När författaren Virginia Woolf såg en stumfilmsversion av Lev Tolstojs roman ”Anna Karenina” reagerade hon med bestörtning, och skrev essän ”The cinema/the movies and reality”, publicerad 1926:

”Alla de berömda romanerna i världen med alla sina välkända karaktärer och berömda scener väntade endast, föreföll det, på att fästas på film. Vad kunde vara lättare och enklare? Filmen slog ned på sitt byte oerhört rovgirigt, och för tillfället lever den på resterna av sitt olycksamma offer. Men för båda är det ett katastrofalt utbyte. Det är en onaturlig allians.”

Det är en sliten klyscha att ”boken är bättre”, även om det minsann finns anledning att då och då revidera den gamla uppfattningen. Jag tror världen skulle vara fattigare utan Hitchcocks ”Psycho” än utan Robert Blochs romanförlaga, liksom Charles Laughtons ”Trasdockan” överträffar Davis Grubbs roman. Men detta handlar om vad som då kallades ”kiosklitteratur”, renodlad pulp fiction som sällan kanoniseras till klassisk litteratur. När det nu snart har gått hundra år sedan Woolf klagade på hur goda romaner blev dåliga filmer – blir klassikerna filmatiserade bättre nu, med helt andra förutsättningar?


Charlotte Brontës populära roman ”Jane Eyre” från 1847 har enligt den pålitliga sajten ”The enthusiast’s guide to Jane Eyre adaptations” filmatiserats 51 gånger. Tidigast ute var några italienska stumfilmer, medan de mest kända torde vara en Hollywoodversion från 1943, eller Shakespeare-veteranen Franco Zeffirellis version från 1996.

I själva verket dröjde det endast några månader innan den första dramatiseringen – för teatern – hade premiär, i regi av John Courtney. Brontë reagerade hätskt när hon erhöll rapporter att Courtney hade förvandlat hennes roman till en komedi. Hur hon hade reagerat på de olika filmatiseringarna låter jag vara osagt. De tio olika versioner jag själv har sett har i somliga avseenden varit tålamodsprövande nog.

En nyckelscen i romanen är när Jane vaknar en natt på Thornfield Hall och upptäcker en brand i Rochesters sovrum: ”Det fanns inte en sekund att förlora, lakanen höll på att fatta eld. Jag störtade fram till handfatet och kannan, lyckligtvis var båda stora och fulla med vatten. Jag lyfte den och dränkte sängen och dess ägare, flög tillbaka till mitt rum och hämtade min egen tvättkanna, begöt bädden ännu en gång och lyckades med Guds hjälp släcka lågorna som slickade den” (övers: Gun-Britt Sundström). Som synes är det en förslagen kvinna som helt på egen hand släcker branden, och räddar livet på sin arbetsgivare. Ingen av filmatiseringarna avstår från att gestalta detta dramatiska skeende.

Med undantag för två versioner hanteras den här scenen på ett sätt som på avgörande sätt avviker från förlagan. Den allra första ljudfilmsversionen från 1934 låter Jane utföra arbetet på egen hand innan hon väcker Rochester. Likadant sker i en italiensk tv-serie från 1957, där Jane (Ilaria Occhini) väcker Rochester (Raf Valone) först efter att långsamt, nästan somnambult, ha släckt elden. Ja, det mesta i den italienska tv-serien sker i ett långsamt tempo, och det är nog ingen underskattning av publiken att misstänka att dessa två versioner hör till några av de mer obskyra filmatiseringarna av ”Jane Eyre”. Den amerikanska 30-talsfilmen hör dessutom till de filmer som brukar förevisas som exempel på romaner som gjorts oigenkännliga i sina filmatiserade versioner.


