurerar den 4 maj 1919 i bakgrunden till en del av dagens diskussioner. Detta datum står som symbol för den studentledda reformrörelse som lyckades genomdriva förändringar i Kina några år efter kejsardömets fall. Denna moderniseringsvåg gjorde bland annat upp med de gamla traditionerna inom litteraturen och det intellektuella livet. Den klassiska kinesiskan hade varit norm både inom förvaltning och kultur, men den ersattes av ett modernt skriftspråk och de litterära idealen hämtades från Europa och USA.

Fjärdemajrörelsens uppgörelse med kejsartidens ideal innebar en försvagning av enhetskulturen, de traditioner som ledde bakåt genom historien, men också ut över riket som en sammanhållande kraft. Till fjärdemajrörelsens modernisering finns det en ambivalent hållning bland de intellektuella i dagens Kina eftersom den innebar ett ifrågasättande av den värdegrund som hade format den kinesiska civilisationen, själva stommen i föreställningen om den unika kinesiska identiteten. Maoismen radikaliserade denna kamp mot traditionerna och i kulturrevolutionen drevs den till det extrema, något som givetvis påverkar dagens betraktande av fjärdemajrörelsen. Värt att notera är att de kulturinstitut som Kina nu upprättar världen över, modellerade på europeiska förebilder som Goetheinstitutet, bär Konfucius namn. Konfucianismen var ju kejsardömets statsbärande ideologi och som sådan måltavla för alla moderniseringssträvanden under förra seklet, reformistiska som revolutionära.

Poststrukturalismen innebar ett radikalt tvivel som bidrog till att undergräva föreställningar om homogenitet och universalitet, fasta värden och orubbliga sanningar, och ledde i sin yttersta konsekvens till värderelativism. För de kinesiska intellektuella som under senare år har tagit till sig de nya strömningarna har dekonstruktionen snarare varit en strävan efter rekonstruktion, hävdar Davies. Hon pekar på hur den klassiska oron över Kina aldrig upplösts av de importerade tankemönstren. Vikten av den egna kulturella identiteten, av starka föreställningar om gemenskap, återkommer i debatten, medan mångfald och individualitet ofta har negativ laddning.

Oron handlar alltså inte bara om möjliga samhällsförbättringar och om hur utvecklingen påverkar människors liv, vilket kommer till uttryck bland annat i nyvänsterns kritik av arbetsförhållanden och ökade klyftor. Det rör djupare sett frågan om den kinesiska identiteten, som den definierats under historiens gång. Att denna föreställning om identitet är konstruerad genom ett undertryckande av etnisk och kulturell mångfald borde den nya kritiska debatten, med dess poststrukturalistiska och postkoloniala drag, kunna lyfta fram, men att döma av ”Worrying about China” går diskussionen i en annan riktning. Det finns en rädsla för instabilitet och fragmentering, inte bara hos enpartistatens politiska ledning, utan också bland de intellektuella. De har dessutom att ta hänsyn till maktapparatens repressiva hållning. Postmodernismen i kinesisk tappning förefaller inte vara något medel för att dekonstruera hierarkiska värdesystem. Oron över Kina som ett slags moralisk förpliktelse håller sitt grepp om debatten.

Det går också att skönja en irritation, snarare än oro, över att Kina inte har den plats i världen som det förtjänar, inte bara ekonomiskt och politiskt på grund av sin storlek, utan också kulturellt i kraft av sina traditioner, sin civilisation. Det verkar inte finnas mycket av den euroamerikanska intellektuella debattens självspäkande drag. En genomgripande kritisk diskussion av den kinesiska historien och föreställningarna om identitet och civilisation förefaller dröja. Den av hävd påbjudna oron rör istället hur Kina skall kunna ta sin rättmätiga plats i globaliseringen. Det politiska ledarskapet och de intellektuella tycks inte helt oense om att den idémässiga handelsbalansen borde justeras. Importgods i all ära, men varför går så lite på export?

Skälen till det är många, men det finns onekligen anledning att intressera sig för frågeställarnas oro, liksom för den mångskiftande debatt som, att döma av Gloria Davies studie, också uppvisar betydande tillväxt.