Aids i Afrika befinner sig på samma plats i helvetet som världskrigen, Förintelsen och kommunismen. 50 miljoner afrikaner har smittats av hiv, nästan hälften har dött. Dagen då strecket ska dras kommer siffrorna att vara långt värre.
För afrikanerna har sjukdomen med de många namnen (slim, century disease, ukimwi, headache, miner‘s disease, high heels, three words) fått en närmast metafysisk dimension, som tidens definierande väsen. Att tänka bort andra världskriget från 1940-talet går inte. Samma sak med denna tid i Afrika och aids.
Som märke på samtiden säger katastrofen också något om oss. Politiskt, psykologiskt och medialt har våra reaktioner inte stått i skälig proportion till sorgen och lidandet som träffat samhällena söder om Sahara. Intrycket tränger sig på att afrikanska liv är mindre värda än exempelvis svenska.
Den kanadensiska journalisten Stephanie Nolen anade en sådan liknöjdhet och skrev 28: stories of AIDS in Africa (Portobello, 375 s) om 28 människor i skuggan av aids. För alla dem som fortfarande projicerar kolonialismens bild på afrikaner är det nödvändig läsning.
Ett exempel. Noé Sebisaba från östra Burundi var ensam i familjen att ta sig igenom grundskolan. Hans föräldrar såg läshuvudet och sålde sin ko för att betala pojkens utbildning. Noé blev en av sex från hemstaden, stor som Falun, som tog gymnasieexamen. Efter högskola var han hemma igen, nu som hög tjänsteman. Han var 24 år.
Vid ett rutintest några år senare upptäcktes att han var smittad.
”Mitt liv slogs i spillror. Hur jag skulle kunna fortsätta leva? Hur kunde Gud ge mig hiv? Jag hade drömmar, drömmar för mitt liv. Jag ville ha tre saker: en familj att älska, med minst tre barn; göra saker för min hemstad, eftersom jag var en av de första med utbildning; och bygga ett hus, enkelt men rejält. Nu var inget av det möjligt. Jag kunde se min fru död, mitt barn dö”.
Noé Sebisaba är representativ. Vill du förstå hur afrikanen känner när olyckan drabbar? Se dig i spegeln och tänk att det händer dig.
Miljoner afrikaner har dött på grund av vår oförmåga att leva oss in i deras värld. Att vi inte levererar mediciner till döende är det mest konkreta exemplet, men också den generella hjälpen visar hur vi driver egna ideologier och ambitioner på bekostnad av god strategi.
I The Invisible Cure: Africa, the West, and the Fight Against AIDS (Farrar, Straus and Giroux, 326 s) ställer biologen Helen Epstein två frågor. Varför har särskilt Afrika drabbats? Hur kunde Uganda vända dödstrenden?
Det typiska svaret på den första frågan tar sikte på afrikansk promiskuitet med två grupper av särskilt intresse: gruvarbetare och långtradarchaufförer. Båda utför sitt arbete på annan ort, där prostituerade flockas. När männen kommer hem har de smittats med hiv, delar säng med hustrun, som i sin tur för viruset vidare till kommande barn.
Strategi: lär torskarna använda kondom. Planen utsträcktes till andra sexuellt aktiva grupper, särskilt ungdomar.
Katolska kyrkan och andra kristna vände sig mot metoden. Att dela ut kondomer var att acceptera en ogudaktig syn på sexualiteten. Denna kristna hållning möttes sedan av en lika förutsägbar motreaktion: att blunda för död och lidande för att vårda en princip, rimmar det med kärleksbudet?
Snart omvandlades strävan att bromsa hiv-spridningen i Afrika till ideologisk kamp, utkämpad på kultursidorna och seminarierna. Den kristna falangen förlorade den förnedrande skenfäktningen. Kondomanvändningen ökade enormt i Afrika under 90-talet. (I Botswana fanns poliser på universiteten vars uppgift det var att se till att studenter alltid hade en kondom i plånboken.) Från 2000-talets inträde har kondomanvändningen ytterligare exploderat i Afrika.
Problemet var att kondomstrategin var fel. Smittan for fram som den gjorde därför att många afrikaner levde i fasta relationer med två eller tre partners, ett nätverk som gjort för att hiv ska spridas. Den smittade är farligast under de första veckorna, under den tiden har han samlag upprepade gånger med sina två eller tre kvinnor; en av dessa kvinnor är sedan älskarinna till en annan man, som för viruset vidare till sina kvinnor. Också vidare. De inblandade anser sig inte behöva använda kondom, som uppfattas som ett skydd för horor och deras kunder.
