”Förlåt – är det här Kurt Tucholskys hus?” frågar jag mannen som just går uppför trappan till den stora trävillan.
”Nej, det är MITT hus!!!” ryter han ursinnigt och slår igen dörren bakom sig med en demonstrativ smäll.
Hindås i Göteborg sommaren 1994. Tillsammans med min dotter har jag letat mig fram till villan som var Kurt Tucholskys hem de sex sista åren av hans liv. Jag känner visserligen igen den från foton men söker förgäves efter skylten som upplyser om att den berömde diktaren bott här från 1929 till 1935.
Nu förstår jag varför skylten är nedmonterad: en stackars svensk har intet ont anande köpt den vackra villan med sjöutsikt och till sin fasa – och ilska – upptäckt att den är en vallfartsort för en strid ström av Tucholsky-beundrare som ibland kommit ända från Tyskland för att följa sin idols spår i Sverige.
Kurt Tucholsky var Weimarrepublikens mest älskade och mest hatade man. I häxkitteln Berlin förgyllde han det glada 20-talet med sina erotiska, satiriska chansons. Men han stod också i främsta ledet i kampen mot reaktion, militarism och fascism. ”Fienden står till höger!” varnade han om och om igen i Die Weltbühne, weimartidens berömda samhällskritiska organ. Som jude och vänstersocialist blev han måltavla för nazistiska hetsparoller och 1929 flydde han till Sverige. Den 19 december 1935 hittades han medvetslös i sin villa i Hindås. Två dagar senare dog han på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.
Tog han livet av sig eller blev han mördad? Vilken roll spelade Sverige i hans liv – och i hans död? Kring Tucholskys gestalt frodas myter av alla de slag. Han är en legend som fascinerar och förbryllar.
”Återigen gäller: Fienden står till höger!” var mottot på en konferens Kurt Tucholsky-sällskapet ordnade i Berlin hösten 2001 för att diskutera vilka möjligheter en demokratisk journalistik har i kampen mot högerradikalism och fascism. Nu har bidragen publicerats: Die Weltbühne. Zur Tradition und Kontinuität demokratischer Publizistik. Dokumentation der Tagung ”Wieder gilt: Der Feind steht rechts!” (Röhrig UniversitätsVerlag, 221 s).
Samlingsbandet dokumenterar diskussionerna och belyser enskilda skribenters insatser: Kurt Hillers, Erich Kästners och framför allt Carl von Ossietzkys, som ledde tidskriften från 1927 till 1933 och fick betala sitt engagemang med livet. Han sattes genast i koncentrationsläger när Hitler kom till makten och dog av sina umbäranden 1938. Det norska fredspriset, som han förlänades 1935, förbjöds han att ta emot.
Frågan om tidskriftens politiska kontinuitet behandlas utförligt. Sedan den förbjudits av nazisterna gavs den ut som exiltidskriften Neue Weltbühne av Hermann Budzislawski, först i Prag och från 1938 i Sèvres, nära Paris. Efter krigsslutet grundades ”Die Weltbühne” på nytt i sovjetzonen av Carl von Ossietzskys änka Maud. Den var under DDR-regimen en värdefull informationskälla om vad som skedde ute i världen, men partijournalistik och ideologiskt beroende förhindrade kritisk distans till den östtyska diktaturen. Efter återföreningen förlorade den sin funktion och 1993 lades den ned. Som efterföljare grundades 1997 tidskriften Ossietzky av en grupp västtyska 68-or, som ville ha ett eget språkrör i kampen mot militarism, fascism och förträngningen av Hitlertidens brott.
I centrum för deras diskussioner stod Tucholsky. För den tyska protestgenerationen är han en symbol, en förebild i kampen mot statlig terror som kostade honom livet. Men vad är legend och vad är verklighet?
Tucholsky föddes i Berlin 1890. Fadern, en judisk köpman, dog tidigt, modern hade ringa förståelse för sin brådmogne son. Redan som barn lärde sig Tucholsky att dölja sin inre ensamhet. Tidigt tog han upp kampen mot den borgerliga värld han kom ifrån – och som han förblev outplånligt präglad av till det bittra slutet.
I sitt första verk ”Rheinsberg – en bilderbok för älskande” (1912) predikade han den fria kärlekens rätt gentemot sexuella konventioner, hyckleri och dubbelmoral. Han skrev polemiska artiklar i en socialistisk tidning och arbetade som kulturskribent i den renommerade teater- och konsttidskriften Die Schaubühne som grundats 1905 av Siegfried Jacobsohn.
