Gunnar Fischer.
Foto: fredrik sandberg/scanpix, sf
Eftersom denna sida nästan helt består av text så får vi ta fram bilderna ur minnet. Det blir inte svårt. En föreställer gamle kinkige professor Isak Borg, på väg till Lund för att utnämnas till jubeldoktor. En är på Monika Eriksson, en salt stadsböna på sommaräventyr i skärgården, skubbande nerför stranden. På en annan strand har en riddare, Antonius Block, just inlett ett schackparti med ett mytiskt mansväsen i vitt ansikte och svart kåpa. De två figurerar även på nästa bild, tillsammans med fem andra gestalter, dansande vid horisonten och bort mot dödens rike.
Bilderna, emellertid, är levande, än idag och i högsta grad.
Gemensam nämnare är given; det rör sig ju om bilder ur filmer av Ingmar Bergman, specifikt ”Smultronstället”, ”Sommaren med Monika” och ”Det sjunde inseglet”. Men minst lika essentiell är han vars öga har fångat in dessa scenerier, ljussatt och fokuserat, värmt med lampor och filter och kanske rentav hjärta, ramat in dem i fulländad komposition. Han som nog var född till – och nästan också samtidigt med – filmen är Gunnar Fischer. Namnet har ofta åtföljts av det försynta fsf, som står för Föreningen Svenska Filmfotografer, i vars medlemsmatrikel han förblir en av de glänsande.
”Ni tycks inte ha mycket hum om filmjobbet precis, men å andra sidan verkar ni vara jämförelsevis hederlig och det kan ju vara roligt att få in sådana i branschen också”. Omdömet fälls av en viss ingenjör Jacobsson ute på Filmstaden när Erling Gunnar Fischer, 25 och med bakgrund som målarelev och flottkock men nyfiken på rörlig bild 1935 stegade in på ny mark. Händelsen återges i ”Återblickar”, Fischers nedtecknade minnen, ”en liten krönika eller vad man ska kalla den” på 93 sidor, ej avsedd för utgivning men av sonen Jens tack och lov upptryckt i 200 kopior, varav ett exemplar utgör huvudkällan för denna rekapitulation av ett smått svindlande filmhistoriskt konstnärskap.
Där står i alla fall gröne Fischer ute i Råsunda, mitt i 30-talet. Han får börja som elev under Julius Jaenzon, legendaren med månget mästerverk bakom sig. Icke utan viss emfas på bakom. Titlar som ”Samvetsömme Adolf”, ”65, 66 och jag” och ”Sara lär sig folkvett” är numera dagordning under Karin Swanströms ”konstnärliga” ledarskap, de går som smör på biograferna. Fischer erbjuds snart en plats som B-fotograf (”250 kronor i månaden!”). ”Johan Ulfstjerna” är första filmen. Gösta Ekman gör huvudrollen, Gustaf Edgren regisserar och A-foto är ”Julle”. 1942 får Fischer själv chansen som A-fotograf på Börje Larssons ”Det är min musik”. Då är han gift med Gull Söderblom och gissar att svågern Åke kan ha lagt ett gott ord.
1944 bjuder SF Carl Th Dreyer att komma upp från Danmark och göra film. Skådespelare får han inte välja men väl fotograf. Han efterfrågar någon ”utan manér”. ”Jag blev föreslagen och vi två stängde in oss i ett körrum för att se vad jag förut hade åstadkommit. När vi hade kört genom två långfilmer satt Dreyer tyst en stund och så sa han: – Ja, der er mange gode billeder, men der er ogsaa meget grød og mælk. Vilken kritik! Men jag var klok nog att förstå vad han menade och att han hade alldeles rätt. Det fanns en del slapphet och formlöshet, som såg ut som… just gröt och mjölk. Detta blev en av de lektioner som betytt allra mest för mig.”
Till ”Två människor” – en film Carl Th aldrig senare talar om – vill Dreyer ha en mjuk bildton. Han får den medelst nylonstrumpa, funnen via besök i ett antal underklädsbutiker i vilka Dreyer och Fischer kan ses betrakta varann genom olika dambensplagg. Till viss reaktion från övriga i lokalen. (Filmen – som gick fem dagar i Sverige och inte alls i Danmark – hyllas, av de som har lyckats se den, för sitt virtuosa foto.)
