Tiden är någonting besynnerligt” citerade jag från operan Rosenkavaljeren i gårdagens artikel. Lika ”besynnerligt” är dagens besläktade ämne: minnet. Betänk bara det faktum att vi idag har omedelbar tillgång till alla de minnesarkiv som kan nås på Nätet. Vi kan gå omkring med ett litet ”minne” i fickan som rymmer ett bibliotek som är större än vad vi någonsin kan komma att ta i bruk. Samtidigt har den omedelbara tillgängligheten förändrat vårt sätt att minnas. Allt som minnesarkivet kan tänkas innehålla är nu samtidigt närvarande: vi behöver inte längre rannsaka vårt minne eller mödosamt leta i dammiga arkiv. Vilket betyder att arkivet är på väg att förlora sin historiska dimension. Den förflutna tiden är på väg att bli nutid. Samtidigt som vi är belamrade av minne så är vi ”fångna i nuet”, som en skeptisk filosof (Fredric Jameson) har uttryckt saken. En entusiastisk bedömare (John Kasarda) menar istället att vi lever i omedelbarhetens tid: the instant age.
Från min horisont kan jag konstatera att minnesstudier har blivit en ytterst livaktig akademisk disciplin inom exempelvis neurologi, psykologi, sociologi, filosofi, antropologi förutom mitt eget ämne, litteraturen. Otaliga forskningsprojekt är i gång, bara i Sverige kan nämnas det livaktiga ”Tid, minne, representation” på Södertörns högskola. Det pågår en ”erindrings-boom”, skriver danske Jacob Lund i sin nya bok ”Erindringens æstetik”. Förklaringen skulle vara att historien inte längre är trygg och framtiden känns osäker, vilket skulle förplikta oss till att minnas. Kanske är den mediala utvecklingen i sig en förklaring: när ”allt” blir närvarande i nuet så uppstår minnesstudier för att rädda det som räddas kan. Precis som tidsmedvetandet aktiveras i det ögonblick tiden sätts på spel, så uppstår minnesbehovet när minnet hotas.
Jacob Lund koncentrerar sig i sin bok på fenomenet Auschwitz, som på en gång är historisk verklighet och ett slags sammanfattande symbol för 1900-talets allra värsta historia. Ur minnesforskningens perspektiv är Auschwitz ett särfall men ett intressant sådant: det handlar om att minnas det som ändå inte låter sig minnas, beskriva det som inte låter sig beskrivas, fatta det som inte kan fattas. Auschwitz-minnet består förstås av vittnesmål men också av historiska konstruktioner och estetiskt bearbetade framställningar. Lunds genomgående poäng är att estetiken inte kan tänkas bort från vittnesmålet och att skillnaderna mellan olika typer av minnesarbeten är flytande. Också ett så sakligt och nyktert vittnesmål som Primo Levis ”Om detta är en människa” – skrivet snart efter att Levi släppts ur Auschwitz 1945 men knappt känt förrän 15 år senare – förutsätter en retorik och innehåller estetiska och fiktiviserande konstgrepp. Vilket samtidigt betyder att den estetiska bearbetningen inte ”bara” kan vara estetisk utan bär på ett historiskt och etiskt ansvar. Detta gäller förstås också de framställningar av Auschwitz (eller liknande) som inte längre är vittnesmål eller minnesbilder eftersom de inte baseras på egen erfarenhet utan bygger på en kombination av fantasi och forskning – det finns storartade romanexempel från senare år som Jonathan Littells ”De välvilliga” och Steve Sem-Sandbergs ”De fattiga i Lódz”.
Lund intresserar sig särskilt för varianter som han kallar post-memory: minnen i andra hand, eller bearbetningar som drar in den aktuella situation varifrån minnesarbetet sker. Minnet är alltid betingat av nuets estetiska, politiska och mediala villkor, minnet är så att säga aldrig oskyldigt. Lunds främsta exempel är Jorge Sempruns olika litterära försök att komma tillrätta med sin tid som koncentrationslägerfånge i Buchenwald. Semprun, född i Spanien 1923, sedermera fransk författare, nyligen avliden, är ett vittne i den meningen att han verkligen var där men också en modernistiskt arbetande författare, som skriver långt efter händelserna. Liksom Proust är han på ”spaning” efter den verklighet som sen länge har passerat och hans första bok i ämnet, ”Den långa resan”, innehåller också en hel del allusioner till Proust. ”Den långa resan”, som översattes till svenska 1964, är en intensiv skildring av transporten till lägret, uppbruten av drastiska episoder från tiden efter befrielsen och från skrivandets nu.
Det skulle dröja ytterligare många år innan Semprun kunde återvända till sina lägerminnen. Det gör han i ”L’écriture ou la vie” (Skriften eller livet, 1994) som ännu inte översatts till svenska. Medan ”Den långa resan” liknar en självbiografisk roman är denna bok snarare en memoar, eller bättre: en utförlig diskussion av minnesarbetet, av minnets funktioner och minnets tillkortakommanden, byggd på otaliga minnesglimtar från lägret men också tiden före och efter lägret. Också nutiden kommer in som minnesarbetets utgångspunkt: i ett dramatiskt kapitel berättar Semprun att underrättelsen om Primo Levis död i ett förmodat självmord, 1987, på årsdagen av lägrens befrielse, förlöser hans eget skrivande. Kanske spelade ett annat lägerminne in: i Buchenwald återfann Semprun sin vördade filosofilärare Maurice Halbwachs, som skulle dö i hans armar. Halbwachs hade på 1920-talet lanserat begreppet ”kollektivt minne”, ett fenomen som aktualiserats av den moderna minnesforskningen. ”Auschwitz” har blivit just ett kollektivt minne som lever genom sina berättelser.