Den film som fått bilda mönster är den påkostade Hollywood-filmen från 1943, regisserad av Robert Stevenson, där Joan Fontaine spelar Jane och Orson Welles Rochester. Welles hade spelat samma roll i en radiopjäs fem år tidigare. Fontaine i sin tur hade spelat mrs de Winter i Hitchcocks ”Rebecca” tre år tidigare, en film som i mångt och mycket hämtat inspiration och atmosfär från Brontës roman. Till ett av de udda inslagen just här hör att åldersskillnaden mellan protagonisterna – i romanen drygt 20 år – har reducerats till att handla om endast två år.

Den här filmens dramaturgiska lösningar har fungerat som urkund för senare versioner – till exempel hur Janes barndom på Lowood visas, där hon träffar Helen Burns (spelad av en elvaårig Elizabeth Taylor), eller hur det långa partiet där hon bor hos syskonen Rivers innan återföreningen med Rochester. Generellt sett är nog de 150 avslutande sidorna sämst återgivna på film, vilket är olyckligt då episoden med St John är nödvändig bland annat för att Jane ska få perspektiv till sina känslor för Rochester.

I samtliga senare versioner följs Stevensons film i spåren när det gäller hur den antända sängen ska släckas. I stora drag ser det identiskt ut, där Jane gör några tafatta försök att skvätta några droppar vatten på elden innan hon väcker Rochester, som yrvaket men beslutsamt släcker elden, antingen helt själv eller med bistånd av Jane. Det problematiska i scenen är att 1800-talets Jane förvandlas och förminskas till ett våp i filmerna, trots att dessa är produkter av tider som borde vara gynnsammare för jämlikhet.

Ironiskt nog är jämlikheten ett av romanens bärande teman, när Jane strävar för att nå erkännande som en individ som klarar sig själv i ett samhälle som motarbetar henne. Förmodligen skulle författaren bli förvånad över den sentida bristande förmågan att hantera den subversiva potential som är investerad i karaktären Jane. Då är det ju sorgligt att romanens radikala och modiga unga kvinna har tämjts. Brontë kallar henne ”en anomali” (”a discord”, ett ord som väl egentligen ska översättas till ”en dissonans”), men filmens versioner gör henne konsekvent till ett fogligare, mer beskedligt inslag.

Det här är också ett brott mot den tradition Brontë tillhör, där misstaget består i att överbetona de realistiska inslagen på bekostnad av de mystiska, oförklarliga. Romanen är visserligen tillkommen 1847, strax innan Dickens inledde sin konstnärliga höjdpunkt med romaner som ”David Copperfield” och ”Bleak house”, liksom Fredrika Bremer precis gjort sig känd över världen med sin borgerliga realism. Men Brontë har mer gemensamt med de romantiska poeterna, och fyller berättelsen med tydliga allusioner till Walter Scott och Lord Byron.


Romanen skildrar alltså de romantiska idealen med den upproriska Jane, men även genom sin berättarteknik, som låter den verklighetstrogna återgivningen av Janes och Rochesters spirande kärlek tassa över till övernaturliga inslag. Romanen liknas ofta med den gotiska skräckromanen, och onekligen har ”Jane Eyre” lånat en hel del av stämningarna därifrån. Kanske detta ändå återges mest uttryckligt i Stevensons svartvita film från 1943, medan senare färgversioner har haft svårt att skapa samma ominösa atmosfär över det ödesmättade Thornfield Hall med dess påstådda galning på tredje våningen.

Likaså i den senaste versionen, regisserad av Cary Fukunaga 2011, som fick de förväntade positiva omdömena, trots att den i hög grad som sagt fullbordar traditionen från 40- talet att skildra Jane som underlägsen och osjälvständig. Det här är en film som värnar om 2000-talsfilmens upptagenhet av att göra tolkningarna ”mörkare” och ”ruffigare”, med ett foto som förstärker skuggorna och dunklet.

Ett lämpligare försök att förhålla sig trogen en litterär förlaga kunde då vara Andrea Arnolds bokstavligt våldsamma version av Emily Brontës ”Svindlande höjder” från samma år, medan Fukunagas ”Jane Eyre” blir mer tam och halvhjärtad. Delvis beror det nog på skådespelarnas alltför traditionsbundna förhållningssätt till karaktärerna. Mia Wasikowska som Jane smyger runt lojt, och Michael Fassbender som Rochester har stelnat i en bekymrad uppsyn.