När Gunnar Fischer 1945 fotograferar en provfilm åt Ingmar Bergman – de första filmmeter Bergman någonsin regisserar – trivs han. Bergman trivs också med Fischer. Tråkigt nog stannar det här, eftersom ”Kris” av ett SF-överhuvud tilldelas en annan fotograf (som inte trivs med Bergman och vice versa). Fischer tilldelas istället ett par Nils Poppe/Annalisa Ericson-förströelser samt en tidig svensk färgfilm, ”Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin”.
Efter en tid hos Lorens Marmstedts Terra-film återvänder Bergman till SF 1948 och nu är Fischer ombord. ”Hamnstad” är ”ett försök i den neorealistiska stilen”. Till ”Törst” tar Fischer ensam alla exteriörscener i Basel, i ”Till glädje” får han, till sin glädje, jobba med ”Julles” gamle regissör Victor Sjöström och i ”Sommarlek” tvingas han upp halv fyra för att filma en blyg påfågel. Att ljussätta Maj-Britt Nilssons ansikte tycks ha varit en mera givande uppgift.
1951 års famösa filmstopp i protest mot finansminister Wigforss nöjesskattechock innebär nio likaledes famösa Bris-filmer signerade IB/GF. Bägge är med rätta stolta över dessa innovativa reklamfilmer (medan den smått osebara ”Sånt händer inte här” förbigås med tystnad). Efter stoppet kommer ”Kvinnors väntan” (med Fischer-sönerna Jens och Peter som barn till Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand) och därefter ”Sommaren med Monika”, inspelad på Ornö i Stockholms skärgård. Alla är uppspelta, inklusive en viss ingenjör Dahlstedt på SF som finner åsynen av Harriet Anderssons stjärt ”oestetisk” (den blir ändå kvar i filmen). Fischer fångar in fria horisonter, vackra fjärdar och blankslipade hällar. Vi får också veta att steken som Monika stjäl egentligen är Bergmans basker fylld med mossa.
Stämningen på ”Sommarnattens leende” fördystras av en magsjuk dämonregissör. ”Inspelningen var inte någon munter historia men resultatet blev ändå något att glädja sig åt.” Fischer säger sig ha klarat sig helskinnad ur processen. Filmen får pris i Cannes och Bergman, nu ett internationellt toppnamn, tar fram sitt mest ”olönsamma” manus.
På ”Det sjunde inseglet” – en film om mörk medeltid och diger pest – är lättsinnet på topp. Det mesta spelas in i Filmstaden, där en praktisk liten skogsplätt ofta tas i bruk för att återskapa 1300-talet. Strax intill tränger den växande storstaden sig på. ”På ett ställe kan den uppmärksamme plötsligt se ett ljussken mellan trädstammarna som inte riktigt hör dit. Det kommer från ett fönster i ett av höghusen. Förmodligen sitter någon däruppe och fikar vid köksbordet utan att ana att en ung och oskyldig häxa bränns på bål nedanför hans fönster.”
De mångomsjungna exteriörscenerna vid Hovs hallar i Skåne rekas ut av ett kamerateam som (i tysthet) tycker att riddaren gott kunde ha valt en bekvämare rastplats. Att Hovs hallar råkar ligga på den sida av Sverige där solen inte stiger upp ur havet utan tvärtom har sin påverkan på fotografiet: ”Två profiler, belysta av varsin lampa snett bakifrån. Det måste betyda att det funnits två solar på himlen vid tillfället. Men accepterar man att Döden och en riddare sitter och spelar schack så får man också godta att det finns två solar däruppe.” (Tre solar ska man däremot akta sig för.)
Fischer fotograferar fortsättningsvis följande filmer för Bergman: ”Smultronstället”, ”Ansiktet” och ”Djävulens öga”. ”Lustgården” kan kanske också räknas; den är skriven av Bergman ihop med Erland Josephson och har i stort sett hela ”Bergmans” team fast Alf Kjellin står för regin. Men från 1961 är det Sven Nykvist som fotograferar Bergmans filmer. Orsakerna tycks flera.
En är Walt Disney som spelar in ”Silverskridskorna” i Sverige och anlitar svenskar både framför och bakom kameran. Fischer lånas ut av SF och man hamnar så småningom i Piteå. Men vintern är mild och isen mjuk. Och tiden går. ”Medan vi filmade i Piteå ringde Ingmar flera gånger. Han skulle förbereda ’Jungfrukällan’ och ville veta när jag kunde komma ner till Stockholm. Jag kunde ju inte gärna avbryta den inspelning jag höll på med och till slut förklarade Ingmar att nu fick han söka en annan fotograf. Och så blev det Sven Nykvist som fotograferade ’Jungfrukällan’.”
