En läkare i Kina ger sin patient akupunktur som hjälp för att gå ner i vikt.
För ett tag sedan frågade jag en yngre kvinna i bekantskapskretsen om hon möjligen var gravid. Min fråga föranleddes av att hon, som tidigare oftast varit klädd i kroppsnära kläder, nu bar en rymlig tunika.
Det var hon inte.
Misstaget gjorde mig mycket generad – inte för missbedömningen i sig, utan för att jag antytt att hon hade gått upp i vikt. Min skamsna reaktion kom sig av att det i vår viktväktarkultur i det närmaste är en förolämpning att insinuera att någon ökat i vikt, särskilt om det är en kvinna. Stigmatiseringen av feta människor i vår tid och del av världen är total. Attitydundersökningar tyder till och med på att tjocka personer bedöms som mindre begåvade och mindre pålitliga än normalviktiga.
Hur fett värderats, både det som yttrar sig i fylliga kroppsformer och det som finns i födan, har givetvis varierat i tid och rum. Generellt kan sägas att då det varit brist på energirik mat har det feta hyllats, och där det råder överflöd blir det slanka och fettsnåla ett ideal. Detta är dock en förenklad bild. Visserligen ses fetma i dag som ett fattigdoms- och underklasstecken – det gäller Europa och Nordamerika – men fett kan även här förknippas med vällust och njutning.
Smörklicken och gräddskvätten, som förra generationens stormagade TV-kockar gärna rundade av såser och soppor med, må numera vara ovanligare i rutan, men är på intet sätt en utrotad matlagningspraktik. Inget smakar riktigt bra utan fett, anser många. Och rikligt med extra jungfrulig (”extra-virgin”) olivolja, gärna ringlad över mozarellaost med skivade tomater och basilika, framhålls som en viktig del i en god och hälsosam matkultur. Intressant nog kan också fett i maten hyllas och accepteras – trots näringsexperters varningar – bara det inte leder till kroppslig fetma. Ur ett historiskt perspektiv är det märkligt att det är fetman i sig som föraktas. Tidigare i vår västerländska kultur var det inte den korpulenta kroppen som fördömdes, utan det (eventuella) njutningsfulla överflöd av mat och dryck som orsakat detta. Det var frosseriet som var synden, inte kroppsformen. I dag är det tvärtom – det är omoraliskt att vara fet, men avundsvärt att kunna äta och dricka hur mycket som helst utan att gå upp i vikt.
Att det finns många och motsägelsefulla uppfattningar om fett framgår av en nyligen utkommen antologi om fettet och fetmans antropologi; Fat. The Antropology of an Obsession, red. Don Kulick och Anne Meneley (Jeremy P Tarcher/Penguin, 246 s). Boken tar sin utgångspunkt i några fakta om fetma som ett stort och växande hälsoproblem. Världshälsoorganisationen WHO beräknar att det i dag finns en miljard överviktiga vuxna i världen, av dessa uppskattas 300 miljoner lida av fetma. WHO har börjat använda begreppet ”globesity” för att beskriva utvecklingen där allt fler människor flyttar till ett stillasittande stadsliv där man äter allt större kvantiteter skräpmat innehållande för mycket fett och socker och för lite näring och fibrer. I fetmaepedemin ingår också det faktum att bantning och lågkaloridieter inte fungerar på längre sikt. Av bantare som med olika dieter lyckats gå ned i vikt är 76 procent efter tre år fetare än när de började, efter fem år gäller detta 95 procent .
Men Fat är ingen upprörd bok om fetmans allvarliga konsekvenser, den har så att säga inget moraliskt budskap. Istället undersöker den det fetas många dimensioner; fett som substans, mat, konstitution, språk, estetik och erotik. Författarna är tretton antropologer och en överviktsaktivist. Den sistnämnda, Allyson Mitchell, beskriver bland annat hur hon och andra feta kvinnor genomförde sin första demonstration genom att vid en gata med många butiker med kläder för minimala kvinnor fråga förbipasserande om man tyckte att de var feta. Frågan väckte chockade reaktioner. Att dessa kvinnor vågade ställa en sådan fråga gjorde att folk liksom kände sig tagna på bar gärning – visserligen ansåg givetvis alla att de var feta, men det är inget man säger!