Sempruns båda lägerberättelser flyter mellan fiktion och dokumentation, mellan nutid och dåtid med lägererfarenheten som ett slags kontrapunkt. Man kan se detta som en demonstration av det traumatiskt betingade minnets funktioner. ”Samtidigheten av dåtid, nutid och framtid håller fast hans upplevelser i en evig nutid”, skriver Lund, vilket visar att ”koncentrationslägret har koloniserat berättarens medvetande och inverkar på allt som detta riktas mot.” Man kan också se det som det litterära försöket att bemästra den egna verkligheten: Semprun skriver in sig i en litterär tradition, där just Proust står centralt.
Tiden och minnet är självklara betingelser för Prousts romanprojekt, något som togs upp i gårdagens artikel. Det finns gott om liknande exempel i den moderna och modernistiska romanens tradition och jag vill nämna Virginia Woolf. Också Woolf ägnar sig åt tidens och minnets problematik på ett sätt som påminner om Proust och som pekar fram mot Semprun. Det viktigaste minnesarbetet sker i romanen ”Till fyren” (1927). Redan i sin övergripande struktur bearbetas här tiden och minnet: romanens första del summerar en dag som är ett permanent Nu, en dag då perspektiven vandrar mellan en lång rad personer som alla är upphängda på ett bestämt centrum: modersfiguren Mrs Ramsay. I den korta andra delen rinner tiden iväg: här sker död och förändring, lakoniskt och parentetiskt meddelad. I den tredje delen har tio år gått; nu är det en bifigur från första delen, målarinnan Lily Briscoe, som minns och rekapitulerar och som tillslut fångar Mrs Ramsay och det förflutna i sin bild. Också i detaljer ”flyter” tiden, i första delens Nu går figurerna in och ut i varandra med flytande övergångar. Tidens gång handlar här om död och förgänglighet; medan konstens minnesarbete fångar tiden i sitt nu och i sin bild.
Proust och Woolf är självklara referenser för en litteraturhistoriker som intresserar sig för den litterära behandlingen av tid och minne. Men inte bara för litteraturhistoriker: jag nämnde i min förra artikel att neurologerna gärna hänvisar till Proust och detsamma gäller Woolf, som anses instruktiv för att visa att ett minne inte bara är något som är lagrat och väntar på att upptäckas utan att minnet är ett konstruktionsarbete, i hennes fall en visuell konstruktion som utgår från nuet. Tid och minne är för henne, som för Proust, något man närmar sig med sina sinnen. Detsamma gäller Semprun, samtidigt som han ändå skiljer sig från de stora föregångarna. Det sinnliga minne som återkommer för honom är något som han inte vill minnas: lukten från krematorieugnarna. Semprun vill inte minnas men han måste; romanförfattarna måste inte, men de vill gärna, och deras minnesarbeten är framgångsrika: de fångar tiden i konsten. Semprun kan inte beskriva sin lägertid litterärt men eftersom han ändå måste, så kretsar han hela tiden kring denna tid och detta minne, han skildrar den långa resan dit, tiden innan, tiden efter, men aldrig själva tiden. Romanförfattarna kan avsluta sina minnen; Sempruns minnesarbete tar aldrig slut. Semprun misslyckas med att minnas och ger oss därmed utomordentligt lyckade berättelser om minnets besynnerliga problematik. Hans ”eviga nutid” blir märkvärdigt aktuell för oss som lever i the instant age.
Semprun pendlar mellan minne och glömska som mellan vittnesmål och fiktion. Han insisterar på att fiktionen är lika otillräcklig som dokumentationen eller bättre: att vittnesmålets dokumentation inte klarar sig utan fiktionen. Slutsatsen kanske överraskar: nämligen att fiktionen är nödvändig för att bearbeta tiden och bedriva minnesarbete. Det är en slutsats som redan Proust skulle bekräfta: hans stora roman växlar oavbrutet mellan det dokumentärt självbiografiska och det fiktivt bearbetade. Detsamma gäller de otaliga försök som gjorts att skriva minnen i romanform i den svenska traditionen, från Strindbergs många versioner via 1930-talets proletärförfattare till aktuella nordiska exempel som Karl Ove Knausgård och Beate Grimsrud. När det gäller ”Auschwitz” så kan man konstatera att Semprun (liksom till exempel Kertész) tar till fiktionen för att över huvud taget kunna närma sig sina lägerminnen. Bara med fiktionens hjälp kan han vandra mellan nutid och dåtid på ett sätt som gör rättvisa åt minnet. Bara fiktionen duger för att bearbeta tiden och åtminstone närma sig verkligheten, inte minst, ja särskilt, den svåraste verkligheten. Men det gäller förstås inte vilken fiktion som helst. I ”Skriften eller livet” försöker Semprun balansera mellan dokumentation och fiktion med paroller som kunde omfattas av fler minnesarbetare:
”Jag vill inte bara vara ett vittne och jag vill undvika att bara räkna upp lidanden och hemskheter. Det har ju andra gjort, på alla sätt och vis ... Men å andra sidan är jag idag inte i stånd att föreställa mig en roman i tredje person. Jag tror inte att jag kan slå in på den vägen. Jag behöver berättelsens ’jag’, som blir närd av min erfarenhet men övergår den, som kan skjuta till fantasi och fiktion ... En fiktion som ska vara lika upplysande som sanningen. Som hjälper verkligheten att tyckas verklig, sanningen att synas sannolik.”
Arne Melberg är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Oslo universitet.
