För 25 år sedan, den 2 april 1982, invaderade argentinska trupper Falklandsöarna. Territoriet, ett antal vindpinade brittiska öar i södra Atlanten med en engelsktalande befolkning på cirka 2000 personer som sedan 1833 tillhört Storbritannien, hade sedan länge varit omtvistat och Argentinas krav på öarna gick tillbaka till landets självständighetsförklaring 1816. Det faktum att Falklandsöarna låg cirka 13000 km från de brittiska öarna minskade dock inte viljan hos öborna att tillhöra den brittiska nationen, och man hade genom historien tydligt markerat sin ovilja mot att styras från Buenos Aires. I början av 1980-talet styrdes Argentina av en militärjunta under ledning av general Leopoldo Galtieri. Denna junta hade en utpräglad nationalistisk agenda och inlemmandet av Las Malvinas (som Falklandsöarna kallas i Argentina) inom fosterlandets hägn sågs som ett rättmätigt krav bland både den argentinska befolkningen och dess ledare. När väl invasionen kom var dock den brittiska regeringen mer eller mindre oförberedd och det geografiska avståndet försvårade kraftigt försvaret av öarna.

Den öppna konflikt som den argentinska invasionen skapade och det segerrika krig som sedan britterna utkämpade var en avgörande politisk händelse i både Storbritanniens och Argentinas moderna historia. För Argentinas del betydde den juntans fall och viktiga steg mot en demokratisering. För Storbritanniens del medförde den flera saker. För det första innebar den framgångsrika militära operationen en revansch för ett land vars inflytande i världspolitiken kraftigt minskat från 1945 och framåt. För det andra betydde kriget en stor politisk framgång för premiärminister Margaret Thatcher som därefter befäste sin politiska maktposition. För det tredje var kriget ett av de första där kontrahenterna i hög utsträckning använde sig av olika robotvapen och där dessa vapen var av avgörande betydelse för utgången.

Litteraturen om Falklandskriget är idag omfattande och domineras av personliga reflektioner från aktörer som själva deltog samt av populärvetenskapliga verk och journalistiska betraktelser. Det saknas dock vetenskapliga studier som ger en mer generell beskrivning av konflikten och där både den politiska, diplomatiska och militära dimensionen behandlas integrerat. Ett sådant verk finns nu tillgängligt i form av Lawrence Freedmans tvåbandsverk The Official History of the Falklands Campaign (Routledge, 253 + 849 s). Freedman arbetar till vardags som professor vid Department of War Studies vid King‘s College i London och är en av Storbritanniens främsta auktoriteter när det gäller studiet av militär strategi och det kalla krigets historia. Det första bandet behandlar ursprunget och orsakerna till kriget och det andra tar sitt avstamp vid invasionen och beskriver den därpå följande diplomatiska hanteringen, den inrikespolitiska processen, de militära operationerna samt efterspelet.

Freedman har av de brittiska myndigheterna givits fri tillgång till arkiv som annars omfattas av sekretess (öppnas först år 2012). Detta unika arkivmaterial inkluderar även militära källor och material från underrättelsetjänsterna. Det faktum att Freedmans verk är en officiell historia, sanktionerad av den brittiska regeringen, kan väcka misstanken hos många att han påverkats i sina bedömningar och i sitt urval. Författaren bemöter denna kritik när han inledningsvis noterar att någon tillrättalagd historia om Falklandskonflikten inte är möjlig eftersom så mycket redan skrivits och redan är känt och där ett förträngande av obehagliga sanningar därför tveklöst skulle uppdagas, om inte direkt så helt klart senare när arkiven öppnas.

Det Freedmans studie tillför är framför allt en högre grad av precision i beskrivningarna av viktiga händelser, där överlägset källmaterial ger honom en möjlighet att åter värdera och korrigera sådana förhållanden. Verkets sidantal kan tyckas skrämmande men författarens stringenta och effektiva prosa gör det allt annat än svårläst. Som facklitteratur om Falklandskonflikten är Freedmans två band svåra att överträffa. Arbetet innehåller dock även ett antal brister. Det är till exempel svårt för läsaren att förstå varför det inte var möjligt att korta ner texten något och samla materialet i ett band i stället för två. Vidare saknas ett ordentligt inledningskapitel i det första bandet där syfte, metod, källor och disposition diskuteras, samt även en sammanfattning i det andra bandet vilket, med tanke på dess längd, är lite besvärande för läsaren.

Falklandskonflikten som helhet och det tio veckor långa kriget innehöll flera kontroversiella händelser som fortfarande skapar debatt. Freedman duckar inte för någon av dem. En uppmärksammad fråga är huruvida kriget hade kunnat undvikas. Freedman framför här en ny tolkning av vad som föregick invasionen, där den argentinska juntan enligt honom tog det ödesmättade beslutet att invadera den 26 mars och att de första klara bevisen på den förestående invasionen erhölls av britterna den 31 mars, det vill säga två dagar före landstigningen. Tidigare har den gängse uppfattningen varit att tidpunkten för invasionen hade fastställts några dagar senare och på grund av inre oroligheter i Argentina samt att juntan hade sökt ett krig för att avleda uppmärksamheten från dessa oroligheter. Freedman menar nu att detta varit felaktigt och att den verkliga orsaken till själva timingen på invasionen orsakades av en kris på grannön Sydgeorgien, där argentinska skrothandlare, enligt brittisk uppfattning, vistats illegalt.