I väst är det typiska mönstret att människor har ett exklusivt förhållande med en partner. Om en blir smittad kommer smittan att föras över till den andre, men inte längre. Tillfälliga förbindelser som sprider smittan måste inträffa just tiden efter att det initiala smittotillfället, annars krymper smittorisken tiofalt.
Afrikaner är inte mer promiskuösa än vi, tvärtemot det vita västs vanföreställning. Och naturligtvis är det så. Sexualdriften är fundamental. Stora behavioristiska variationer kan återfinnas i isolerade grupper men det vore mycket överraskande om det inte såg ungefär likadant ut när studieobjektet utgörs av vida, i övrigt kulturellt heterogena grupper. Över en livstid är det inte ovanligt att västlänningen har flera tiotal sexuella partners och afrikanen bara en handfull. Fortfarande är det ändå afrikanens sexuella beteende som är farligast ur smittohänseende.
Att hjälporganisationerna inte såg detta kan bara förklaras med att deras omdöme fördunklats av fördomar och ideologi. Man tillskrev afrikanerna samma romantiserade tvåsamhet som fanns där hemma, och uppfattade sedan afrikanen som helt enkelt mindre trogen än vita i väst. Trots att motsatsen är lika sann.
Den fördomen tillsammans med en västlig liberal sexsyn, främmande för Afrika, ledde till projektet loveLife, vars budget bara för 2003 var 150 miljoner kronor. Strategin var att förändra folks beteende med hjälp av reklammetoder. Sund, sexuell äventyrslusta fick inte fördömas. Ungdomsgårdar etablerades där unga ledartyper skulle föregå med gott exempel. Tänk A Non Smoking Generation: kondomanvändarna hade de coola, pastellfärgade skjortorna.
Pengar satsades på stora vägskyltar.
Exempel 1: en vit pojke och en indisk flicka, båda modellsnygga, avklädda i sängen. Slogan: ”No Pressure”.
Exempel 2: fyra par kvinnohänder med olika hudfärg smeker en svart mans nakna bakdel. Slogan: ”Everyone he‘s slept with, is sleeping with you”.
Motsvarande budskap hamrades in i tv och radio, tidningar och livsstilsmagasin.
Epsteins slutsats är att man kan tycka vad man vill om vilken roll sexualiteten bör ha i våra liv: hobby eller helgd. Den afrikanska frågan är dock i första hand: hur stoppa död som löpt amok? Istället kom sammanblandning av målsättningar – att stoppa aids och marknadsföra en liberal sexsyn – att prägla hjälpinsatserna.
Vid den 15:e Internationella aids-konferensen i Bangkok presenterade några forskare resultat som visade att trogenhet var viktigt för att dämpa smittan. De buades ner från scenen och skälldes för moralister.
Utanför konferensområdet hängde deltagare på en toplessbar under temat ”Smittad och stolt över att vara sexig”. Baren stängdes när en elefant, tränad att dela ut kondomer med snabeln, nästan trampade ihjäl en av konferensdeltagarna.
Efter konferensen intervjuade Epstein en av ledarna, Malcolm Potts. Han erkände att hans eget motstånd till partnerreduktion varit ideologiskt: ”Det fanns en känsla av att det måste vara fel om den kristna högern sa att det var bra”. Han tycks dock ha nått en senkommen insikt: ”Vi fattade beslut på känslomässiga grunder och människor har lidit fruktansvärt på grund av det. Och de kommer att fortsätta lida.”
Frågan är hur många miljoner som har dött därför att sexliberala debattörer i väst känt sig provocerade av kristendomen.
Det leder över till Epsteins andra spörsmål. Vad hände i Uganda?
Om aids var tabu i västvärlden är det ingenting mot hur det var i Afrika. Människor som erkände att de var hiv-smittade blev i vissa fall ihjälslagna. Men i Uganda träffade Epstein på människor som inte bara pratade om problemet, utan intresserade sig för det. Den idag ifrågasatte presidenten Yoweri Museveni drog igång informationskampanjer. Ännu viktigare var de hundratals gräsrotsrörelser som uppstod. Ofta stod lokala insamlingar för finansieringen.
