Det talas mycket om sex. Boulevardpressens söndagsbilagor varvar seriösa rådgivningsspalter med manualliknande orgasmskolor, mer socialt inriktade reportage om ”det nya singellivet” och artiklar om sexleksaker. Sex är ett bärande tema i tv-serier som ”Desperate Housewives”, ”Sex and the City”, ”Seinfeld”, ”Six Feet Under” och ”Coupling”, men det är även ett viktigt inslag i en mer vardagsrealistisk tv-dramatik. Oprah Winfrey har under sommaren haft sexmissbruk som återkommande ämne. Den diskussionen har präglats av en obehaglig moralism, där själva diagnosen och en salvelsefull religiositet har trängt undan frågan om det personliga ansvaret. Även den trägnaste internetpornograf kan låta bli. Man väljer sina medievanor. Blott tiden och ekonomin sätter gränser.
Den värsta uppvisningen i hyckleri var Winfreys inslag om en pastor som levde dubbelliv, predikant och pornograf på samma gång. Med Guds och sin alltför förstående hustrus hjälp kom han till rätta med sin ovana. Så såg bilden ut, fast ”Elmer Gantry” hade varit en relevantare tolkningsbas. Både Sinclair Lewis roman och Richard Brooks filmatisering med Burt Lancaster i huvudrollen berättar om den hycklande prästen på sätt som denne förtjänar.
Om vi ska ta Michel Foucaults flerbandsverk ”Sexualitetens historia” på allvar, blir dock Oprah Winfreys moralistiska samtal och den sexualiserade dialogen i ”Sex and the city” två sidor av samma viktorianska mynt. Innan Foucault utmanade tanken, hade vi lärt oss att se 1700-talet som en tid av sexuell frigörelse och frispråkighet, till skillnad från det moralistiska 1800-talet då engelsmännen satte tyg över möblernas ben och kvinnorna uppmanades att tänka på fosterlandet medan barnen avlades till dess ära. Så har 1800-talet stadfästs som censurens och moralismens århundrade, med 1700-talet som sin direkta motsats.
Men Foucault vände på allt och skrev att det aldrig talats så mycket om det sexuella som de senaste två århundradena, trots moralismen. Han drog en gräns vid 1700-talet. Då förändrades synen på sexualiteten. Genom kyrkans inflytande hade den inriktats på familjen och barnaalstrandet. Handlingar som hotade syftet förbjöds, både kyrkligt och straffrättsligt. Men man såg det som handlingar; sexualiteten var ännu inte definierad som beteende eller identitet.
Under den tiden blev bikten alltmer detaljerad. Det räckte inte att bekänna sina syndiga tankar. De måste upp i öppen dager. Allt skulle omtalas, begreppsläggas. Könet gjordes till språk, enligt Foucault. Fast tendensen var tvetydig. Bikten fick inte rymma alltför detaljerade bekännelser om själva könsakten, eftersom talet kunde besudla, samtidigt som den biktande avkrävdes utförliga redogörelser för alla omständigheter kring kärleksakten. Bikthandböckerna manade till diskretion men utvecklade även en kultur där bikten förgrenades in i de dunklaste vrår, så att synden kunde benas ut i hela sin vidd.
För Foucault var inte 1700-talets libertinska memoarböcker ett uttryck för sin tids frispråkighet. Markis de Sade och den anonyme engelsman som skrev ”My Secret Life” handlade i stället på sätt som påbjudits, i enlighet med kyrkans tvång att tala om könet.
Enligt Foucault banade detta tvång att tala väg för en syn på sexualiteten som beteende och läggning. Den övertogs av läkarvetenskapen på 1700-talet. Vad som tidigare varit förbjudna handlingar omdefinierades till läggning. Det blev en del av personligheten, rentav en definition av individen. Så uppkom idén om avvikande beteende, inte blott förbjudna handlingar. Så uppkom också idén om perversionen, men även vår tids syn på sexuell läggning som identitetsgrundande. Dubbelheten är typisk för Foucaults analys. Kyrkans vilja att hjälpa människan att besegra synden ledde till tvånget att tala. Läkarvetenskapens vilja att fördjupa kunskapen om människan ledde till att vissa handlingar brännmärktes som perversion, men också till att sexualitetens betydelse för personligheten erkändes. Benthams förslag till en humanare fångvård, som Foucault analyserade i ”Övervakning och straff”, ledde till ett slutet övervakningssysten inte bara i fängelserna, utan även i det moderna samhället som helhet.
