När Doris Lessing långt om länge blev med Nobelpriset i litteratur år 2007 dubbades hon i motiveringen till ”den kvinnliga erfarenhetens epiker som med hetta, skepsis och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”. Prisbeslutet mottogs av mången med fägnad, däribland inom science fiction-kretsar där utmärkelsen delvis uppfattades som det första Nobelpriset till en science fiction-författare, eller i varje fall till en författare som under delar av sin karriär på ett ingående och medvetet sätt varit verksam inom denna litteraturform.

För Lessings del skulle det ur den aspekten ha varit en partiell belöning av hennes i vissa hänseenden viktiga insatser såsom dessa manifesterats i romansviten ”Canopus i Argo. Ur arkiven” (1979-83). Och visst kunde man, vitt tytt, ha tagit prismotiveringens tal om ”visionär kraft” som intäkt för ett erkännande åt även denna del av Lessings författarskap. Men att döma av uttalanden av somliga akademiledamöter efter tillkännagivandet var nämnda romansvit snarare något som länge mer stjälpte än hjälpte hennes kandidatur.

Nu är förstås Lessing ingen fullkomlig solitär bland de Nobellagrade författarna när det kommer till att ha skrivit litteratur som kan klassas som science fiction. Det mest bekanta exemplet torde vara Harry Martinson (1974 års pristagare jämte Eyvind Johnson) och hans så kallade rymdepos ”Aniara”, ett verk som genom sin skildring av en postapokalyptisk värld med följande kosmisk odyssé låter sig ses som en form av science fiction.

I Nobelannalerna påträffas emellertid även författare vilka – åtminstone för efterkommande släktled – huvudsakligen kommit att förknippas med just de av sina verk som i en eller annan bemärkelse (beroende på definition) kan benämnas science fiction.

En av dessa var H G Wells (1866–1946), som nominerades vid ett flertal tillfällen under ett drygt kvartssekel. Första nomineringen ägde rum 1921 och var en frukt av interna sympatier inom de adertons krets. Förslagsställare var ledamoten Henrik Schück, som det året även föreslog irländaren George Bernard Shaw (pristagare 1925). Schücks nominering av Wells backades upp av kollegan tillika sakkunnige Per Hallström. Nobelkommitténs dåvarande ordförande, historikern Harald Hjärne, hade dock inte mycket till övers för den wellska kandidaturen.

I kommittéutlåtandet skriver Hjärne bland annat: ”Wells har onekligen visat sig äga en liflig fantasi och stor uppfinningsförmåga i ämnesval och kombinationer af egendomliga infall. Men hans bättre saker ligga tämligen långt tillbaka i tiden, och sedermera har han hängifvit sig åt ett ganska lösligt mångskrifveri, som verkar föga kultiveradt och trots allt jäktande efter modernitet från honom aflägsnat den mera fordrande läsarkretsen.”

Till detta fogar Hjärne ett par mer personligt grundade invändningar, dels att författaren publicerat ”en ytterst underhaltig världshistoria, som den sakkunniga kritiken rentaf förlöjligat”. Dels att han ”deltagit i Lord Northcliffes provokatoriska spionpropaganda bakom den tyska fronten under världskrigets senaste skede”. ”För Svenska Akademien”, tillägger Hjärne, ”vore det /…/ komprometterande att skänka sin högsta utmärkelse åt just en sådan man i våra dagar, och ej minst i hans eget land skulle förvåningen däröfver blifva ganska utbredd”.

Det något märkliga detta premiärår för Wells Nobelpriskandidatur var att inte ens Henrik Schück – som alltså var den som väckt förslaget – kunde förmå sig helhjärtat stå bakom författaren. I ett bihang till kommittéutlåtandet lägger Schück sina båda kandidater, Wells och Shaw, i vågskålen och vecklar ut ett skäligen vacklande resonemang för och emot.