Runt 1960 omdefinieras filmberättandets metoder på många platser världen över, även i Sverige. Inte minst Bergman gör formval som bryter mot invanda banor och rör sig allmänt mot ett kargare språk. Ut med skimrande harpa, in med bister cello. Kammarspel tycks vara ett nyckelord i filmer som ”Nattvardsgästerna”, ”Tystnaden” och ”Såsom i en spegel”. I Nykvist finner han en fullgången kinematografisk kollega i en ny epok av sitt konstnärskap. Med Fischer, av mera klassisk-sensuell skola, är samarbetet över. ”Saknade jag det i fortsättningen? Kanske både ock. Vi skildes åt utan tårar och bitterhet.”
Här borde det kanske ha stått ”Hollywood nästa”. Men Gunnar Fischer, vars stil nog skulle passat väl därborta, får vi behålla här hemma. Kanske vill han ha det just så. Man hoppas det. (Sonen Peter bekräftar detta; runt 1958 vill en amerikan som älskar ”Det sjunde inseglet” väldigt gärna ta Fischers tjänster i anspråk. Fischer tackar vänligt nej. Amerikanen är John Huston.)
Det kommande decenniet bjuder samarbeten av varierat slag (”de flesta är inte mycket att lägga på minnet”). Vilgot Sjömans ”491” är en kuriös och ”ganska olustig” uppgift för esteten Fischer. ”Varje spår av vackert, insmickrande foto var bannlyst. Det var faktiskt inte lätt att arbeta på det sättet.” Roligare är ”Svarta palmkronor”, inspelad i Rio de Janeiro sommaren 1967. Väder, sambaskolor och till och med favelas är i fotografens kära minnen. 1969 låter SF-ledningen hälsa att det tyvärr inte längre finns någon befattning åt honom. 1970, 35 år sedan han stegade in till ingenjör Jacobsson, lämnar Gunnar Fischer Filmstaden. Ledningen bjuder på prinsesstårta och drar in passepartout-kortet. En stilla önskan om att kanske få fritt inträde till SF:s biografer avslås, sådan förmån ges enbart till firmans pensionärer. Och sådan är ju denna 60-åring inte än.
Sveriges Television tar nu vara på Fischers talanger och han fotograferar flera rosade Vilhelm Moberg-serier samt Jacques Tatis i Stockholm inspelade ”Parade”. En liten återförening med Bergman hinns också med när Fischer filmar olika platser i Visby till inledningen av ”Beröringen”.
17 november 1975, dagen före hans 65-årsdag, spelar Gunnar Fischer in sina sista filmmeter som yrkesverksam. Det rör sig om ett avsnitt av ”Raskens”. Sedan dess har ingen lyckats locka honom tillbaka. Stefan Jarl är en som har försökt. ”Inte tillräckligt säker längre”, har Fischer svarat. Istället har han målat, seglat, spelat flöjt och snickrat (hans ljusstakar lär vara något extra). En del DI-föreläsningar och Bergman-retrospektiv har även hunnits med.
Idag är det exakt 100 år sedan Gunnar Fischer föddes den 18 november 1910 i Ljungby. Hollywood var då en plats med citruslunder och kornfält. Svensk film var nybliven tonåring. Det 1919 grundade SF hette ännu Svenska Bio och Julius Jaenzon var nytillträdd laboratoriechef, ännu ett drygt decennium från ”Körkarlen” och ”Gösta Berlings saga”. Svenska Dagbladet skulle fylla 26. Institutionen ”Under strecket” skulle introduceras knappt åtta år senare.
Från inspelningen av ”Änglagård 3” låter Jens, fotograf liksom brodern Peter, hälsa att pappa får denna tidning i brevlådan varje morgon. Först av allt ger han sig på K-delen – för korsordens skull. Han slår som regel båda grabbarna med lätthet, särskilt på ”Nian”. Skulle han till äventyrs se dessa rader om sin ganska avsevärda hum om filmjobbet, så vill vi önska honom en riktigt fin dag och tacka för bilderna, så gott som allihop garanterat gröt- och mjölkfria.