Jag tror att vi kan se dagens populärkulturella framställning av sexualiteten utifrån Foucaults idéer. En serie som ”Sex and the City” må kretsa kring det sexuella, til syvende og sidst varierar den ändå den romantiska berättelsens eviga dröm om att finna den rätta. De fyra väninnorna är självständiga, de väljer sina män, och de bestämmer villkoren för samlivet. Men Carrie Bradshaw drömmer om sin Mr Big. Och även om dialogen är frispråkig (serien är en HBO-produktion, vilket ger mer utrymme för obscena ordval), renodlar serien en samtida pladderkultur, eller tvånget att tala. Dess sexscener baseras på softat motljus och mindre softade ljudeffekter. Det är bara enstaka scener med Kim Cattrall som är mer rättframma. Till skillnad från sina yngre kollegor Sarah Jessica Parker, Kristin Davis och Cynthia Nixon har inte Cattrall en framtida karriär att tänka på, eller illusionen om en sådan.
Annars är det slående i hur hög grad sexualiteten, liksom kärleken, blir ett problem som ältas över ändlösa luncher och massor av drinkar. Det är samma mönster i HBO-serien ”Six Feet Under”. Alla förhållanden tecknas som problem. Trots frispråkigheten saknas glädjen i det sexuella.
Det är samma sak med den bredare produktionen ”Desperate Housewives”. Liksom ”Weeds” med Mary-Louise Parker är det en suverän satir över det samtida amerikanska förortslivet, men allt definieras som problem och hinder. Seriens kvinnor må drömma om kärleken, men deras dagliga liv handlar om att skapa illusionen om att drömmen blivit sann eller att söka kompensation för att den inte blev sann.
I pressen och den samtida populärkulturens mittfåra talas det alltså hur mycket som helst om det sexuella, men mest som problem. Trots prästers och terapeuters bedyrande att sexualiteten är ett livets glädjeämne, framställs den som ett problem. Eller framställs, den omtalas snarare, som om det funnes omvänd proportionalitet mellan att tala och att visa, en variant av biktkulturens tvång att bekänna tankar och omständigheter, men inte att beröra själva handlingen.
En rot till detta, åtminstone i filmkulturen, tror jag vi finner i 80-talets alla filmer, ofta med Alda Alda i en bärande roll, där ett gäng desillusionerade 40-åringar återförenades (gärna i lantlig miljö) och pladdrade på om sina livs misslyckanden, inte minst på det amorösa planet. Det var filmer där tristessen bara matchades av anspråken. Woody Allen hör på sitt sätt hemma i samma fåra, men hans filmer uttrycker en egenartad och konsekvent vision, som höjer dem över det dagsländeaktiga hos de mer tidsbundna produkterna.
I dagens populärkulturella bild av sexualiteten saknar jag också den mer rättframt naiva glädjen som fanns i många av 70-talets produktioner. Visst kunde det bli småkitschigt, som när Hal Ashby i ”Hemkomsten” eller Bertolucci i ”1900”, båda trogna en valhänt D H Lawrence-läsning, lät den gifta kvinnan förlösas sexuellt av en Vietnamveteran eller en proletär. Men poängen var att sexualiteten var en väg till frigörelse, både socialt och mänskligt, bortom alla förkvävande konventioner. Sex som utopi, inte som problem.
