Den historiska romanen är i dag en väletablerad genre. Författare söker ofta inspiration i den historiska verkligheten och ingen hävdar väl längre att diktaren bara bör intressera sig för vad som skulle kunna hända och lämna vad som har hänt åt historikerna. Det kan i dag till och med vara svårt att föreställa sig hur den historiska romanen kunde bli en omdiskuterad genre då den utvecklades i sin moderna form under 1800-talet. Alessandro Manzoni, som med ”I promessi sposi” (1827) blev en av den nya genrens frontfigurer, diskuterar i det teoretiska verket ”Del romanzo storico” (1850) kritiken som han delar in i två grupper. Å ena sidan kritiserades den historiska romanen för att den blandade ihop sant och falskt och därmed vilseledde den historiskt intresserade läsaren. Å andra sidan kritiserades den för att den försökte jämka samman två oförenliga element: verklighet och fiktion, och på så sätt omintetgjorde romanens enhetlighet. Manzonis svar är att blandningen av fakta och fiktion inte bara förekommer i historiska romaner. Den moderna historiska romanen bör i stället ses som det senaste uttrycket i en lång tradition inom europeisk litteratur där verkligheten gång på gång har fått reta diktarens fantasi. Något överraskande gör han dock inte mycket för att försvara genren. Tvärtom stämmer han in i den kritik som kallat den en falsk genre; det är ett grundläggande problem att försöka smälta samman verklighet och fiktion till en helhet. På dessa grunder spår han en snar död för den nya genren.
Manzoni bedrog sig vad gäller genrens livskraft. Ingen skulle väl heller i dag kalla den historiska romanen en falsk genre; men frågan har inte därför förlorat sin aktualitet. Synen på fiktionens väsen och sättet att förhålla sig till de historiska källorna är av stor betydelse för förståelsen av historien som helhet. Detsamma gäller den särskilda form av historieskrivning som vi kallar historiska romaner.
En av de svenska 1900-talsförfattare som med störst iver tog sig an den historiska romanens
problemställningar var Eyvind Johnson. Efter att i sitt tidiga författarskap ha skildrat samtidens Sverige vände han blicken utåt och bakåt och i ett flertal historiskt inspirerade romaner behandlade han episoder ur det europeiska förflutna. Ändå finns det en tydlig kontinuitet i hans författarskap. Även i de romaner som utspelar sig i historisk eller mytologisk tid behöll han såväl kopplingen till samtidens problem som ett oförminskat engagemang för samhällets svaga. Syftet var att lyfta fram de myter och historiska händelser som har hjälpt till att forma nuet och romanerna skulle läsas i ljuset av hans egen samtid. Men en sådan läsning är inte problemfri och romanerna bjuder ett oväntat motstånd.
Vid en första läsning verkar Johnson stå för en påtagligt pessimistisk världssyn som inte lämnar utrymme för historisk utveckling. ”Strändernas svall” (1946) beskriver en avheroiserad mytologisk tid där man tampas med samma problem som präglade 1900-talets Europa. Människorna i ”Hans nådes tid” (1960) plågas av samma krig och förtryck som människorna i Johnsons samtid. Det tycks vara människans lott att för alltid bära samma bördor som sina föregångare, att begå samma misstag om och om igen. Johnsons historiesyn har tolkats som en föreställning om det historiska skeendet som en oändlig följd av upprepningar. De tydliga referenserna till samtidens konflikter har lockat till enkla nutidsparalleller som begränsar hans bild av historien till en evig cirkelrörelse där nuet återskapar det förflutna.
Läser man vidare upptäcker man dock att verken också rymmer en viss optimism. Som Stig Bäckman påpekar i ”Den tidlösa historien” (1975) tycks Johnsons historiesyn bestå av två till synes oförenliga moment. Å ena sidan bygger historien på upprepningar som utesluter möjligheten att lära av tidigare misstag; å andra sidan är tiden förbunden med just utveckling och framsteg. Historien är alltså på en gång både statisk och dynamisk; och det är just denna dubbelhet som är kruxet i den johnsonska historieskrivningen. Hur kan historien vara både cirkulär och linjär?
Svaret leder tillbaka till förhållandet mellan fakta och fiktion. Enligt historikern Hayden White kan vi aldrig återskapa historien så som den faktiskt var. Den historiska verkligheten är oåtkomlig. Visserligen kan vi med hjälp av historiska källor och arkeologiskt material fastställa vissa historiska fakta men det finns ett glapp mellan dessa enkla fakta och historiografiska framställningar. För att vi ska kunna ta till oss historien måste vi stöpa den i en litterär form. Inte bara den historiska romanen utan även historieskrivningen är därför en i grunden fiktionsskapande process. Historiska skeenden framställs som tragiska eller komiska episoder med en början och ett slut, med protagonister och bifigurer, allt enligt litterära berättartekniker. Men enskilda fakta i sig är varken tragiska eller komiska. Historien har varken början eller slut, inget givet centrum och ingen periferi.
