En skröna säger att författaren Gérard de Nerval, förmodligen en av litteraturhistoriens mest skruvade personligheter, ibland tog sin hummer med på promenad i Paris. Humrar, menade han, är fridfulla, allvarliga djur som känner havets hemligheter, och dessutom inte skäller. Ett udda beteende ifall det skulle stämma, måste man säga.
Nerval omgavs av flera liknande rykten och han blev kring mitten av 1800-talet en legend med tvetydig status. Det lär ha haft att göra med hans egensinniga privata uppträdande lika mycket som med de besynnerliga litterära verk han skapade. Han beskrevs av sin samtid som socialt isolerad, förvirrad och sjuk, men han kunde också framhållas som ett litterärt geni. Välkänd är hans böjelse för det ”orientaliska”, det från europeisk horisont absolut annorlunda. Nerval blev med tiden urtypen för vad Foucault senare kom att kalla ett ”socialt monster”, eller med andra ord: en excentriker.
Vad är excentricitet? Svaret är inte givet. I högre grad än för möjliga synonymer som udda, bisarr, egen – liksom de mer drastiska galen, vansinnig eller sjuk – finns det i begreppet excentricitet en kärna av dubbeltydighet; det kan ha positiva så väl som negativa konnotationer. Excentricitet kan vara spelad eller äkta – kanske går gränsen däremellan inte att exakt dra. Det kan vara omedvetet och naturligt, som charmig tankspriddhet. Men det kan också vara ett sätt att legitimera bristande vilja eller förmåga att sköta åtaganden och plikter, hos en själv eller andra.
Kluvenheten i denna för 1800-talets borgerliga kultur så centrala företeelse är utgångspunkten för den engelska litteraturvetaren Miranda Gills nyligen publicerade studie Eccentricity and the Cultural Imagnation in Nineteenth-Century Paris (Oxford Univesity Press, 320 s). Framställningen är brett kulturhistoriskt upplagd. Gill undersöker hur man kan relatera framstående författarskap till det excentriska, liksom hur det kom till uttryck i vardagsliv och samtida populärkultur. Hon berättar också om en rad fall där excentriska beteenden och individer mer ryktesvägen blivit kvar i det allmänna medvetandet.
Termen excentrisk kommer från geometrin och astronomin där den betecknar avvikelser från cirkulära former, respektive från kometers regelbundna kretslopp. I sin överförda betydelse började den användas under 1700-talet, först i England. Länge var det just det engelska man främst associerade företeelsen till. Excentricitet kopplades samman med originalitet och egensinnighet – något som vanligtvis gått bättre hem i engelska sociala sammanhang än i franska, konstaterar Gill. Ofta antyddes kreativitet och poetiskt snille.
Ordet har använts på en rad olika sätt i skilda sammanhang, ibland har flera innebörder existerat parallellt, varför Gill talar om excentricitet som en ”ambivalent” term. I 1800-talets parisiska bohemmiljöer var förhållandet på sätt och vis omvänt: det udda, excentriska var norm; att följa borgerlig konvenans det avvikande. Så har det förvisso också varit på flera andra håll och på sätt och vis förefaller excentricitet alltid ha funnits, men i den franska kulturen med sitt långa arv av formelstyrd salongskultur och klassicism blev det särskilt laddat.
Den förste att använda substantivet excentricité ska ha varit Germaine de Staël, en av tidens främsta intellektuella tongivare. I en text från 1817 associerar Mme de Staël det just till originalitet, vad jag förstår i positiv så väl som negativ mening, ”ett helt eget sätt att vara, med total likgiltighet inför andras åsikter”, som hon uttryckte saken. Motsatsen till excentricitet blir följaktligen sådant som åsyftas med termer som ”vanlig”, ”balanserad”, ”alldaglig” – med motsvarande kluvna värdering.