Visst är Wells, likt Shaw, ”en betydande författare”, medger Schück. Liksom sin irländska kollega ”är han i hög grad idérik”, men när det kommer till idéernas syftning och mål erfar Schück ”i regeln” en bismak ”af dilettantism”. Till detta finner han att författaren knappast äger ”någon djupare bildning /…/ trots sina naturvetenskapliga kunskaper, utan gör intryck af en – visserligen ovanligt begåfvad – dilettant och autodidakt, som utan nödiga förutsättningar kastat sig in på humanistiska frågor, och han blir därför ofta fantastisk och ytlig samt icke så litet vulgär”.

Schück hävdar att man förvisso inte kan ”frånkänna honom den idealism, som fordras af en Nobelpristagare”, men att ”denna idealism är tämligen dimmig” samt att författaren saknar den grundläggande ”själskultur” vilken Schück för sin del ansåg rimligt att ”kräfva af en dylik”.

”Å den andra sidan”, grubblar Schück vidare, ”är han icke blott idérik, utan ock en stor poetisk kraft”, ja han har ”någon gång verklig humor, hans fantasi är kraftig och originell, och hans människoskildring är ej sällan ganska god”. Schück rundar av med att slå fast att Wells tycks besitta ”mera smak än Shaw”, men att han för den skull näppeligen kan sägas vara ”någon konstnär”.

Om nu Wells omfattades av något faktiskt intresse så var det främst i Per Hallströms sakkunnigutlåtande, och det gällde då i första hand hans mer realistiska skapelser. När det kom till ”de fantastiska romanerna” – med vilket åsyftades Wells pionjärinsatser inom science fiction – fann Hallström inga skäl att fördjupa sig i denna del av författarskapet; även om han menade sig kunna uppskatta dessa verk för deras ”skarpsinnighet” och uppfinningsrika framställningskonst, var det en typ av litteratur som inte kunde ”komma i betraktande av ett Nobelpris i litteratur”.

Läget för året var för övrigt sådant, att en klar majoritet inom den femhövdade Nobelkommittén – ordföranden Hjärne, Hallström samt ledamöterna Erik Axel Karlfeldt och Anders Österling – förespråkade att utmärkelsen skulle tillfalla John Galsworthy (pristagare 1932), medan Schück å sin sida gjorde halt vid sin verkliga favorit sedan åtskilliga år, fransmannen Anatole France – i slutändan också den som erhöll flertalets bifall inom Akademien och utsågs till pristagare.

Det skulle dröja ett drygt decennium innan Wells återigen kom på förslag. Denna gång stod en tidigare pristagare, amerikanen Sinclair Lewis, för nomineringen. Per Hallström agerade än en gång sakkunnig och var dessutom ordförande i Nobelkommittén, i vars utlåtande han framhöll ”den oförminskade kraften och idérikedomen hos denne otvivelaktigt geniale författare”. Någon rekommendation kunde det dock inte bli tal om eftersom författarens ”yppersta diktargärning” ansågs ligga alltför fjärran i tiden och inget i Wells ”ymniga produktion” under 20-talet förmått öka attraktionskraften i förslaget.

Tre år senare, 1935, blev Wells åter nominerad, denna gång av den relativt nyinvalde ledamoten Sigfrid Siwertz. Men resultatet blev samma som gången före – ”en avvaktande eller rent avböjande hållning”, närd av tron att Wells ”egentliga blomstringsperiod” var alltför avlägsen och att författarskapet på det stora hela föreföll på väg ned i myllan.

När Wells för sista gången kom på tal 1946 – efter förslag av CA Bodelsen, professor i engelska vid Köpenhamns universitet – var det redan för sent; han gick ur tiden några månader innan man påbörjade det årets prisdiskussioner, varför kandidaturen lämnades obeaktad.

Ett befryndat öde rönte Wells kollega och landsman Aldous Huxley (1894–1963) – vars farfar, den hängivne darwinisten Thomas Huxley, varit den unge Wells lärare i biologi.