Freedman diskuterar även frågan om britterna hade kunnat agera annorlunda om man upptäckt planerna för invasion på ett tidigare stadium. Givet det geografiska avståndet och det känsliga politiska läget, menar han, hade truppförstärkningar eller ökad marin närvaro, vare sig de skedde öppet eller i hemlighet, antingen varit svåra att genomföra på den korta tid som stod till förfogande eller så hade sådana åtgärder uppfattats som en aggressiv brittisk handling av inte bara Argentina utan också av den övriga världen. Det snabba beslutet i Buenos Aires gjorde med andra ord en överraskning möjlig och den brittiska regeringen var dåligt förberedd när invasionen skedde.

En annan intressant aspekt av kriget som författaren utförligt diskuterar är den avgörande hjälp som Storbritannien fick av tre länder – Pinochets Chile, Mitterrands Frankrike samt Reagans USA. Chile utgjorde en viktig bas för brittisk underrättelseinhämtning samtidigt som landets spända relationer till grannlandet Argentina tvingade juntan i Buenos Aires att avdela stora förband för gränsskydd, förband som annars hade kunnat användas på Falklandsöarna. Mitterrand gav britterna omfattande politiskt stöd och förhindrade ytterligare leveranser av franska vapen – särskilt Exocet-robotar. Den amerikanska hjälpen gavs främst av försvarsminister Weinberger i Pentagon, som bistod med logistik, underrättelser, leveranser av krigsmateriel och signalspaning. Detta stöd var viktigt eftersom president Reagan förhöll sig relativt passiv och det amerikanska utrikesdepartementet ibland tog Argentinas sida i sina strävanden att skydda en regim som verkade för att hålla kommunismen borta från Latinamerika.

Freedman beskriver även de militära operationerna och påtalar bland annat de interna stridigheter och ledningsproblem som fanns mellan de militära befälhavarna på brittisk sida. Detta rörde primärt frågan om vem som skulle bestämma i de olika skeden som operationen genomgick och där spänningar fanns mellan å ena sidan chefen för flottstyrkan konteramiralen Sandy Woodward och några av de ansvariga för landstigningsoperationerna, däribland brigadgeneral Julian Thompson. Freedman diskuterar även användningen av och effektiviteten i de många moderna vapen- och robotsystem som användes. Det brittiska luftförsvaret var överlag effektivt, särskilt det hangarfartygsbaserade flygplanet Sea Harrier, som med sin amerikanska robotbeväpning (Sidewinder) firade stora triumfer. Sea Skua, en ny lätt sjömålsrobot som knappt hunnit lämna fabriken innan den sattes in mot argentinska ytmål från brittiska helikoptrar registrerade åtta träffar på åtta försök. Andra robotsystem, särskilt det markbaserade luftvärnet, visade sig vara mindre effektiva.

Allt som allt förlorade Storbritannien 6 fartyg (11 skadade), 25 flygplan och helikoptrar, samt drygt 250 man. Värt att notera är att de bomber som de argentinska attackflygplanen släppte mot brittiska fartyg som regel inte exploderade, vilket kraftigt minskade skadorna. Vidare saknades Exocet-robotar på argentinsk sida i tillräckligt stor omfattning, vilka annars hade utgjort ett dödligt hot mot de brittiska fartygen, särskilt de två hangarfartygen. Mängder av sjunkbomber och minst 200 antiubåtstorpeder användes också på brittisk sida mot vad man antog vara argentinska ubåtar, men inga träffar kunde registreras. Efteråt visade det sig att många av sonarindikationerna varit falska och orsakades av bottenkontakter och biologiska ljud, såsom valar. Här finns intressanta paralleller till de svenska ubåtsjakterna under denna tid som också visade på svårigheterna att effektivt bekämpa förmodade undervattensfarkoster.

Sänkningen av den argentinska kryssaren General Belgrano, där över 300 argentinska sjömän fick sätta livet till, har genererat mer kontroverser och konspirationsteorier än någon annan händelse under kriget. Efter sänkningen försvarade sig den brittiska regeringen med att kryssaren utgjort ett hot mot den brittiska flottstyrkan, att fartyget visserligen befunnit sig strax utanför den maritima zon som upprättats runt Falklandsöarna men att det varit på väg mot den brittiska flottstyrkan. Detta har i efterhand visat sig vara falskt och fartyget befann sig i stället utanför zonen och på väg bort från Falklandsöarna när det sänktes. Konspirationsteoretiker har hävdat att Thatcher beordrade sänkningen för att omöjliggöra fortsatta fredsinitiativ som initierats av USA och Peru under denna tid. Freedman ger inte mycket för dessa teorier och menar att fartyget sänktes av militärt operativa skäl och inte av politiska. Fartyget utgjorde ett hot mot den brittiska styrkan och ledarskapet i London beslöt därför om en sänkning. Denna händelse fick till följd att den argentinska flottan därefter höll sig borta från sjöstriderna och det främsta hotet mot britterna utgjordes i stället genomgående av de skickliga och självuppoffrande argentinska stridsflygarna. Noteras bör att den brittiska segern hängde på en skör tråd intill slutet.

Idag, 25 år senare, är konflikten fortfarande olöst om än mindre akut. Argentina har visserligen demokratiserats, men kraven på Falklandsöarna kvarstår. Storbritannien anser fortfarande att öarna tillhör dem men inser samtidigt svårigheterna med att upprätthålla suveränitet på öar som ligger mer än tusen mil från London. Befolkningen på Falklandsöarna är fortsatt ovillig att underkasta sig styre från Buenos Aires. Precis som med Gibraltar och kvarvarande brittiska besittningar runtom i världen är dessa sydatlantiska öar en del av Storbritanniens koloniala arv, områden som visserligen skapar möjligheter men också utgör bördor i landets moderna EU- och Natoorienterade utrikespolitik. Med en titt i backspegeln kan konstateras att Falklandskriget måhända var Storbritanniens sista stora ”koloniala krig” som landet utförde på egen hand.