Hur starkt socialiserande den västerländska föreställningen är att fetma är ett icke önskvärt tillstånd framgår också av Rebecca Popenoes uppsats. Under de fyra år hon själv levde med en seminomadiserad folkgrupp i Niger, där kvinnor strävade efter att bli så feta som möjligt, kunde hon bara med stor ansträngning till slut se skönheten i dessa stora kvinnokroppar. Men hennes egen ängsliga bevakning av den egna vikten upphörde aldrig, trots att de andra kvinnornas beklagade hennes brist på kvinnlig och sexuell attraktion. Som antropolog var hon ju annars van att anpassa sig till den kultur hon studerade. Det gick bra när det rörde sig om hår, smink, uppträdande, kläder – men inte när det kom till kroppen. Rebecca Popenoe diskuterar också några intressanta frågor om vad som styr de kroppsliga idealen i olika kulturer. Tillgång på medel att skaffa mat och tjänare, samt en patriarkal ordning som styr kvinnokroppen är två aspekter. Det sistnämnda perspektivet kan alltså resultera i hämmande ideal, i det ena extremfallet en kvinnokropp som blir så stor att den blir passiv och beroende av andra, i det andra så mager att det också leder till orörlighet och i värsta fall sjukdom och död. Men talet om den mediala kulturens och den kapitalistiska nöjes- och kosmetikaindustrins stora inverkan ifråga om förebilder relativiseras. Även inom icke-mediala och icke-kapitalistiska kulturer utvecklas starka skönhetsideal, menar Popenoe.
I den vita, västerländska kulturen, där feta kvinnor oftast anses sakna erotisk attraktion, kan dock damer med stora dimensioner för några utöva en slags pornografisk dragningskraft. Om denna ”perversitet” skriver Don Kulick i en av bokens uppsatser. Och det handlar inte om pornografi i bemärkelsen genitala aktiviteter, utan om att se kvinnor i 150-200-kilosklassen äta! Vad lockelsen kan vara i detta undrar man onekligen. Kulick presenterar några tolkningshypoteser. Pornografi handlar om att överskrida sociala normer – och feta, halvnakna kvinnor som njutningsfyllt stoppar i sig stora mängder mat är givetvis provocerande i en kultur som utgår från att feta människor ska skämmas över sin konstitution. Pornografiskt ätande förlägger, liksom sadomasochism och fetischism, lusten till andra delar av kroppen än de genitala – vilket förefaller relativt populärt inom pornografibranschen. Kvinnligt frossande signalerar njutning och omåttlighet, och en stor kropp att denna oanständighet pågått länge.
Föreställningen om att måttlöshet i en del av tillvaron kan leda till excesser i en annan är inte ny. Den amerikanske sundhetsgurun Sylvester Graham, verksam under första delen av 1800-talet, såg frosseri inte bara som ett hälso- utan också som ett moraliskt problem. Särskilt unga människor och nygifta par borde därför föra en asketisk diet, innehållande det nyttiga grahamsbrödet, för att inte riskera att hänfalla åt otyglad sexuell driftsutlevelse. Genom historien har också framför allt hårt fastande kvinnor ansetts heliga. Förmågan att avstå från föda, eller bara leva av nattvardens näring, var i sig ett tecken på utvaldhet, men innebar också att sexuella drifter och förförande former försvann. Helgonhistorien är alltså full av asexuella, anorektiska kvinnor. Lena Gemzöe följer ett av dessa kvinnoöden, Alexandrina av Balasar, född i början av 1900-talet i en liten by i Portugal, i en uppsats där hon också diskuterar olika perspektiv på kvinnliga icke-ätares helighet.