Ett exempel, förutom Nerval, som Gill ger på excentrikern personifierad är den sägenomspunne baron de Saint-Criqc. Han sägs ha gått på exklusiva kaféer i staden, beställt in den dyraste glassen, för att genast hälla ut den i stövlarna. I teatersalongen kunde han plötsligt ställa sig upp och erbjuda författaren till en ”borgerlig” pjäs stora summor pengar om han lovade att sluta skriva. Baronen sägs även ha tagit in på pensionat och beställt ”åtta bad” – bara för nöjet att få se tjänstefolket springa fram och tillbaka med vattenhinkar. Excentricitet kan även vara en fråga om elakhet.
Ordet excentricité kom något senare också att användas i diskussionen av det konstnärliga avantgardet. Där avsåg den experimentell konst och litteratur, vanligtvis med pejorativa omdömen. Målaren Courbet, som anses vara realismens upphovsman, chockade samtiden med sina nakna porträtt av arbetande, hungrande och utstötta människor. Kritiker uppfattade målningarna som fula och ”motbjudande excentriska”. Vissa tyckte att de vittnade om sinnesjukdom hos sin upphovsman och att han borde spärras in.
Två författare Gill behandlar utförligt är Baudelaire och Poe. När de intog den litterära scenen var föreställningen om det poetiska snillets excentriska personlighet helt etablerad. Poeter förväntades vara excentriska – och försökte svara mot förväntningarna. Baudelaire ansträngde sig på flera sätt för att framstå som en depraverad dandy, bland annat genom att spela homosexuell (vilket han inte var) och utge för att vara tysk spion (vilket han inte heller var). Han var, skriver Gill, på det hela taget inte någon särskilt lyckad excentriker i privatlivet. Som konstkritiker blev dock hans radikalt antiborgerliga och modernitetsbejakande estetiska känsla – som fick ett koncentrerat uttryck i den berömda sentensen ”skönhet är alltid bisarr” – betydelsefull för den gryende modernismens värdeskala.
Den legendariske levnadshaveristen Edgar Allan Poe fick en nyckelroll för den franska poesin. Baudelaires beundran för Poe kom till uttryck i ett flertal essäer där han betonar den amerikanske diktarens själfulla intensitet, vildhet och geniala individualitet, på eller över gränsen till galenskap. Gill citerar Baudelaire från en text där han beskriver Poe som en ”erruptiv varelse, en planet som kastats ut från sitt vanliga kretslopp” – excentricitet som psykologisk och social härdsmälta.
En betydelse som excentrique kunde ha för 100 år sedan men nästan helt förlorat i dag är miserable ; utslagen, den från samhällskroppen utstötte individ vars olyckliga situation man antog bero på lättja eller ovilja att anpassa sig. Sålunda kunde ”excentriker” bli en stigmatiserande benämning från dem som framhöll sig själva som normala, och inte från den berörda individen själv. Marx och Engels ska ha diskuterat termen excentricitet som ett uttryck för samhällets cyniska attityd gentemot de människor som inte finner sin plats i det. I viss mån, menar Gill, kunde excentriciteten emellertid också utvecklas till politiskt motstånd – man kunde bli en refractaire , som det kallades. Excentrikern blev en rebell som protesterade mot socialt och ekonomiskt förtryck i namn av ordning och moral. Därigenom blev det excentriska också föremål för intensiv motattack från konservativt håll.
Å ena sidan fanns alltså de som såg det excentriska beteendet som ett angrepp på sedlighet, å den andra de som betraktade excentricitet som en ”symbol för modernitet”. I bägge fallen gäller det den allt viktigare frågan om förhållandet mellan individ och allmänhet. Det är knappast någon nyhet att detta särskilt betonades beträffande kvinnors livsföring och sociala position.