Idén om en frigörande och anti-auktoritär sexualitet kom också till uttryck i 70-talets profilskapande lågkomik. I John Landis ”Deltagänget” gestaltas ett hejdlöst uppror mot alla auktoriteter. Filmen utspelas 1962, spelplatsen är ett college. Titeln syftar på den sämst beryktade studentföreningen, Delta Tau Chi, som står under särskild övervakning. Dekanen vill upplösa föreningen och sparka ut dess medlemmar från college, åtminstone de värsta odågorna bland dem.
Vad händer? När föreningen får ett konkret hot, ställer den till med fest, ett för tiden stilbildande ”togaparty”. För att ytterligare understryka den karnevaliska upprorsglädjen förförs dekanens alkoholiserade hustru på festen, medan den korrumperade borgmästarens 13-åriga (!) dotter fraktas hem i skottkärra, kanonfull. Dekanens fru framställs inte som ett problem, inte heller hennes drickande. All skuld ligger i de sociala kraven. Kvinnan finner sin frihet i famnen på en av Deltagängets medlemmar, som hjälper henne att fly den sociala sotdöden. Så hålls Lawrence-arvet vid liv.
Det karnevaliska upproret fullbordas i en avslutande parad. Delta har förbjudits att delta, men nästlar sig in i tåget och saboterar det omsorgsfullt. Allt i ett upptåg där alla värden ställs på ända i den medeltida karnevalens anda.
Samma anti-auktoritära upprorslusta präglade åtminstone en av de så kallade teckenfilmerna, den danska porrbuskisserien. I en utmärkt artikel om serien i dess helhet framhöll Åsa Linderborg (Aftonbladet, 25/3 2005) filmernas positiva syn på det sexuella: ”Filmernas memento är att sex ska vara något kul och naturligt.” Filmerna var breda produktioner med kända skådespelare i huvudrollerna och mindre kända i sexscenerna. De var öppet pornografiska med äkta samlag och närbilder, och de visades på vanliga biografer.
”I oxens tecken” (läsare som var unga på 70-talet minns den möjligen under dess exakt översatta, men astrologiskt felaktiga svenska titel ”I tjurens tecken”) är en upprorsfantasi i samma anda som ”Deltagänget”. Småstadens hycklande borgerskap gisslas, dess dubbelmoral blottläggs och dess unga gör uppror när stadens välgörare, en libertinsk greve, dör och testamenterar förmögenheten till det första oäkta barn som föds i staden under oxens tecken. Därmed sätts jakten på den befläckade avlelsen igång, och borgerskapets fasad rämnar å det gruvligaste. Det främsta medlet för att utmana hyckleriet är sexualiteten, en glädjefylld och livsbejakande sådan och en negation till alla typer av socialt tvång.
Även om vi inte kan dra alltför vittgående slutsatser av några filmer och tv-serier, antyder de en förändring. Där sexualiteten på 70-talet framställdes som frihet, trots och glädje, som en väg till social och mänsklig befrielse, är den i dagens mainstream-produktioner mer konfliktfylld. Möjligen har det även skett en förskjutning från att visa till att tala, från att framställa sexualiteten till att tala om den.
Den samtida pladderkulturen påminner om det tvång att tala om sex som Foucault analyserade i ”Sexualitetens historia”. Tvånget att tala växte i repressiva klimat. Tendensen i dag är dock tvetydig. Det myckna talet om sex kan tyda på en större öppenhet, men det stannar ofta vid tal som problematiserar. Det innebär inte i sig något problem; det kan spegla en ökad medvetenhet om könsmaktens sexuella aspekter, liksom om de sexuella minoriteternas svårigheter. Aidsepidemin visade också att 70-talets, åtminstone proklamerade, fria sexualitet inte var problemfri.
Men samtidigt vore det upplyftande om någon tv-serie eller film vågade teckna en mer glädjefylld sexualitet. Inom den seriösa romankonsten görs försök, men det är också talande att en författare som Björn Ranelid kritiseras för sin livsbejakande bild av en lycklig och självutgivande sexualitet. Alltmedan populära filmer och tv-serier sitter fast i tvånget att tala. Kanske befinner vi oss trots allt i en nyviktoriansk era, vars skenbara frispråkighet speglar en mer djupgående moralism.
