Evolutionsbiologi uppfattas av många som ett kategoriskt tänkande där genetiska program gör män och kvinnor principiellt olika, och evolutionen skapar absolut artskilda varelser. Det har också blivit populärt att diskutera hur evolutionen gjort människan till den unika varelse hon är. Liksom man tidigare frågade vad som skiljer människan från djuret, frågar man nu vad som skiljer människan från ”de övriga djuren”. Men efter att ha börjat bekanta mig med de filosofiska utmaningar som evolutionsbiologi innebär, försvinner intrycket av kategoriserande lära. Fram träder ett originellt sätt att tänka som ställer sina utövare på svåra prov, då det går emot många av våra intellektuella böjelser, till exempel den att tänka i antingen/eller-kontraster. Man kan se Charles Darwin som en lika originell filosof som banbrytande biolog.
Ta missförståndet att evolutionslärans artbegrepp förutsätter absoluta artgränser. Detta är snarare det artbegrepp som Darwin lämnar bakom sig, nämligen tanken att arterna en gång för alla skapats separat, oberoende av varandra, och att skillnaderna mellan arter således är avgrundsdjupa. I stället ser Darwin arterna som placerade på ett stort familjeträd, i grunden relaterade med varandra. Tidigare hade naturforskarna oroats djupt av frågan om en viss djurform utgjorde en egen art eller inte, ungefär som filosofer oroats över sina definitioner och frågat om ett visst beteende är ett fall av mod eller inte.
Nu slipper vi denna oro, säger Darwin, för idén om avgrundsdjupa artgränser var en fördom. Vi har att göra med en rikedom av variationer, kontinuerligt relaterade till varandra, på mångahanda sätt. Om vi tänker evolutionärt, skriver Darwin, så befrias vi från det fåfänga sökandet efter den oupptäckta och oupptäckbara essensen hos termen art. Detta är en svår tanke att smälta. Den kräver förmåga att motstå viljan att kategorisera och ordna, och se naturen som en spegelbild av denna vilja. Och då kan artbegreppet visa sig betydelsefullt på ett nytt och mer sakligt sätt, inte som prydligt klassifikationsbegrepp, utan som biologiskt begrepp om djurens sexuella beteende. Arter avgränsas av de organismer som har sex och får avkomma tillsammans, vilket har stor evolutionär relevans.
Motståndet mot det evolutionära tänkandet är följaktligen inte blott religiöst, utan beror även på att detta tänkande går emot hur vi vill tänka. Ytterligare ett exempel på denna viljans svårighet är begreppet naturligt urval. Djuravel utgjorde en analogi för Darwin till idén om evolution genom naturligt urval. Men djuravel fungerar som analogi just för att den inte gäller på alla punkter. Djuruppfödare vet på förhand vilka egenskaper som ska avlas fram. Urvalet görs enligt förutbestämda kriterier. Men när arter utvecklas genom naturligt urval, så sker det inte enligt givna kriterier. Frågan vilka egenskaper som har överlevnadsvärde avgörs från fall till fall, i relation till djurets livsmiljö. Miljön är dessutom föränderlig, vilket kan göra egenskaper som tidigare haft överlevnadsvärde till en börda. Överlevnadsvärde varierar oförutsägbart och bestäms lokalt. Detta är motbjudande för den som vill ha verkligheten på enkel formel!
Begreppet naturligt urval frustrerar vårt intellektuella behov av att få överlevnadsvärde definierat på förhand, så att evolutionens riktning kan förutsägas. Denna svårighet har fått kritiker att hävda att idén om naturligt urval är innehållslös. Eftersom Darwin inte anger kriterierna för naturligt urval, så avgörs överlevnadsvärde av vilka egenskaper som överlever. Detta uppfattar jag som en invändning från skrivbordet. Idén om evolution genom naturligt urval motiverar studium av de enskilda fallen, av djurformerna i de lokala miljöer de lever i, eller kan antas ha levt i. Det har evolutionärt ingen mening att föreställa sig ett djur abstraherat från sin livsmiljö, och ännu mindre kan några själviska gener isoleras. Darwins begrepp om naturligt urval motiverar fältarbete, inte skrivbordsspekulation, och går emot viljan att reducera levande organismer till sina beståndsdelar. Detta förklarar kanske varför Darwin inte såg ”The Origin of Species” som en lära, utan som ett enda långt resonemang omkring en uppsjö av tålmodigt iakttagna naturfakta.
