70-talsterrorismen är fortsättningsvis ett vanligt tema i tysk film. Dokumentären "Black Box BRD" skriver in sig i den nationella skulddiskursen, men visar även på hur människor förändras och att gränsen mellan vad man varit, är och blir tycks flytande.

Av Pelle Snickars

Under hösten 1977 fick Rainer Werner Fassbinder inte mycket gjort. Van att arbeta ibland 72 timmar i streck, släntrade han overksam omkring i sin brunmurriga lägenhet, frustrerad över det tyska inrikespolitiska läget. Rote Armee Fraktions härjningar gav arbetsnarkomanen Fassbinder abstinens. RAF lämnade honom ingen ro - åtminstone om man får tro honom själv. I sitt bidrag till filmen "Deutschland im Herbst", valde Fassbinder att just spela sig själv i ett märkligt försök att gestalta samtidens slagord om det personliga som politiskt. Irriterad och förtvivlad över tidens kaos lät Fassbinder rastlösheten gå ut över hans mamma i utdragna ideologiska diskussioner vid hennes köksbord. Väl instängd hemmavid körde han i stället med sin hunsade älskare, som ständigt måste passa upp den improduktive mästerregissören med öl och korv.

Fassbinders iscensättning av sin egen biografiska legend i kollektivdokumentären "Deutschland im Herbst" tillhör de mer udda i filmhistorien. Filmen, med bidrag av bland andra Alexander Kluge, Volker Schlöndorff och Edgar Reitz, försökte spegla händelserna under den förtvivlade terrorhösten -77, med kidnappningen och mordet på direktör Hans Martin Schleyer, kapningen av en Lufthansaflight till Mogadishu och till sist Baaders, Ensslins och Raspes självmord i fängelset Stammheim. Allt sedan dess har sjuttiotalsterrorismen varit ett återkommande tema för tysk film, det finns till och med en filmografi i ämnet, "Deutschland im Herbst. Terrorismus und Film". I Tyskland är det för tillfället (åter) något av en trend med nya, yngre post-68-dokumentärister som tar sig an RAF. "Black Box BRD" av Andreas Veiel, som fick förra årets europeiska dokumentärfilmspris, kan ses på bio i Berlin, liksom snart "Starbuck Holger Meins" av Gerd Conradt. Den senare är ett porträtt av Meins, med täcknamnet Starbuck, som 1974 avled efter två månaders hungerstrejk. Med utgångspunkt i de berömda filmbilderna från gripandet av en pinnsmal Meins i kalsonger, försöker Conradt genom intervjuer rekonstruera hans tragiska livsöde. En liknande terroristdokumentär på repertoaren är "Do it" (Gisiger & Zwingli, 2002), en film om två förvirrade schweiziska wannabe-terrorister med RAF som sin stora förebild.

Under årets Berlinfestival visades också den uppmärksammade "Baader" (Roth, 2001), ett slags autentisk fiktionsfilm om RAF:s tillblivelse centrerad kring den karismatiske Andreas Baader. Beskylld för att vara både revolutionsromantisk och historieförfalskad - Geschichtsfälschung hojtades efter Berlinale-premiären - skildras Baader som rock'n'roll-terrorist i insydda byxor och solglasögon, alltid beväpnad med ett Maocitat. Men när RAF:s hårda kärna av intellektuella gladde sig som barn när de lyckades tjuvkoppla och stjäla en BMW (Baader-Meinhof-Wagen), utvecklades Baader i stället från småkriminell drop-out till revolutionsteoretiker som Jean-Paul Sartre besökte i Stammheim. En ganska egendomlig personlighetsutveckling, som Daniel Cohn-Bendit påpekat i ett samtal kring filmen. Enligt Cohn-Bendit speglar filmen väl den tyska vänsterns ödesdigra fascination inför RAF, samt inte minst den oidipala konflikten med den äldre nazigenerationen. "Röde Danny" vet, ty han var själv med. Under den stormiga rättegången mot Baader och Ensslin för varuhusbrandanstiftan, lär han skrikit "Heil Ordnung" till rätten.
"Baader" är en fiktiv historia med autentisk förebild, en manusstrategi som också Schlöndorff använt sig av sin senaste film "Die Stille nach dem Schuss" ("Tystnaden efter skottet", 2000). I korthet är det historien om en avhoppad RAF-kvinna som i DDR med Stasis hjälp försökte bygga upp en ny tillvaro - utan att lyckas. Att med hjälp av en dokumentär förlaga närma sig RAF var vanligt i tysk film redan under 1980-talet. "Stammheim" (Hauff, 1986), var till exempel ett rättegångsdrama som nästintill citerade Stammheimsprocessens juridiska protokoll. Mer omtalad blev dock Margarethe von Trottas klassiker inom Neue Deutsche Kino, "Die Bleierne Zeit" ("Två tyska systrar", 1981). Genom att berätta den mer eller mindre förtäckta historien om systrarna Ensslin och deras uppväxt, lyckades von Trotta på ett personligt plan förklara varför vissa människor av politiska skäl valde ett liv i illegalitet. Hennes film kretsade också kring den naziinfekterade bakgrunden till den tyska terrorismen, skickligt gestaltat i en skolvisning av Alain Resnais förintelsedokumentär "Natt och dimma" (1955), vilken lämnar systrarna mållösa inför föräldragenerationens vedervärdiga men förtigna brott.