Ien av antologins intressantaste texundrar Anne Meneley varför olivolja blivit så märkvärdiggjord i den annars tämligen fettfobiska fashionabla delen av nordamerika. Denna flytande gulgröna olja omtalas i termer som vore det vin, och behandlas därefter. Det talas om märken och årgångar och konnässörer kan betala mycket för en fin flaska pressade oliver. Att de vegetabiliska oljorna generellt sett är hälsosammare än de animaliska fetterna är ingen förklaring. Rapsolja, som är minst lika nyttig som olivvarianten, har inte alls en lika ”sexig” image som extrajungfrulig olivolja. Men olivolja associeras med Toscana och italienskt lantliv – som i sin tur förknippas med det goda livet, där den hälsosamma medelhavsmaten och den långsamma maten ingår. Särskilt i snabbmatslandet USA betraktas detta av eliten med romantiska och beundrande blickar. Och att kopplingen olivolja – kultiverad medelhavskultur görs, är inte minst resultatet av en mycket förförisk och skicklig marknadsföring, menar Meneley.
Om god olivolja är ett fett som närmast oreserverat bejakas av medvetna konsumenter är de mycket populära mjölkbaserade kaffedrinkarna – som nu ersatt en slät kopp nollkalorikaffe – en mera problematisk affär. Om den nya kaffekulturens alla överväganden för kalorimedvetna cafékunder berättar Margaret Willson i sin uppsats i Fat. Ska man ta sin latte med skummjölk och sen unna sig en gräddklick ovanpå, alternativt en stor muffins till? Eller ska man bara beställa en stor mocha gjord med helfet mjölk, som blir mycket godare och krämigare? Willson diskuterar dessa dilemman också i mer principiella termer; om den ökande tendensen att förhandla med sitt vikt- och hälsomedvetande. Man äter bara lätt och nyttig mat (med olivolja) hemmavid, men tillåter sig grädde och söta saker när man är på café, eller man köper lightprodukter – för att döva sitt samvete – men äter också annat med mera kalorier för att de förstnämnda inte smakar bra eller gör en mätt. Resultatet är att i USA har konsumtionen av både lättprodukter och fett ökat.
Jag skrev inledningsvis om mitt pinsamma misstag ifråga om en yngre kvinnas eventuella viktuppgång. Att detta var relativt bagatellartat jämfört med de riktigt stora klavertrampen ifråga om kroppskommentarer framgår av Fanny Ambjörnssons uppsats. I sina studier av yngre tonårsflickor har hon noterat deras förhållningssätt till inre och yttre fett. Det handlar om äckel och absolut avståndstagande, en stenhård talordning som gäller vem som får säga vad om kropp och utseende och vilken funktion detta har. Smala och snygga flickor får och bör klaga på att de är tjocka och otränade. Detta ska dock inte lämnas okommenterat av andra, och givetvis inte bekräftas eller beklagas, men gärna mötas med utpekanden av egna kroppsliga tillkortakommanden. Mulliga flickor är inte automatiskt uteslutna ur flickgemenskapen, men får vara med bara på vissa villkor. Knubbiga unga kvinnor får inte klaga på sin egen vikt, och försöker man banta får man heller inte diskutera detta offentligt eller komma med synpunkter på lämplig träning och diet. Bryts dessa oskrivna regler bemöts man med ogillande tystnad eller utesluts ur gemenskapen. Det största misstaget man kan göra, oavsett kroppsform, är emellertid att antyda att någon i kamratgänget möjligen skulle behöva träna eller gå ned något i vikt – eller bara bekräfta eller inte kommentera någon normalviktigs klagomål ifråga ”fetma”.
”Fat” är en intressant och överraskande antologi om fettets antropologi. Bokens teman glider som oljade mellan fettfobi, fettfascination och fettfetischism. En del berättelser är lätta att förstå även för en icke-antropolog, medan andra ter sig mera svårbegripliga. I en del av dessa fall hade ett historiskt perspektiv kunnat vara klargörande. För egen del läser jag som komplement gärna ”Never Satisfied. A Cultural History of Diets, Fantasies and Fat” av Hillel Schwartz (1986). Liksom Fat har den dock, inte särskilt förvånande, en viss amerikansk slagsida. Fett och fetma har nu blivit en global företeelse, men var tidigare mest ett amerikanskt dilemma. Med fettfenomenets expansion kommer dock säkerligen behovet och benägenheten till forskning inom fältet att öka, inte bara ifråga om medicinska, näringsfysiologiska och samhällsekonomiska perspektiv utan också psykologiska, sociologiska och humanistiska.
