UNDER STRECKET | Oskrivna lagar

Zinedine Zidanes tjurrusning mot Marco Materazzi i VM-finalen i fotboll fördömdes av hela den fotbollsintresserade världen, inklusive hans hemland Frankrike, och nu har han fått ytterligare ett straff utöver utvisningen från matchen.

Men trots kritiken är det Zidanes skallning, inte Italiens vinst, som fortsätter att fascinera eftersom den var så förbryllande. Visserligen har han dragit på sig utvisningar tidigare, men nu gjorde han det i en VM-final. En erfaren spelare, som bara några minuter tidigare visat prov på perfekt självbehärskning, slår i plötsligt vredesmod ner en motståndare som förolämpat hans mor och syster. För honom finns värden som varken sponsorer, inbjuden kändispublik, miljarder tv-tittare eller ens lojalitet mot lagkamraterna kan tvinga honom att tumma på. Efter finalen bad Zidane fotbollspubliken om ursäkt och accepterade utvisningen men ångrade inte skallningen. Den skyldige är i stället den som har provocerat, sade Zidane, och han skulle upprepa sitt tilltag om han ställdes inför samma situation igen.

En sådan stolthet är inte direkt vardagsvara i dag, och det är inte svårt att imponeras av Zidanes magnifika halsstarrighet när det bara handlar om en fotbollsmatch och när han dessutom blivit straffad för påhoppet.

Men den som följt debatten om hedersrelaterat våld känner igen några nyckelord i Zidanes försvarstal: familj, kränkning, provokation och respekt, uttryck som italienaren Marco Materazzi säkert är väl bekant med men som han kan vifta bort. Han är ju en vuxen, jämbördig man. Ur en hotad kvinnas perspektiv får däremot orden en ödesdiger klang. Heder är i allmänhet mannens privilegium, och faktum är att för många kvinnor i världen har heder alltid varit liktydigt med hot. Enligt det feministiska nätverket al-Badeel, som arbetar bland palestinska kvinnor i Israel, är det ”omöjligt att ge begreppet ”familjeheder” en positiv innebörd, eftersom samhällets alla sjukdomar tillskrivs kvinnors kroppar och individuella uppträdande”.

Kunskap saknas numera inte om det specifika våld
mot kvinnor som går under benämningen hedersrelaterat våld. FN tillsatte 1994 en särskild rapportör om våld mot kvinnor, och den första person som hade posten fram till 2003, Radhika Coomaraswamy, har i sina rapporter visat på ett ökande antal fall som rör hedersproblematik. Även FN:s specialrapportör om utomrättsliga, summariska och godtyckliga avrättningar tar sig an problemet, och hotade kvinnor har själva vittnat i böcker och reportage.

Sämre beställt är det däremot med kunskapen om hedersvåldets relation till lag och rätt. Den norska socialantropologen Unni Wikan har påpekat att heder nästan alltid varit i konflikt med (den skrivna) lagen. Heder försvaras med våld medan lagen oftast försöker förhindra det. Men i den färska engelska antologin Honour. Crimes, paradigms and violence against women, sammanställd av Lynn Welchman och Sara Hossain (Zed Books, 384 s) är det just hedersbrottens förhållande till lagstiftning och juridisk praxis som står i centrum. Boken är ett ambitiöst försök att redogöra
för hedersvåldets oskrivna lagar och hur dessa betraktas och behandlas av olika länders rättssystem.

Författarna - flera är jurister med erfarenhet av mänskliga rättighetsfrågor - skildrar områden där hedersbrott är vanligt förekommande som exempelvis Pakistan, Jordanien, Libanon, Egypten och Kurdistan, men boken innehåller även ett avsnitt om hedersbegreppet i italiensk rättshistoria och ett kapitel som tar upp problemen i Storbritannien.

Redaktörerna Lynn Welchman och Sara Hossain konstaterar i sin inledning att en enhetlig internationell definition av hedersbrott inte existerar. Ökad medvetenhet om övergreppens existens har inte lett fram till en gemensam förståelse av brottens karaktär och omfattning, och följaktligen finns heller inte en gemensam syn på vilka strategier som är nödvändiga för att bekämpa dem.

