Rätt nyligen visades en dokumentär, av historikern Tom Holland, om islams tidigaste historia på brittiska Channel 4, ”Islam: The untold story”. Det är en respektfull film, där Holland besöker beduiner och lyssnar på deras berättelser om Muhammed och de första muslimernas liv. Han söker upp intressanta platser och letar efter spår av islam i de arabiska erövrarnas eftermäle, i samtida både arabiska och andra källor.

Problemet är att han inte hittar några tidiga spår av religionen islam eller profeten Muhammed, och programmets tes – som inte alls är extrem utan ligger helt i linje med viss forskning kring islams uppkomst – är att islam formades under flera århundradens lopp, från 600-talet och framåt, att Koranen växte fram efter hand, och att myten om Muhammed skapades av bland annat politiska skäl, liksom att Mekka utsågs till islams historiska ursprung och centrum av orsaker som inte går att definiera vare sig som rent politiska eller rent religiösa.

I bokform är sådana rön ingen nyhet. Spekulationer av detta slag finns sedan länge. Islam är inte heller den enda religion vars ursprung tycks sammansatt och motsägelsefullt när man väl börjar undersöka den närmare. Vi vet i dag att flera av de händelser som sägs ha utspelat sig kring Jesu liv inte kan ha utspelat sig då – till exempel dog Herodes redan fyra år innan Jesus föddes, för att ta ett av de mera uppenbara exemplen. Men den religiösa känslan, trostillhörigheten som djup och meningsskapande identitetsförankring, påverkas inte av detta. Det är nu århundraden sedan kristna (med enstaka sorgliga undantag) försökte stoppa forskning kring Bibelns ursprung, arkeologiska rön som går på tvärs med dess påståenden och så vidare.

Visningen av denna dokumentär gick emellertid inte ostört förbi. Iranska statsmedier kallade den för en ”förolämpning mot islam”. Tom Holland hotades via Twitter, och The Islamic Education & Research Academy (IERA) anklagade honom för tendentiös forskning baserad på grundlösa påståenden. Den planerade reprisen av programmet ställdes in, i enlighet med ett numera välbekant mönster. Detta var inte någon hädisk karikatyr. Det var inte på minsta vis rasistiskt. Det fanns inte det minsta hån eller avståndstagande från den islamiska religiösa traditionen i programmet. Och ändå stoppades det. Frågan är vad man uppnår när man väljer att undvika att sprida historiska kunskaper, som borde kritiseras och diskuteras öppet, på grund av några Twitter-hot och fördömanden från islamiska organisationer. För mig är denna lilla händelse mera illavarslande än de pågående upploppen. Men de ingår i samma större historiska sammanhang.

Den iranska revolutionen 1979 började inte som en religiös resning. Lika lite som revolterna i ”den arabiska våren”. I bägge fallen finns emellertid viktiga religiösa inslag, och religiösa ledare som kan sägas ha bidragit och efter fullbordat faktum gjort anspråk på revolutionerna. Ayatollah Khomeini och de som ville införa ett religiöst grundat system i Iran fick överhanden först efter rätt lång maktkamp, och en av de viktigaste omständigheter som spelade dem i händerna var den stora gisslankrisen, ockupationen av den amerikanska ambassaden, som inleddes den 4 november 1979 och kom att pågå i 444 dagar. Ockupationen stärkte de mest extrema krafterna inom Iran, den utnyttjades skickligt av Khomeini och männen runt honom för att spela ut de mera liberala, feministiska, socialistiska och andra grupper och individer som från början varit så viktiga för revolutionen.

Ockupationen av den amerikanska ambassaden i Teheran är viktig också på ett annat sätt: enligt historikern Gaddis Smith, världens kanske främsta expert på amerikansk utrikespolitisk historia, var det den händelse som fått absolut störst medial täckning över huvud taget sedan andra världskriget. Även om en del av ikonografin och mycket av retoriken går tillbaka på äldre förebilder, så var den iranska revolutionen och inte minst denna ockupation början på en bildstrid, som pågått mellan Oss och Dem (oavsett från vilket håll striden betraktas) sedan dess.