Liknande tankar märker man även hos Johnson i romaner som ”Strändernas svall” och ”Molnen över Metapontion” (1957). Händelser som tidigare har framställts i ett heroiskt tragiskt ljus framstår som komiska när författaren ifrågasätter hjältemodet och storheten i Odysseus äventyr och visar en skrävlande ålderstigen gubbe, eller när han flyttar fokus från de namnkunniga strategerna i Kyros fälttåg och i stället intresserar sig för fotsoldaternas vardag. De stora historiska namnen får i Johnsons romaner träda tillbaka och scenen fylls av alldagliga figurer som av en händelse befinner sig i de politiska händelsernas mitt. Historiens huvudpersoner skymtar bara, med Vignys ord, som figurer på horisonten.
Johnson rör sig på gränsen mellan fakta och fiktion. Han undersöker vad vi faktiskt vet och vad vi bara tror oss veta. Hans otvungna inställning till historiska fakta påminner på så sätt om den postmodernistiska historiesyn som företräds av White; men han motsätter sig inte tanken på en historisk sanning. Som Torsten Pettersson har visat i ”Att söka sanningen: en grundprincip i Eyvind Johnsons författarskap” (1986) rör sig tvärtom hans romaner kring övertygelsen att det finns en sann historia att berätta. Den sanning han söker är dock av ett annat slag än den empiriskt grundade exakthet som 1800-talets historiker eftersträvade. Snarare går tankarna till den allmängiltighet som Ricøur syftar på när han ersätter Rankes wie es eigentlich gewesen med metaforens être-comme... Att se historien som analogi är att se den som den verkligen var. Att historieskrivningen, som White hävdar, är beroende av litterära tekniker är alltså inget hinder för oss att nå kunskap om det förflutna. Samma fiktionella kodning är nödvändig för all vår förståelse av det förflutna, såväl det gemensamma som det personliga. De fiktionsskapande processerna är en del av vårt sätt att se världen. De förvränger inte vårt perspektiv utan hjälper oss att förstå vad vi ser.
På samma sätt förklarar även Johnson i essän ”Om flykten från verkligheten - flykten till verkligheten” (1943) att det endast är genom omdiktningens förmedling som vi kan se hur det egentligen var. Diktarens version är inte bara lika möjlig som historikerns utan troligare, sannare, eftersom den tillåter läsaren att förstå det historiska förloppet, att komma det förflutnas människor nära. I samma essä återger han i moderniserad form en episod ur Xenofons ”Anabasis”, samma berättelse som han senare ska återkomma till i ”Molnen över Metapontion”. Xenofons framställning, skriver Johnson, som ursprungligen var tänkt att troget återge verkligheten, reduceras på grund av avståndet i tid och rum till en saga för den nutida läsaren. Vi kan inte längre leva oss in i situationens allvar utan drabbas av den tjusning som tillhör det förunderligas värld. Det förflutna är inte omedelbart tillgängligt för oss och de antika redogörelserna vilseleder oss och förblindar oss. Xenofon och Kyros blir själlösa namn. Men om vi klär soldaterna i moderna kläder och ger dem välbekanta namn, som Andersson och Karlsson, kan vi lättare ta till oss deras lidande. Därför kan Johnson hävda att hans framställning, där de hellenska soldaterna återuppstår i modern skepnad, återger ”verkligheten i Xenofons rapport”.
Vad Johnson eftersträvar i sitt författarskap är en allmänmänsklig ideell sanning som är fri från historiens här och nu. Endast så kan vi verkligen förstå vad som hände. Om datumets ”alltid lika olycksdrabbade väsen” skriver Derrida att en förutsättning för att det ska kunna fullfölja sin uppgift och meddela oss det som har varit, är att det utplånar just det som det var tänkt att beteckna. Det måste frigöra sig från det enskilda fallet och bli till ”ett ingens datum”. På samma sätt måste historien enligt Johnson passera genom fiktionens filter för att kunna återskapa en bild av det förflutna. Kommunikationen med det förflutna bygger på en ofrånkomlig paradox, att bundenheten till den empiriska sanningen hindrar oss att ta till oss berättelsernas allmängiltiga kärna. Den historiska romanen måste därför hänvisa till något utanför den specifika situationen, bortom berättelsen om Kyros härtåg eller langobardernas uppror. Det är just de förvrängningar som romanens struktur påtvingar berättelsen som tillåter läsaren att finna historiens allmänmänskliga sanning.