Flera bidragsförfattare i antologin sätter hedersbrott inom citationstecken. Det avspeglar internationell debatt, där några hävdar att hedersbrotten är en del av ett generellt våld mot kvinnor medan andra pekar på kulturspecifika förklaringar. Det råder dock enighet om att framför allt kvinnor utsätts för hedersbrott, även om det också förekommer att män drabbas, oftast då en man som tillsammans med kvinnan överskridit reglerna. Hedersbrott begås inom släkten, oftast den närmaste familjen. ”Heder uppfattas allmänt som förlagd till kvinnors kroppar”, skriver FN:s tidigare specialrapportör Radhika Coomaraswamy, och heder försvaras därför genom kontroll av kvinnans sexualitet. Men, som visas i flera bidrag, hedersbegreppet förändras och utvidgas. Både bland palestinier och i Pakistan har kvinnor dödats sedan de begärt skilsmässa eller anmält misshandel till polisen. De har brutit mot släktens uppförandekod och sökt en lösning utanför familjen.

Purna Sen, programdirektör för Asienavdelningen vid Amnesty International, presenterar sex karaktäristiska drag som hon anser kännetecknar hedersbrott: a/ genusrelationer som kontrollerar kvinnors uppträdande, i synnerhet deras sexualitet, b/ kvinnors roll i övervakningen av kvinnor, c/ kollektivt fattade beslut om bestraffning, d/ möjligheten att kvinnor kan medverka i dödandet, e/ möjligheten att åberopa heder genom framtvingat samtycke eller dödande, f/ att staten sanktionerar dödandet genom att acceptera heder som motiv och skäl till strafflindring.

Ett kollektivt fattat beslut om att straffa en kvinna med döden innebär mord. Det är en överlagd handling och kan alltså inte betraktas som dråp, utfört i vredesmod, a fit of fury, enligt Purna Sen. Att hedersmord ibland rubriceras som dråp beror framför allt på att försvaret lyckats utnytta lagens möjlighet till lägre straff. En individualistisk reaktion som plötsligt uppflammande vrede stämmer också illa med de kulturer där hederskoder styr, skriver Sen. Där härskar kollektiva värden, kollektiv moral och kollektivt uppträdande.

A fit of fury innebär att förövaren anses reagera på en provokation. I Pakistan, som behandlas i antologins tyngsta och mest intressanta bidrag, avskaffades dråp som brottsrubricering 1990. Fortfarande betraktar dock domstolarna ofta hedersmord som just dråp. Avsnittets författare, Sohail Akbar Warraich, är juridisk samordnare vid Shirkat Gah Women”s Resource Center i Lahore i Pakistan. Hedersbrott har existerat i Pakistan under flera sekler, och under den brittiska kolonialtiden gjordes ingenting för att stävja brotten eller stärka skyddet av kvinnor. Lagen följde sedvänjorna.

Efter självständigheten 1947 övertog Pakistan i stort sett den koloniala strafflagen, och synen på hedersbrott förändrades inte. Men 1990 fattade Pakistans Högsta domstol ett beslut som kom att få stora - negativa - konsekvenser för bedömningen av hedersbrott. Lagstiftningen om mord och kroppsskada ”islamiserades”, lyftes ur brottsbalken och kom i stället att falla under lagen om qisas (vedergällning) och diyat (ersättning i pengar). Mord och kroppsskada betraktas främst som en kränkning av individen, som har rätt att begära vedergällning om alla beviskrav uppfyllts. Därmed faller inte mordet under allmänt åtal och ärendet når inte åklagarens bord. Men eftersom beviskraven nästan alltid är svåra att uppfylla vid hedersmord - till exempel saknas ofta vittnen - och eftersom lagen uttryckligen tar hänsyn till släktbanden mellan förövare och offer, förblir många hedersmord ostraffade, skriver Sohail Akbar Warraich.

Han anser att Högsta domstolens beslut 1990 inte bara reste nya hinder för den som utsätts för hedersrelaterat våld, utan också bidrog till att skapa förvirring i lägre instanser. Domstolarna uppmanades av Högsta domstolen 1990 att följa ”islams påbud” i sin bedömning, vilket har lämnat stort utrymme för godtyckliga tolkningar.

