I varje ögonblick finns det människor världen runt som ägnar sig åt tvångsmässiga beteenden. De kollar – och detta är den oskyldigaste varianten – att spisar är avstängda, lampor släckta, dörrar låsta. De radar blyertspennor i storleksordning, de borstar tänderna i all oändlighet eller tvättar händerna om och om igen, de tänker oupphörligen på sex, mat eller sprit, eller på någon bestämd person som de skulle vilja ha sex med eller någon bestämd maträtt som de inte kan få nog av. De är besatta av sitt arbete eller av någon samlarvurm, de är beroende av tv-såpor. Katt-tidskriften Cat Fancy har haft artikeln ”Is This Normal? Recognize Your Cat’s Obsessive Behavior”.
Om sin egen otrygga barndom som invandrarbarn skriver Lennard J Davis , i inledningskapitlet till Obsession: A History (University of Chicago Press, 296 s), att han på kvällarna låg i sängen och i timmar räknade de upplysta fönstren i hyreshuset mitt emot. Eftersom det var ett stort hus tog det lång tid att räkna och när han var klar kunde han aldrig vara säker på att han hade räknat rätt och måste därför börja om från början och under tiden var det naturligtvis lampor som tändes och släcktes.
Davis bok är, det ska genast slås fast, ett gediget vetenskapligt bidrag till medicinens socialhistoria, eller vad han själv väljer att kalla biokulturell forskning, det vill säga en forskning som vill överskrida gränsen mellan humaniora och naturvetenskap genom att konsekvent anlägga också humanistiska perspektiv på naturvetenskapen och naturvetenskapliga på humaniora. Liksom i första hand Karin Johannisson i Sverige betonar han att diagnoser är historiskt föränderliga, i hög grad förhandlingsbara. När den engelske 1700-talslitteratören Samuel Johnson inte kunde gå en gata fram utan att röra vid varje lyktstolpe uppfattade samtiden honom bara som älskvärt excentrisk medan historikern Thomas Babington Macaulay knappt 100 år senare såg honom som galen och modern psykiatri försett honom med diagnosen Tourettes syndrom.
En annan huvudpoäng är att vår tid paradoxalt nog uppfattar besatthet både som en sjukdom att frukta och som ett eftersträvansvärt mål: ”Ingen kärleksfilm är fullständig utan tanken att de älskande är besatta. Ingen forskares eller musikers rykte är garanterat om inte ordet ’besatt’ förknippas med yrket.”
De terminologiska distinktionerna är naturligtvis viktiga. På svenska är det just ”besatthet” som kan uppfattas positivt medan ”tvångsmässighet” är negativt. För att inte tala om beroende. Den engelska terminologin är ännu mer intressant. Obsession – det ord Davis valt för sin titel – handlar i första hand om tankar medan compulsion snarare gäller handlingar. (Den moderna diagnosen OCD, ”obsessive-compulsive disorder” heter på svenska helt enkelt ”tvångssyndrom.”) Men på engelska kontrasterar obsession också mot possession . Båda kommer från latinska ord, krigiska termer som hade med belägring att göra: obsession innebär att man omringat staden men ännu inte erövrat fästningen, när däremot också fästningen fallit talar man om possession . Orden blev bilder för psykiska tillstånd vid en tidpunkt då man tänkte sig att det var djävulen själv – eller andra demoner – som belägrade själen: obsession innebar då att den som hotades av de onda krafterna var medveten om sin belägenhet och ännu förmådde göra motstånd.
Just gradskillnaden mellan obsession och possession är viktig när det gäller galenskapens historia som Davis skisserar den. Så småningom var det medicinen – psykiatrin – som tog över från djävulsutdrivarna: demonerna förvandlades, kunde man en smula slängigt säga, till ”nerver”. Men man tänkte sig också mer och mer att galenskap kunde vara partiell och därmed var det bäddat för att börja betrakta en viss typ av galenskap som önskvärd, rentav som förknippad med geni.