Annars brukar språket framföras som huvudargumentet varför en filmatisering hamnar i underläge gentemot romanen, att det är svårt eller omöjligt att ”filma språk”. De tillfällen när Brontës roman är som mest sprakande är i dialogen mellan Jane och Rochester, i deras subliminala kommunikation (som inte kan uppfattas av deras omgivning), hur de sporras till allt djärvare meningsutbyten, med inslag av svartsjuka och sadism och självplågeri.

Detta är också något som underskattats av de regissörer som bearbetat romanen. En förklaring har att göra med att romanens Jane med emfas kallas både ful och oansenlig. Det är en viktig poäng som Brontë inte tröttnar på att påpeka, och det är en av de djärva komponenterna att hon förväntar sig att läsarna ska intressera sig för en obetydlig huvudperson.


Det är knappast någon överdrift att hävda att ingen filmversion har lyckats att hitta en skådespelerska som varit tillräckligt av en ”plain Jane”. I stället har Jane gestaltats av karismatiska skådespelerskor, där det inte alls varit svårt att leva sig in i Rochesters förälskelse. Romanens attraktion hanterar balansen mellan intellekt och känsla, medan filmerna överbetonar det sistnämnda. Då blir deras kärleksförhållande mer konventionellt än det var avsett att vara. När en tredje upplaga förbereddes motsatte sig Brontë också att den skulle illustreras, med argumentet att hon hade skapat oattraktiva karaktärer som inte kunde återgivas utan att läsarna skulle förfasas.

Brontë tog stora konstnärliga risker med sin roman, men också åtskilliga moraliska, där hon utmanar många etablerade dogmer som det viktorianska England berömde sig av. I filmerna är det alltså lätt att förstå vad Rochester ser hos Jane – en intelligent kvinna med utstrålning, en variant av schablonbilden av den grå panelhönan som collegefilmen varit så effektiv på att illustrera och låta blomma ut genom att låta henne släppa ut håret, ta av sig glasögonen och ta på sig en kortare kjol, och inför en förstummad omgivning omvandlas till snygging.

I romanen är Jane mindre attraktiv på äktenskapsmarknaden, i avsaknad av fängslande utseende och under större delen ekonomiskt beroende av lågavlönat arbete som guvernant, vilket under 1800-talet sannerligen var ett lågstatusyrke, där hon endast kunde räkna med att utnyttjas av snikna arbetsgivare. Det som blir föredömligt är hennes personlighets utveckling, något som svårligen låter sig återges i filmerna som varken uppehåller sig tillräckligt länge vid de danande åren på Lowood-skolan eller i de fascinerande inblickarna i protagonistens inre som romanen så suveränt förmedlar. Den mångbottnade personligheten blir endimensionell, med kritikern James Woods ord mer av en transparent karaktär än den opaka som romanen beskriver.

Antagligen är det svårt att hitta någon nutida författare som skulle uttala sig lika syrligt om filmen som konstform som Virginia Woolf gjorde 1926. Hon liknade filmen vid en parasit, ett rovdjur. Hennes nutida kolleger verkar ha mer att förlora, i pekuniära avseenden. Även vanligtvis buttra och svårflirtade författare som Haruki Murakami, Don DeLillo och Cormac McCarthy uttalar sig artigt uppskattande när de ser sina verk filmas, och blir då delaktiga i marknadsföringen. Då önskar jag att de kunde hitta inspiration hos Charlotte Brontës Jane Eyre, hon som ett flertal gånger opponerar sig utifrån sin integritet i aktiva motståndshandlingar, och som av sin författare kallas ett ”vredens käril”. Hon som flera gånger uttalar sig utifrån en omedveten drift, ett ”tala måste jag”.