Sohail Akbar Warraichs kapitel är särskilt värdefullt eftersom det - liksom även i kapitlen om Egypten - i detalj går in på den explosiva frågan om islam och hedersbrott. I debatten om hedersrelaterat våld brukar islam antingen brännmärkas eller rentvås, och flera av antologins författare varnar också för exotisering och rasism. De är rädda för att uppmärksamheten ska leda till ytterligare stigmatisering av muslimer i allmänhet. Men Sohail Akbar Warraich, liksom kvinnorna i Centre for Egyptian”s Womens Legal Assistance som författat kapitlet om Egypten, tar läsaren med långt bortom slagord och förenklingar. I båda avsnitten visas hur sekulär syn kolliderar med religiös uppfattning, ibland refereras i ett domslut till såväl sharia som till icke-religiösa lagar.

”Honour. Crimes, paradigms, and violence against women” innehåller inte bara lagreferat och torr juristprosa. Varje kapitel berättar också om de kvinnor som drabbas, och nästan samtliga författare understryker det skoningslösa våld som tycks vara regel vid hedersmord. Offren får halsarna avskurna eller tvingas dricka svavelsyra. När de skjuts räcker inte ett skott, utan salvor på 10-15 skott riktas mot huvudet eller magen. När de dödas med kniv handlar det inte om tre-fyra knivhugg, utan 57 eller 63. Ibland dödas de enbart på rykten, inte för att faktiskt ha brutit mot reglerna. Ofta bemödar sig förövarna särskilt om att offret inte ska kunna fly. I Egypten dödade en man sin gravida dotter genom att binda henne i ett rum och sedan tända eld på huset. Innan han eldade upp sitt eget barn, låste han ytterdörren för att försäkra sig om att hon inte tog sig levande ur hemmet.

Mördarna och samhället görs till offer, och offret till den skyldiga, skriver Nadera Shalhoub-Kevorkian om palestinska kvinnor i Israel. Lagstiftare, samhälle och närmaste omgivning har genom sekler visat en kompakt sympati för förövarna, både vid hedersbrott och svartsjukebrott. Sohail Akbar Warraichs redogörelse för domslutet från en appellationsdomstol i Pakistan visar hur mycket som ännu återstår att förändra för de grupper som bekämpar hedersbrott. En 21-årig man dömdes i första instans till 25 års straffarbete och skadestånd för mordet på sin gravida hustru. Appellationsdomstolen ogillade skadeståndet och sänkte straffarbetet till fem år med hänvisning till mannens ålder: ”Käranden är en outbildad ung man hemmahörande i en stam som inte tolererar lösaktigt beteende av kvinnor /.../ Om han vistas i fängelse under lång tid, finns risk för att han kommer ut som en förhärdad kriminell, vilket inte är önskvärt”.

Men att det inte är omöjligt att förändra synen på mördaren som offer skildras i avsnittet om hedersbrott i Italien. I slutet av 1800-talet var hedersmotiv en förmildrande omständighet vid ett mord, men under fascisttiden behandlades hedersbrott som specialfall i brottsbalken från 1931. Enligt artikelförfattaren Maria Gabriella Bettiga-Boukerbout betraktades nämligen inte den som till exempel mördade sin otrogna hustru som en samhällsfarlig individ jämförbar med andra mördare. Han hade ju bara reagerat på en kränkning från offrets sida. Straffet för mord var mellan 21 och 24 års fängelse, för hedersmördaren mellan tre och sju år.

I komedin ”Skilsmässa på italienska” - Oscar för bästa manus 1963 - driver regissören Pietro Germi grovt med den förstående synen på hedersmord och hyckleriet kring offentlig moral.

Marcello Mastroianni spelar en gift baron som blir betuttad i sin tonåriga kusin. Men eftersom skilsmässa då var förbjuden i det katolska Italien, försöker han med olika knep att fösa sin lojala hustru i armarna på en främmande man. På det sättet skulle ju makens heder kränkas och han kan med gott samvete döda frun. Tre-fyra år i fängelse är ett billigt pris för att få gifta sig med den nya kärleken.

Germi fick hela världen att skratta åt Italien, men strukturerna var sega. Först 1981 försvann alla referenser till heder ur italienska brottsbalken.

Ingmarie Froman är journalist och utkommer i september med boken ”Islam, brudar och paljetter”.

(under strecket 29/7 2006)