En annan svårighet i det evolutionära tänkandet gäller begreppet slumpvis variation. Naturligt urval skapar inga nybildningar, utan innebär bara att vissa nybildningar överlever medan andra selekteras bort. Vad som emellertid skapar nybildningar är den variation som är resultatet av slumpvisa mutationer. Här har vissa matematiskt och datalogiskt sinnade kritiker gått vilse, eftersom de trott sig veta vad slump bokstavligen är.
Slump har blivit blind slump, och evolution genom naturligt urval ett gigantiskt lotteri. Jämförelsen med en apa som bankar på en skrivmaskin och av en slump skriver ”Hamlet” har använts för att visa hur absurda Darwins idéer är. Försök att simulera evolution i datorer, där man släppt all intelligent design av variationen, har misslyckats. Slutsatsen har varit att de nybildningar som det naturliga urvalet skulle verka på måste vägledas av någon sorts intelligens (ungefär som Chomsky argumenterat för att barns språkutveckling måste vägledas av en medfödd språkintelligens). Invändningarna mot slumpvis variation och naturligt urval är båda antropocentriska. Man kräver en ingenjörs tekniska kontroll över naturen, och den kontrollen släpper Darwin.
Slumpvis variation är emellertid i en viktig mening inte blind, utan variation på ett bärande tema. Variationerna har en grundform präglad av genomet i dess helhet, kunde vi i dag säga. En fågel föder inte av en slump en fisk. Inte bara evolution genom naturligt urval arbetar i små steg, utan även de slumpvisa variationerna som urvalet verkar på är gradvisa. Det kan röra sig om en liten förändring av ögat, men inte ett helt nytt sinnesorgan som plötsligt dyker upp hos en fågelunge. Den absoluta kontrasten mellan slump och intelligens är ännu ett exempel på svårigheten att smälta Darwins tänkande. Man förbiser de livsformer som djuren utgör i sina miljöer, de bärande teman som slumpvisa mutationer varierar en smula olika, med en smula olika framgång.
Låt oss återgå till kontrasten mellan människan och djuret. Ett evolutionärt perspektiv har blivit prestigefullt i många salonger, och ska man i dag fastställa vad en människa är (till skillnad från ett vanligt djur!), så ska det göras evolutionärt. Frågan är om detta projekt alltid är så evolutionärt. Jag vet inte hur många böcker som skrivits på sistone, där författaren försöker se språk och andra mänskliga förmågor evolutionärt, erkänner rudimentära protoförmågor hos vissa djurarter, betonar kontinuiteten mellan oss och aporna, och sedan avslutar det hela med ett självgott, ”Men ingen apa kan ändå ...”. Det avlutande påståendet må vara riktigt, men arbetssättet är förfelat. Drivkraften är att finna den kategoriska artgräns som Darwin befriat oss från. Detta är enligt min bedömning inte något bra exempel på vad det innebär att studera människan evolutionärt, utan ett salongsprojekt vars deltagare kräver att se sig upphöjda som ”moderna människor”.
Jag finner ett betydligt bättre exempel på evolutionärt tänkande i en filosofisk bok som till största delen handlar om författarens egen hund, men som dock inte försöker skissa evolutionära linjer. I bakgrunden till filosofen Raimond Gaitas The Philosopher‘s Dog (Routledge, 224 s), gäckar kontrasten mellan människan och djuret, men som en kontrast som till författarens egen förvåning tenderar att rämna, i mötet med de husdjur han lärt känna, inte minst schäfern Gypsy. Det betyder inte att skillnader försvinner, tvärtom visar de sig i överflöd, men behovet att etablera en principiell gräns försvinner. Det är inte så allmänt känt att Darwin intresserade sig för själsuttrycken hos människor och djur. Men han studerade faktiskt sina egna barn, och skrev på grundval av sina iakttagelser en bok om känslouttrycken hos människor och djur.