1800-talets skönlitteratur var rik på huvudpersoner som var besatta i den bemärkelsen att de drevs av en enda idé: Raskolnikov, Kurtz, Sherlock Holmes. En författare som den extremt produktive Zola kan sägas ha varit besatt av sitt skrivande. (Och ett slags tvångsmässighet föreligger väl hos alla författare som tagit till sig mottot ”Ingen dag utan en rad.”) Men framför allt var det forskarna som fick representera besattheten eller som det då hette monomanin: Mary Shelleys Frankenstein fick otaliga efterföljare.
Också i verkligheten fanns den monomane forskaren, ja, Davis menar rentav att vetenskaplighet och tvångsmässighet hör ihop: vetenskaplighet bygger ju på att man fixerar ett problem, att man är mycket noggrann med detaljerna, att man upprepar sina experiment om och om igen. Ett exempel är rasbiologins och statistikens fader, Francis Galton. Han har själv beskrivit hur han vid ett tråkigt möte i Royal Geographical Society tog sig för att statistiskt räkna ut hur uttråkade mötesdeltagarna i genomsnitt var. Först måste han komma på vad ett mätbart kriterium kunde tänkas vara och bestämde sig så småningom för antalet gånger deltagarna oroligt rörde på sig. Eftersom han inte kunde hålla alla deltagare under uppsikt beslöt han att välja ut en given bråkdel av dem, nämligen två stolrader. Tanken var att han skulle räkna ut antalet oroliga rörelser per minut men eftersom han inte ville störa genom att sitta med klockan i hand räknade han först ut hur ofta han andades per minut och kunde då räkna de oroliga rörelserna i förhållande till sina andetag.
Förmodligen fick han upprepa experimentet – precis som Davis i barndomen ideligen fick räkna om fönsterrutor som det lyste i.
Besatthetens centralgestalt är naturligtvis ändå Sigmund Freud. Vår kultur är fortfarande besatt av Freud även om många av hans idéer fanns långt före honom: vi lever med honom, använder hans terminologi, förvisar honom, tar honom till nåder igen, men vi slutar aldrig upp med att tänka på honom för i viss mening är han själva navet för vårt tänkande kring tänkandet. Och Freud var själv besatt och det var just besattheten – tvångsmässigheten – som han var besatt av, till exempel i sin studie av Råttmannen.
Ett av Davis bästa kapitel handlar om erotiken. ”Obsession” heter ju en Calvin Klein-parfym och reklamerna för den ger en bild av vad ordet i dess mer förföriska bemärkelse kan tänkas signalera i dag: det är nakenhet, mörker, fukt och kroppar i utmanande ställningar eller konstellationer, två män och en kvinna, en grupp nakna människor på vandring i ett surrealistiskt landskap. Samtidigt har beskäftigheten länge varit stor när det gällt att avgränsa den acceptabla sexualiteten från den oacceptabla. Foucault och andra har förklarat att sexualiteten i modern bemärkelse – som ständigt föremål för reflexion – är psykiatrins uppfinning. ”Erotomani” betydde ursprungligen obesvarad kärlek men kom när medikaliseringen började på 1700-talet att betyda en överdriven erotisk aptit.
Medikaliseringen är också tydlig i många populära handböcker: exempelvis den mycket lästa Van de Velde, vars bok för första gången gavs ut 1926, predikade att ett livligt och harmoniskt sexuellt samliv är en av det lyckliga äktenskapets grundstenar och lät förstå att läsarna (som förmodades vara gifta män) skulle vara lika insatta i anatomi som deras husläkare. Författaren hade ett sjå när han skulle dra gränsen mellan normalt och onormalt. Kärleksbettet är i princip normalt, tillstår han, han kan – fast här darrar han redan på manschetten – till och med tänka sig att det är normalt att bita så hårt att partnern börjar blöda men man får inte vålla smärta.
Med först Kinsey och sedan Masters och Johnson blev sexologin en ny form för besatthet som dessutom skapade ett nytt normalitetsbegrepp, det statistiska. Alla som inte hade 2,5 samlag i veckan fick anledning till bekymmer. Ännu för 50 år sedan definierades homosexualitet som onormalt och framför allt unga män fick höra många varningens ord. I dag är det däremot lätt att tro att allt går an, sexleksaker, smärta, bara det sker fullt frivilligt och jämlikt. Sexrådgivare är mycket rädda för att låta moraliserande eller ens normativa och i kvällspressens rådgivningsspalter kan exempelvis en ung man som har svårt att få stånd på sin höjd få höra att ”somliga anser att det går lättare om man lär känna sin partner en smula först.”