Ändå är det kanske den tyska dokumentärfilmen som främst behandlat och turnerat ämnet RAF. Otaliga kompilationsfilmer baserade på arkivmaterial har producerats för tv, för tillfället visas "Im Fadenkreuz. Deutschland und die RAF" ("I hårkorset. Tyskland och RAF"). Om "Deutschland im Herbst" 1977 representerade RAF som en grupp vilsna, om än skjutgladna idealister, offer för såväl tysk historia som en repressiv statsapparat, hade fokus tjugo år senare förskjutits från dem till Förbundsrepublikens krismekanismer i Heinrich Breloers tv-dokumentär "Todesspiel" ("Dödsspelet", 1997). Till skillnad från vanligtvis magra publiksiffror för dokumentärfilm, sågs "Dödsspelet" av 24 miljoner tyskar, en Straßenfeger som lämnade gatorna tomma när den första gången visades på tysk tv. "Dödsspelet" var en dramadokumentär som kretsade kring kidnappningen av Schleyer, återberättat av den socialdemokratiske ex-kanslern Helmut Schmidt. Filmen konstruerade en positiv bild av Schmidts krisstab, i bjärt kontrast till dåtidens anklagelser om en tilltagande polisstat. Var fjärde tysk under 30 år skall enligt en undersökning i mitten av sjuttiotalet sympatiserat med RAF.

Ett av Schmidts stora problem i Schleyerfallet, var att i en demokratisk stat töja legalitetens gränser för att kontrollera informationsflöde och medier. Denna mediala kortslutning är något som även tematiseras i "Black Box BRD", den snyggaste och mest intressanta nya terroristdokumentären. Terrorhösten -77 var en enorm mediehändelse i Tyskland, med spekulationer och informationsluckor, censur och medvetet vilseledande mediestrategier från RAF. Bild-Zeitung och andra tabloider sålde kopiöst med lösnummer, alltmedan RAF skickade videoupptagningar av Schleyer med krav att fångarna i Stammheim skulle släppas. De skärmades fullständigt från omvärlden genom en Kontaktsperre, en medial isolering, vilken kritiserades som omänsklig, men som i realiteten inte fungerade. För att möta kritiken lät Stammheimfängelset intressant nog spela in filmsekvenser från cellerna, med överfyllda bokhyllor och snuskiga toaletter som bevis på hur fångarna behandlades, vilka skickades ut till medierna.

Med utgångspunkt i hur RAF figurerade i och hur de använde medierna, har filmvetaren Thomas Elsaesser påpekat att RAF kan ses som ett slags mediefenomen i informationssamhällets barndom. Trots att RAF författade mängder av långrandiga politiska traktater, är det den medierade bilden av rörelsen som etsat sig fast, ibland med en kuslig cinematisk koppling. Flera av RAF:s räder är som hämtade ur en Godardfilm och emellanåt verkar man medvetet ha citerat ur filmhistorien. Som en revolutionsikonografisk flirt framstår till exempel den barnvagn, vilken användes för att stoppa Schleyers bil vid hans bortförande, som tagen från Odessa-trapporna i Eisensteins "Pansarkryssaren Potemkin".
I "Black Box BRD" har Veiel därför medvetet använt RAF:s mediala image och den historiska bildkontext den är förbunden med. Det är en dokumentärfilm i samma obehagliga grön-bruna ton som de västtyska polisuniformerna. Bilder från vägspärrar och terroristefterlysningar på tv, klipps i filmen samman med suddiga slow motion-sekvenser från övervakningskameror för att återskapa dåtidens hotande och paranoida rädsla. I likhet med den amerikanske dokumentaristen Errol Morris, kännetecknas Veiels filmestetik av dokumentära omtagningar blandade med fiktiva iscensättningar. En återkommande sekvens i "Black Box BRD" är till exempel en suggestiv tagning på tre svarta Mercedesbilar som i ilfart bär makten - eller offret - till arbetet.
På ett berättarmässigt plan är "Black Box BRD" historien om den tredje generationens RAF, personifierad av Wolfgang "Gaks" Grams. Berättelsen om Grams vävs samman med ett samtida livsöde, Alfred Herrhausens, en av de högre direktörerna på Deutsche Bank. Utan moraliska pekpinnar, tycks filmen förundrat fråga sig varför somliga medborgare i ett land väljer att bli bankdirektörer och andra terrorister. Herrhausen mördades i ett bilbombsattentat 1989 för vilket RAF tog på sig skulden. Huruvida Grams var delaktig förblir oklart filmen igenom. Själv avled han på flykt efter ett skottdrama i början av nittiotalet.