Det är därför inte konstigt att kvinnlig excentricitet lokaliserats till vissa skymningszoner. Att vara excentrisk blev lika med att ”vilja synas till varje pris”, något som för kvinnors del uppfattades som tecken på depravering och omoral, och förknippades med ren ondska. Uttrycket demimonde syftade dels på en faktisk plats och grupp människor – vissa beryktade kvarter och dess invånare som sökte efterlikna ”respektabel” flärd och lyx. Men det förstods också som ett slags mentalt-socialt tillstånd i vilket ärbara kvinnor särskiljdes från prostituerade; ett minerat område där ingen gick säker. Idén om en lockande men farlig demimonde , skriver Gill, blev ett sätt för de konservativa att skapa moralpanik och bekämpa dem som kritiserade samhällssystemet.
Gränserna för det respektabla var på ett komplicerat vis både benhårda och flytande. Gill talar om en ”hierarki av prostitution” där den enkla fille publique , gatflickan, stod längst ner. Hon brydde sig sällan om att framstå som excentrisk i klädsel och beteende – däremot kunde hon få omdömet av andra, i ovan nämnda stigmatiserande mening; hon var ”paria”. Högre upp på skalan befann sig kurtisaner, lyxprostituerade med nutida språk. Kurtisanen kunde krydda sin person med högre eller lägre doser excentricitet i klädsel och manér. En kurtisantyp med särskilt hög status var lionne, lejoninnan, en kvinnlig dandy som besatt makt över sina kunder genom sin okontrollerade ”vildhet”.
Föreställningar om excentricitet spreds över Europa, bland annat till Ryssland där det fick fäste i flera av tidens framstående författarskap. Från fransk salongskultur överfördes det tyranniska mönster för passande beteende som kallas comme il faut. Hos Dostojevskij, påpekar Gill, framställs särskilt kvinnliga karaktärer som excentriska, med gängse dubbeltydig innebörd. I ”Idioten”, till exempel, kan man iaktta hur kvinnliga karaktärer liksom rör sig över ett laddat semantiskt fält, där en pol är det avsiktliga sociala eller erotiska normbrottet som kvinnor i de högre stånden (eventuellt) kan tillåta sig. Den andra polen är vansinnet. En vanlig manlig variant av excentriker i rysk litteratur är den ”heliga dåren” som genom sina speciella själsliga insikter hamnar utanför normaliteten. Även denne kunde klassas som ett slags ”borderline”-karaktär.
Finns det några klassiska svenska motsvarigheter? Skulle Strindberg, tänker jag, som långa perioder levde i det slags Parismiljöer Gill undersöker, kunna passera som excentriker? Spekulationer om sinnessjukdom har alltid varit vanliga kring Strindberg, och att det finns en udd riktad mot konvenans och kälkborgerlighet i hans verk kan väl ingen säga emot. Periodvis såg han sin position som ”refraktär”. Men beteckningen blir ändå missvisande. Det är något i Strindbergs uppenbarelse som är alltför kontrollerat och återhållet. Dessutom lär han ju ha varit långt ifrån bohemisk vad gäller klädsel och sätt. Den bohemisk-aristokratiske Heidenstam skulle nog komma närmare, eller varför inte ensamseglaren Fredrika Bremer?
Excentricitet är kulturellt och historiskt relativ, sammanfattar Gill. Normen man avviker från är olika beskaffad i olika tider; sålunda tar också avvikandet olika riktningar. Samtidigt finns där en viss konstant. Det är ”normaliteten” som är motpolen, vare sig man tillskrivits excentricitet av omgivningen eller konstruerat den själv.
Man kan sålunda tänka att excentricitet numera är ett anakronistiskt begrepp. Det implicerar en fördemokratisk människosyn och ett statiskt klassamhälle som i viss mening hör till historien, även om avgrunder ännu separerar grupp från grupp. Motsatsparet normal–avvikande har dekonstruerats sönder och samman av postmoderna teorier. Ändå förefaller idén om excentrikern ha viss giltighet, tänk bara på ironin i uttrycket ”politisk korrekt”: ett invektiv ämnat att ifrågasätta eller skymfa den som i namn av rättvisa och moral anses alltför benägen att ställa in sig i leden – man är för lite excentrisk.