Under kriget teg han som samhällskritiker. Han skötte skrivbordsarbete i Baltikum, redigerarde en flygartidning och skrev patriotiska dikter. ”Jag har ingen lust att göra mig till martyr för en sak som inte angår mig”, försvarade han sig.
Men han återvände som övertygad pacifist. I Die Schaubühne, som nu döptes den om till Die Weltbühne, tog han upp kampen, gömd bakom en rad pseudonymer som speglade hans olika sidor: politikern Ignaz Wrobel polemiserar mot de reaktionära tendenserna i den nygrundade republiken, diktaren Teobald Tiger skriver satiriska verser och fräcka, erotiska chansons, kulturskribenten Peter Panter författar smaksäker teater- och litteraturkritik, filosofen Kaspar Hauser grubblar över livets mening. Till sina pseudonymer räknade Tucholsky också sitt eget namn. ”5 PS” löd titeln på den första samlingsvolymen med hans texter.
”Lustig schizofreni” kallade han leken med sin identitet. Men lustigt var det egentligen inte, detta schizofrena liv med socialistiska ideal och konservativ livsstil. Tucholsky predikade klasskamp men levde ett borgerligt lyxliv. Han stred för de fattiga men föraktade deras brist på bildning och smak. Han bekämpade antisemitismen men hatade judarna för deras svaghet. Han ville ha politiskt inflytande men slipade språket till estetiska konstverk som inte lämpade sig som vapen. Det humanistiska Goethe-arvet han ville värna om sökte han hos Marx därför att det gått förlorat för de konservativa i kejsarrikets materialism och vapenskrammel. Men han var också djupt präglad av Nietzsches elitära, darwinistiska kulturpessimism.
Hans försök att förena alla dessa motsatser var dömt att misslyckas. Klarare än andra såg han vad som skulle komma, skrämmande exakt förutsade han Tredje riket och judeförintelsen.
Med manisk arbetsintensitet försökte han förjaga sina depressioner. Hans enorma popularitet var honom likgiltig men han levde högt på de pengar han tjänade. Han var en kvinnoslukare av stora mått, ständigt på jakt efter kärlek som han varken kunde ge eller ta emot. I grunden förblev han ensam.
Han försökte fly från problemen. 1924 flyttade han som korrespondent till Paris tillsammans med sin andra hustru Mary, en baltisk kvinna han lärt känna under kriget. Hon var hans livs stora kärlek men leva med henne kunde han inte, och hon lämnade honom snart. Deras vänskap skulle dock bestå livet ut.
1927 återvände Tucholsky till Berlin för att överta ansvaret för Die Weltbühne efter Siegfried Jacobsohns död. Men han var inte road av uppgiften och överlät den snart till Carl von Ossietzky.
Tucholskys kamp riktade sig också mot den tyska socialdemokratin, ”bourgeoisins diktatur”, som han kallade Weimarrepubliken. Han tog kontakt med det kommunistiska partiet och erbjöd sin hjälp. Men för intellektuella borgarsöner som inte var bolsjeviker utan ”anti-antibolsjeviker”, som Tucholsky betecknade sig, hade kommunisterna ingen förståelse.
1929 gav dock ett kommunistiskt förlag ut hans aggressiva ”Deutschland, Deutschland über alles”, ett fotomontageverk i samarbete med John Heartfield. Boken utlöste en proteststorm. Tucholsky fruktade för sitt liv och beslöt att lämna Tyskland.
Sommaren 1929 tillbringade han i en sommarvilla i Läggesta tillsammans med sin väninna Lisa Matthias och inspirerades där till sin populära novell ”Gripsholms slott”. Han var begeistrad av Sverige och beslöt att stanna. Han hyrde villan i Hindås. Under de första åren reste han mycket. På olika sanatorier sökte han bot mot en kronisk sinusit och lärde därvid känna läkaren Hedwig Müller. ”Nuuna”, som han kallade henne, blev hans väninna de sista åren. Det var till henne han skrev sina ”Brev ur tystnaden” sedan han slutat publicera sig för gott 1932.