Man skötte sjuka och tog hand om föräldralösa – istället för att gömma dem. I resten av Afrika förknippades aids med prostituerade, vägluffare och droger. Hjälporganisationernas tolkning. I Uganda såg man från början att det inte fanns några riskgrupper. Att det var folket som drabbades. Det gjorde hela landet involverat i att möta den hotande faran.
Från 1988 till 2001 minskade antalet nya hiv-smittade per år i den vuxna befolkningen med 70 procent. Och under de avgörande åren var kondomer svårtillgängliga, fram till 1994 förbjöd regeringen kondomreklam.
Folket skyddade sig genom att vara trogna eller åtminstone hålla sig till ett fåtal partners. På kort tid och utan någon tydligt koordinerad insats förändrade miljoner ugandier sitt sexuella beteende. Den nästan mystiska händelsen studerades i detalj av Maxine Ankrah från klassiska Makerere University i Kampala. Hon inledde sitt arbete 1989, när Uganda hade världens högsta smittoförekomst av hiv. Några år senare var landet ett mirakel.
Ankrah fick receptet på hur epidemin kunde motas. År 1993 lämnade hon det till WHO. Tio år senare fick Epstein höra talas om studien, som aldrig hade publicerats. Ingenstans i litteraturen nämns Ankrahs arbete. WHO eller FN använde det inte.
När Epstein läste rapporten hade en ny rapport om sexbeteendet i Uganda just kommit. Genom att jämföra den med Ankrahs pionjärinsats kunde man se hur smittotakten i Uganda sjunkit. Uppgiften att jämföra rapporterna gick till chefen för FN:s aids-bekämpning, Michel Carael.
Efter ett år publicerade han en artikel som gjorde upp med Uganda en gång för alla: hiv-spridningen hade sjunkit i takt med att kondomanvändningen ökat; antalet människor med flera sexpartners hade inte minskat.
Case closed. Exemplet Uganda svalnade. Officiell strategi fortsatte att gälla.
Men åren gick. Kondomförsäljningen ökade lavinartat i de värst utsatta områdena. Överallt ökade ökningen av antalet smittade. Inte i Uganda. För att ytterligare utforska mysteriet anslöt Daniel Halperin till UNAID. När han undersökte Caraels material blev han förbluffad. Den sjunkande hiv-spridningen i Uganda hade sammanfallit med en drastisk förändring i det sexuella beteendet. Partnerreduktion var svaret. Kondomer hade på sin höjd en marginell betydelse.
Epstein tog materialet till andra experter som utan vidare kunde visa att Halperins analys var riktig och Caraels grundlös. Carael tillfrågades varför han betonat kondomernas betydelse i ett nästan kondomlöst land. Han hade inget svar.
Epstein fick också tag på Maxine Ankrah. Hon hade slutat intressera sig för saken när hennes undersökning inte omnämndes i kretsar som bekämpade aids. När Epstein berättade för henne om det öde hennes rapport rönt sade hon: ”Om de människorna verkligen försökte skydda sina egna fördomar, då har de mycket att svara för.”
Vare sig det gäller Uganda, Stockholm, Bortre Asien eller de homosexuella enklaverna på den amerikanska västkusten gäller att hiv-spridningen aldrig har sjunkit utan ökad trogenhet och färre sexpartners.
Aldrig. Har. Sjunkit.
För tio år sedan hade den kunskapen kunnat rädda miljoner liv. Den fanns, men nådde aldrig ut. Västs sexliberaler hade ett uppdrag. Döden följde i deras spår.
Att tänka på hur många som hade varit i livet idag om Afrika hade följt Ugandas exem-pel istället för att underkasta sig det västerländska experimentet är allt för dystert.
Det finns ytterligare en gemenskap där HIV-spridningen minskade från ett katastrofalt utgångsläge, som dessutom låg nära för hjälparna att studera: gaykretsarna i USA.
Utan särskild hjälp från myndigheterna kämpade de homosexuella männen ner sjukdomen. De talade, informerade, hjälpte och lärde varandra, med resultatet att smittspridningen började sjunka efter bara några år. Samma metod som i Uganda, samma resultat.
Kondomer? Säkert sex? Sådant hade betydelse på marginalen. Det som vände Titanic var större trogenhet till en partner och annars ett kraftigt reducerat antal sexkontakter. Få kristna pekade dock på bögarna som föredöme.