När nu en filosof, utan avsikt att agera biolog, berättar om samvaron med ett antal djur, och utreder begreppsliga frågor om de själsuttryck vi spontant talar om hos vissa djur (men inte andra), såsom glädje, skuld, lojalitet, respekt och förväntan, så har det för mig en lika tydlig evolutionär relevans som Darwins iakttagelser. Den principiella gränsdragningen mellan oss och djurriket slutar att vara drivkraften i arbetet, och i stället studerar vi en variation av psykologisk artrikedom, där likheter och skillnader går om lott, i jämförelsen mellan oss och mängder av andra livsformer.
Gaitas iakttagelser punkterar myten att vårt språks psykologiska vokabulär i första hand utvecklats för att tala om mänskliga själstillstånd, och sedan överförs hypotetiskt till djuren. Vår samvaro med djuren är lika gammal som vårt språk. Under de tidsrymder då språket utvecklades var det lika viktigt att förstå djuren som att förstå människorna. Att säga att hunden är orolig, eller att katten vill gå ut, är lika ”primära” användningar av dessa ord som när de används på människor.
Vad Gaita framför allt gör tydligt är hur varierande vi talar om olika djur, förutsatt att vi tar oss tid att lära känna dem. Djuren utgör ingen enhetlig kategori, och allteftersom vi iakttar djurens livsformer så förändras och utvecklas också vårt språk för djurens psykologi. En hund kan exempelvis vara lojal mot husse, men knappast någon vill säga att en sköldpadda är lojal. Det vore en projektion. Språket anpassar sig till djuren, och när vi talar om familjehundens lojalitet eller glädje, så är de begrepp vi använder besläktade med dem vi använder om människor, men inte identiska, för de formas av bekantskapen med nya livsformer. Men inte ens när vi talar om människor är de psykologiska begreppen prydligt entydiga. Att bli rädd för ormen som plötsligt dyker upp är en annan form av rädsla än den att vara rädd för att en orm kan dyka upp. Den första rädslan är en reaktion, inte den andra.
Vårt eget språk har därmed en evolutionspsykologisk sprängkraft, förutsatt att vi kan tyda våra egna begrepp riktigt. Men då får inte språkanalysen sitta fast i samma intellektuella mönster som Darwins evolutionära tänkande gjort passé. Vi måste komma över bilden av språket som ett gigantiskt klassifikationssystem, där orden är etiketter på prydligt ordnade och en gång för alla givna arter av ting.
Gaita är influerad av språkfilosofen Ludwig Wittgenstein. När jag studerar Gaitas försök att följa de psykologiska begreppens överraskande formbara liv i användningen på olika djur, slås jag av att man kan tala om en evolutionär språkanalys. Darwins tänkande om arter kan ses som en förelöpare inom biologin till Wittgensteins tanke att orden i vårt språk inte är entydiga, utan har en variation av föränderliga användningar, som bäst åskådliggörs som familjer, där likheter och skillnader går om lott. Wittgenstein vände detta nya sätt att tänka om språk mot våra intellektuella krav på enhetliga och evigt giltiga begreppsdefinitioner. För Wittgenstein är ett ord inte en prydlig klassifikationsterm, utan han tittar mer sakligt på ordets ”sexuella liv”. Ordets innebörd avgränsas inte principiellt, utan han iakttar, utan förutfattade meningar, hur ordet fungerar när det parar sig med olika livssituationer, och får avkomma i form av nya användningar. Wittgenstein är känd som en svår filosof, men han sa själv att svårigheten med hans filosofi var en viljans svårighet. Vår böjelse är att tänka annorlunda. Vi vill ha en intellektuell kontroll som Wittgenstein släpper, därför att den leder till överförenklingar. Därför är han frustrerande. Jag tror att Darwin frustrerat många på ett likartat sätt, och att man inte förstått honom rätt, hans nya tankedisciplin, om man inte känner något av denna svårighet.