Khomeini kapade den iranska revolutionen. Är detta vad som sker i dag? Är det krafter som försöker kapa den arabiska våren, skapa genomslag för hårdförare islamister, salafister och så vidare som nu kommer att tjäna på detta? Den som letar efter motiv till de pågående upploppen och protesterna mot USA, och västvärlden i stort, gör klokt i att leta efter orsakssamband i de inrikespolitiska situationerna i dessa länder, som ännu befinner sig i utvecklingen från diktatur till, förhoppningsvis, demokrati. USA-hatet är först och främst ett verktyg i en inrikespolitisk kamp, skulle jag vilja påstå.

Starka krafter vill skapa vidast möjliga klyfta mellan vad vi kallar västvärlden och de muslimska länderna. Den senaste antiislamiska Youtube-filmen och de våldsamma reaktionerna på denna ingår tydligt i detta spel, där grupper på båda sidorna utnyttjar varje tillfälle de får till att definiera sin motståndare för sina efterföljare. Gisslankrisen 1979 var starkt bidragande till att Reagan vann presidentvalet, och även nu ser vi hur chockeffekten av våldsamheterna och morden på amerikansk ambassadpersonal påverkar förutsättningarna i det pågående amerikanska presidentvalet.

Terrorism har alltid varit nära knuten till medier, ända sedan anarkisterna vid förra sekelskiftet. Tanken formulerades tydligast av Röda brigaderna: ”Offra en för att undervisa miljoner”. Vissa jihadister strävar visserligen efter att döda så många som möjligt i varje attack, men den viktigaste effekten av terrordåd är den mediala, och den skräck och därmed de opinioner de kan skapa. Nu är detta ett ganska trubbigt verktyg, men det passar utmärkt i vår tidsålder då spektaklet står i centrum och medier livnär sig på uppmärksamhet, som man får genom ovanliga händelser, chockeffekter, ju starkare desto bättre.

Jag ska inte fördjupa mig i detaljerna kring den senaste Youtube-filmen och de våldsamma upplopp som den fungerat som förevändning för. Nya fakta tillkommer fortfarande. Hur det hela utvecklat sig kommer vi att få klarhet i först om ett litet tag.

Då jag bildgooglar ”Muhammad caricature” får jag 286000 träffar. På Youtube ligger också massor av klipp. Sökningen ”Muhammad paedophile” ger där 2060 träffar. Exempelvis finns en dockfilm som på ett grovt hädiskt vis framställer Mohammeds uppenbarelser, hans predikan och hemförhållanden, och som har legat uppe några år, utan att det lett till protester. Om de ”renläriga” skulle reagera på allt skulle de inte hinna äta frukost ens mellan upploppen. Jag tror inte ett ögonblick att enstaka personer på ”the arab street” sitter och googlar, för att sedan ge sig ut och spontant protestera mot ondskefulla västerlänningars hädelser.

Ingen gång under de senaste decenniernas bildstormar har protesterna varit spontana. Det har alltid funnits personer med intresse av att skapa dessa upplopp med i bakgrunden. Salman Rushdies ”Satansverserna” publicerades på hösten 1988, och en del protester började under det påföljande halvåret, också delvis våldsamma, men ingenting som rubbade försvaret för Rushdie, förrän Khomeini hakade på och Rushdieaffären drog igång.

Enligt Kenan Malik, som skrivit om saken i ”From fatwa to jihad”, har försvaret för yttrandefriheten försvagats sedan dess, och exemplet med dokumentären på Channel 4 ger honom rätt, även om den fortfarande ligger på deras hemsida, och såklart kan laddas ner. Försiktighetsprincipen styr förlag, tidningar och andra. Man begränsar tillgängligheten till känsligt material, avstår från riskabla publikationer och duckar bakom påståendet att det ju inte är censur, för den som vill kan alltid gå någon annanstans.