1933 drog nazisterna in hans tyska medborgarskap. Av de svenska myndigheterna fick han ett främlingspass som måste förlängas var tredje månad. Arbetstillstånd fick han inte. Resa tordes han inte. Han lärde sig svenska och förfasades över den svenska pressen. ”Algott Olssonien”, som han föraktfullt kallade Sverige efter postorderfirman Algot Olsson i Borås, var inte det demokratiska, antifascistiska land han trott ”Sverige tycks vara en tysk provins. Den svenska nationalkänslan är monopoliserad och fylld på flaskor. Den vänder sig endast, endast mot kommunisterna”.
Tucholskys desillusionering var total. Han såg socialismen diskrediterad i både öst och väst, pacifismen hade mynnat ut i en appeasement-politik som fyllde honom med hat: ”Den som inte… biter ifrån sig, den förtjänar att gå under. Det är naturens lag”.
Hans förakt för judarna som anpassat sig i Tyskland var skoningslöst: ”Judarna är sådana, inte för att de har levt i getto, de har levt i getto för att de är som de är. De hör inte hemma någon annanstans”.
Ett darwinistiskt språk som är skrämmande lik Hitlers. Hur skulle han då kunna finna nåd inför sig själv, den livsoduglige, som resignerat och givit upp? Sakta men säkert bröt självföraktet ner honom. När Nuuna meddelade att hon inte kunde komma till jul som planerat var det bara sista droppen i en malörtsbägare som länge varit bräddfull. I ett avskedsbrev till Mary skrev han: ”Denna ständiga fruktan… som inte har någon orsak… inte för slutet. Det är mig likgiltigt som allt annat som sker omkring mig och som inte angår mig längre. Anledningen att kämpa saknas, bron, den inre länken, ett raison d‘etre”.
Vad var det då han sökte när han slog sig ner på svenska landsbygden – ”asfaltlitteratören”, som spatserar genom skogen i elegant kostym med käpp och hatt? Var det inte drömmen om det blonda, rasrena, nordiska, sunda – kompensation för ett judiskt självhat som han själv alltid förnekade? Vad var det som slutligen drev honom i döden: nazisternas hat, svenskarnas illvilja eller hans egen verklighetsflykt?
1994 hölls ett seminarium i Mariefred för att diskutera vilken roll Sverige spelat i Tucholskys liv. Det dokumenterades i ”‘Schweden – das ist ja ein langes Land!‘: Kurt Tucholsky und Schweden”, red: Michael Hepp, Roland Links (Oldenburg 1994, 223 s). Där vederlade Tucholskyforskare föreställningen att han behandlats skamligt av de svenska myndigheterna och att det var orsaken till hans död. Visserligen var aversionen mot judar och vänsterintellektuella stark i många kretsar och Tucholskys kritik mot Sveriges hållning gentemot nazismen var helt berättigad. Men efterforskningar i svenska arkiv har uppdagat att han inte ens bemödat sig om ett svenskt medborgarskap utan själv ansökt om ett främlingspass.
Orsaken till hans död låg djupare: i den livsångest som ledsagat honom hela livet och som han nu inte kunde förtränga längre när han inte stod i rampljuset på den tyska scenen. Att han mördades av nazisterna eller av svenska antisemiter är en myt. Han tog en överdos sömnmedel därför att han, den obotlige pessimisten, inte kunde se en ljusstrimma någonstans. Han stupade på sin oförmåga att anpassa sig i rollen som emigrant och fortsätta sin kamp under andra villkor. Strax före sin död skrev han: ”Att jag har förstört mitt liv vet jag. Att det inte bara var mitt fel vet jag också... Jag har fötts vid fel tid”.
Dokumentationen om Tucholsky och Sverige fann ringa intresse. För många är det än idag tabu att ifrågasätta Tucholskys offerroll och se honom som den komplexa personlighet han var – att acceptera att han i grunden var en borgarson från svunna tider, en arvtagare till Nietzsche och inte till Marx.
Men just denna ambivalens gör Tucholsky så fascinerande och aktuell. Hans problem som vänsterintellektuell med konservativ smak är allmängiltiga och erbjuder identifikationsmöjligheter än idag. Även i Sverige åtnjuter han stor respekt. Som Thomas von Vegesack, länge svensk PEN-ordförande och aktiv i internationella PEN, har framhållit förtjänar Tucholsky aktning just för att han kämpade individuellt utan att underordna sig en ideologi.
Det stipendium den svenska PEN-klubben delar ut varje år till politiskt förföljda författare i exil bär därför också Kurt Tucholskys namn. Namnet pa arets stipendiat, en ung diktare i europeisk exil, offentliggörs den sjätte september i Mariefred.