Huxley, idag mest känd för sina tidiga experimentella romaner och science fiction-verk, nominerades första gången 1938 av den norske historikern Wilhelm Kielhau. Sakkunnigutlåtandet av Per Hallström (daterat 19 april 1938) utgör ett sällsamt aktstycke.

”Stor idérikedom och stilistisk kraft har alltsammans”, skriver Hallström i sin allmänna karaktäristik av författarskapet, ”och likgiltig lämnas sällan läsaren, men väl hjärtligt uttröttad och hjärtligt antipatisk”. Han uppehåller sig i övrigt till stor del vid författaren själv och beskriver honom som ”den rastlösaste anden i hela vår rastlösa tid /…/ emedan alla hans rörelser ha en så säregen våldsamhet och energi”.

Den sakkunnige tar sig därefter en grundlig titt på författarens porträtt (!) och konstaterar att detta ”bekräftar intrycket av andlig sterilitet” som han därförinnan ansett sig ha utvunnit ur dennes verk. Sedan följer en måhända tidstypisk men likväl olustig och till synes malplacerad betraktelse: ”Han har en mäktigt formad hjärnskål med rum för så mycket skarpsinne, så omfattande kunskaper, man kan begära, men ögonen äro orörliga och kalla, och ansiktet inunder dem är grovt okänsligt. Det är lika litet sannolikt nu, som det syntes förut, att hans märkliga begåvning verkligen skulle övervinna det oberäkneliga, problematiska och i grunden omänskliga i hans natur.”

Det enskilda verk som Huxley främst kommit att förknippas med och som gjort honom en permanent plats i litteraturhistorien, dystopiklassikern ”Du sköna nya värld” (1932, sv. övers. Greta Tiselius), besiktigar Hallström med löje. Efter ett längre referat av romanens handling fastlår han följande – intressant nog med hänvisning till Wells, vars ”fantastiska romaner” han ju några år tidigare avfärdat som ovärdiga att ens föras på tal i Nobelprissammanhang: ”Framtidsutopier på längre eller kortare sikt finns det sedan rätt länge överflöd på i skönlitteraturen, och om det behövs fler, ha vi ännu i livet HG Wells som ständigt är beredd att skaka dem ur ärmen, färska som nybakt bröd.”

När Huxley nästföljande år blir föreslagen av Torgny Segerstedt noterar ordföranden Hallström, både i sitt sakkunnigutlåtande och i kommitténs utlåtande, en viss ”omvändelse” i författarens livssyn – tidigare sedd som i alltför hög grad präglad av ”negativism” för att på allvar kunna komma ifråga – som denna trätt i dagen i den moralfilosofiska boken ”Mål och medel” (1938). Hallströms bokslut andas, trots den antydda ljusskymten, av misstro: ”Slutomdömet om boken utmynnar, trots all respekt för författarens omvändelse /…/ i tvekan om detta fenomens hållbarhet. Framför allt gäller denna tvekan huruvida det kan väntas, att Huxleys möjligen fortsatta diktning kommer att präglas av hans nya livssyn – något som ur Nobelprisets synpunkt närmast bleve av betydelse.”

De två följande nomineringarna – som inföll först på 50-talet – initierades av brittiska professorer, men ledde inte till några avgörande framsteg för Huxleys kandidatur. Snarare tvärtom. 1955 skönjde man på grundval av författarens senaste bok, kortromanen ”Geniet och gudinnan”, ”en påtaglig avmattning” i författarskapet och fann därför ingen anledning att revidera tidigare avgiven ståndpunkt, trots att Akademien nu till betydande del var nybesatt och man därmed kanske kunde väntat sig en viss omvärdering av författarskapet.

I samband med nästa nominering fyra år senare var intresset från prisutdelarnas sida om möjligt än svalare, och Huxleys nya verk – ”Brave new world revisited” (i Olof Starkenbergs översättning ”Framtidens värld”), en ”fortsättning” på ”Du sköna nya värld” – angavs i en lakoniskt avspisande formulering ha ”karaktären av en vetenskaplig studie, som faller utanför bedömningen”.