Mot denna polära syn på terrorism och Tysklands efterkrigshistoria kan man naturligtvis invända. Veiel utnyttjar givetvis den nästintill amerikanskt orättvisa kontrasten mellan Grams torftiga föräldrahem och Herhhausens lyxvilla, komplett med Le Corbusier-möblemang och glasade interiörer. Likväl är denna filmiska motsättning dramaturgiskt effektfull i sin enkelhet. Grams presenteras som en osjälvisk skäggig yngling, vilken efter polisrepressalier i dyningarna efter hösten -77 sakta glider in i RAF. För de flesta av hans ungdomsvänner förblir valet obegripligt. Men styrkan hos "Black Box BRD" ligger framför allt i rekonstruktionen av Herrhausens gestalt. Genom intervjuer framträder bilden av en komplex man som tycks förkroppsligat det västtyska ekonomiska undret efter kriget - och som var medveten om det. I korniga gamla super-8-filmer spelar den stilige Herrhausen golf eller rider omkring med cowboyhatt i Texas. Men Herrhausen var också en medialt offentlig person, (vilket var anledningen till att RAF valde honom som offer), något Veiel utnyttjar. I "Black Box BRD" kommer Herrhausen därför själv till tals på presskonferenser och i olika tv-intervjuer, men ses också skrattande bredvid Helmut Kohl och iklädd trikå på väg hem efter ett cykelpass med sina livvakter. Herrhausen var en äregirig streber, medveten om sin makt, som han allt annat än dolde. Tvärtom vittnar personer i hans omgivning om det självförtroende han alltid ingöt i dem. I filmen illustreras denna maktens självsäkerhet på ett kongenialt sätt i en intervju med en av Herrhausens kollegor på en strippklubb. Vanligtvis en ganska omöjlig intervjumiljö i en saklig dokumentärfilm, men Herrhausen gillade nakna damer och skämdes inte för det.

När det slutligen gäller det bruna förflutna, antyds att en av anledningarna till terroristen Grams kriminella val var en generationskonflikt med fadern, som uppenbarligen anmält sig som krigsfrivillig 1939. I Herrhausens fall var han alltför ung, även om hans pådrivande insatser i Hitlerjugend kastar skuggan av ett tvivel. Centralt för RAF var just att offentligt demonstrera den västtyska politiska elitens egentliga natur. Genom att demaskera maktens ansikte, skulle det bli uppenbart för var och en vad som doldes bakom tidens kapitalism och ekonomiska tillväxt, nämligen den gamla tyska fasciststaten och dess blint trogna tjänare.
RAF var det militanta alternativet till den kollektiva amnes(t)i som outtalat etablerats i Tyskland sedan 1950-talet. Att det inte bara var tomt prat och teoretiska floskler, utan tvärtom en förutsättning för att förstå den tyska terrorismen som Widerstand, framgår till exempel av att kansler Schmidt varit Wehrmachtofficer på östfronten, i likhet med flera i hans krisstab -77. Ibland förtigs dessutom att den mördade Schleyer var gammal SS-officer, aktiv nazist redan innan krigetsysselsatt med likriktningen, Gleichschaltung, av det tyska universitetsväsendet. Det förringar naturligtvis inte RAF:s brott men hjälper till att förklara dem. "Black Box BRD" skriver också in sig i den ständigt närvarande tyska skulddiskursen, men visar även på hur människor förändras och att gränsen mellan vad man varit, är och blir tycks flytande. I filmen flimrar därför sekvenser förbi på Otto Schily, då en av RAF:s försvarsadvokater och numera Tyskland inrikesminister. Men också våldsamma bilder på en polismisshandel, utförd av en ung sponti-aktivist i motorcykelhjälm vid namn Joschka Fischer, i dag Tysklands utrikesminister.

Pelle Snickars är fil dr i filmvetenskap.