Men nya gränser har dykt upp. Den som har sex för ofta eller med fel sorts person – exempelvis prostituerade – definieras som sexberoende. På 1950- och 60-talen började alkoholism mer och mer allmänt uppfattas som ett medicinskt, det vill säga fysiologiskt, problem snarare än som ett uttryck för dålig karaktär och föreställningen om en överkänslighet i förhållande till alkohol eller andra kemikalier gjorde att man resolut kunde gå vidare till att tänka sig otaliga andra beroenden – av sex men också av arbete eller av shopping.
Hjärnforskningens framsteg gjorde sedan att man på 90-talet började tänka sig att det snarast var ämnen i den egna hjärnan, neurotransmittorer, som skapade beroendet: endorfiner, dopamin, serotonin, oxytocin. Precis som depressioner skulle tvångsmässighet av olika slag nu behandlas medicinskt, ja, i själva verket tänkte man sig att tvångsmässighet kunde behandlas med i stort sett samma mediciner som depression. Den nya diagnosen ”tvångssyndrom” (OCD) växte nästan lika explosionsartat som diagnosen depression: läkemedlen fanns ju och framför allt fanns det en läkemedelsindustri som gärna maximerar vinsten. Tvångssyndrom kan självklart – liksom depression – vara en förfärlig sjukdom som gör allt normalt liv omöjligt: det är till exempel förfärligt att aldrig kunna slippa tankar om att döda dem man älskar mest. Men i båda fallen har diagnosen ibland ställts utifrån frågeformulär som allt för lätt gav positivt utslag: svarar man jakande på frågor som ”Sover du sämre än förut?”, ”Oroar du dig för framtiden?” eller ”Tycker du att ditt utseende förändrats?” kan man få diagnosen depression, svarar man ja på frågor som ”Oroar du dig för ditt barn när det är borta hemifrån?” eller ”Är du rädd för att dina anhöriga ska råka illa ut på resa?” kan man få diagnosen tvångssyndrom.
Davis ifrågasätter ingalunda hjärnforskningens väldiga framsteg men betonar ändå att det knappast är där alla förklaringar står att finna och han ställer viktiga frågor inte minst om hur långt resonemangen om beroende får sträckas. Är det rimligt att säga att lyckliga människor är beroende av serotonin och olyckliga beroende av serotoninbrist? Och vad beträffar de förändringar i hjärnan som magnetkamera och annan modern teknik i dag kan avslöja så måste man, menar han, fråga sig vad som är orsak och vad som är verkan. Är människor ledsna för att de lider av serotoninbrist eller lider de av serotoninbrist därför att de är ledsna?
Tvångssyndrom behandlas givetvis också terapeutiskt – det som gäller för närvarande är i första hand kortare behandlingar med kognitiv beteendeterapi (KBT). Men Davis tänker sig faktiskt att också hans eget humanistiska perspektiv kan vara till välsignelse för de drabbade. När han har varit ute och hållit föredrag om sin bok har det hänt att patienter efteråt har kommit fram och tackat och sagt att han stärkt deras självkänsla, att det gjort dem gott att höra att deras sjukdom har en historia, att det finns kända historiska personer som lidit på samma vis som de.
Över huvud taget är ”Obsession” en bok som skapar insikt – inte minst insikten om att vår kultur till den grad är fixerad vid föreställningen om ständigt nya fria val att den som är beroende visserligen inte längre döms som omoralisk men däremot uppfattas som oerhört ömkansvärd: han kan ju inte välja.
Allra mest fascinerande är ändå den paradox som Davis väl aldrig säger ut men ändå antyder: i en kultur med full valfrihet ska vi också kunna välja besattheten, tvångsmässigheten, beroendet.
Om inte annat så genom att köpa Calvin Kleins parfym.