Publiceringen av Muhammedkarikatyrerna i Jyllands-Posten var, enligt utsago, ett försök att bryta mot denna självcensur. Vad man än tycker om dem är det även i detta fall klart att upploppen på intet sätt var spontana. Två danska imamer åkte runt och visade upp bilderna, samt några extra bilder som de själva lagt till samlingen, bland annat av Muhammed med grishuvud, och dessa lyckades så småningom dra igång proteststormen. I det senaste fallet är det en saudisponsrad salafistisk tv-kanal, Al-Nas TV, som visat utdrag ur Youtube-trailern om Muhammed. Varför visar en salafistisk kanal sådana klipp ur en flera månader gammal film just inför elfte september?

Ett öppet samhälle kan inte styra hur bilden av det förmedlas. Demokratiska stater har inte samma möjlighet som diktaturer att skapa vare sig sammanhängande eller önskvärda bilder av den egna strävan. Enskildas uttryck kan få starkt genomslag, särskilt om de lyfts upp av krafter som använder dem för sina egna syften. Vilka tjänar på de pågående upploppen i de muslimska staterna? De mest extrema, underblåsta av hysteriska medier både här och där, samt politiker som hellre vill knipa poänger och spela hjälteroller än stå upp för principer, samt skapa förståelse och fredliga relationer.

”The arab street” är en av de senaste decenniernas viktigaste mediebilder. Folkmassan som rasande bränner flaggor, kastar sten, stormar beskickningar och protesterar i islams namn. Den här typen av vrede tillskrivs ofta en viss grad av rättfärdighet, som tycks öka i proportion till protesternas våldsamhet. Ju orimligare massans framfart i sig är, desto villigare är vi att förklara den: Ja, rasar de så måste de ju vara verkligt arga, och det blir man inte utan orsak, så de har nog rätt nånstans.

Det enda resultatet av våldsamheterna kortsiktigt är ömsesidig kollektiv skuldbeläggning och ett ökat främlingskap mellan Oss och Dem. Det borde däremot vara självklart att det är lika illa att tillskriva muslimer kollektiv skuld för upploppen som att tillskriva västerlänningar detsamma för dessa förolämpningar av den islamiske profeten. Ett artikulerat främlingskap kan emellertid också vara det som hjälper oss att få syn på varandra.

Sekulariseringsforskningen visar att tolerans försvagar religion generellt. Den som vill stärka sin religiösa grupp bör alltså försöka avskilja sig från majoritetssamhället och förtrycka alla avvikare från den ”rätta läran”. Salafisterna arbetar i dag målmedvetet på att skapa en klyfta som skall isolera de islamiska länderna från övriga världen, från moderniteten med alla dess hot. De gör helt rätt ur sin synvinkel då de konsekvent såväl protesterar mot västliga hädelser som raserar sekelgamla sufigravar och moskéer, de skrämmer och lockar med sin tvärsäkra trosvisshet, och många tänker nog, som inför ”the arab street”, att ”om de är så arga så måste de ju ha en poäng nånstans”. Poängen, som jag uppfattar det, är att de inser att den moderna världen hotar deras religiösa renhet, och deras våldsamma desperation bygger på insikten att de knappast har en chans att vinna, fast de såklart kan skapa fruktansvärt lidande.

Tolerans och yttrandefrihet är de säkraste sätten att i längden få bukt med extremister. Vi måste hålla stenhårt på våra principer, rättssäkerhet, yttrandefrihet, organisationsfrihet och så vidare, och aldrig en endaste gång ge efter för hot. Att ta ett program som Channel 4-dokumentären ur tablån är helt kontraproduktivt. Det signalerar att våld ger rätt, och stärker de allra mest extrema både bland muslimerna och bland de rasister som också utnyttjar detta tillfälle. Det är det ingen som tjänar på, minst av allt den stora majoriteten av fredliga människor i världen.