I Västsverige har trubaduren Martin Bagge nyligen dragit i gång en ambitiös festvecka med konserter och seminarier om den medeltida provensalska trubadurlyriken och dess roll för vår egen Evert Taube. Det var också Taube som introducerade provensalerna för en bred publik i boken ”Vallfart till Trubadurien och Toscana” som kom ut på Tidningen Vi:s förlag 1957. Vilken bild av trubadurernas värld är det då som förmedlas av Taube?

Det av Taube påhittade namnet ”Trubadurien” är knappast ett geografiskt begrepp i strikt mening utan snarare ett drömlandskap eller poetisk hägring som diktaren upplever under en bilfärd som han företar i en glänsande sportbil av märket Bugatti genom nordöstra Spanien och Sydfrankrike på spaning efter medeltidens trubadurer. Där finns inslag av aktuell verklighet i form av snöklädda berg, medeltidsborgar, olivträd, brusande floder och pittoreska små städer. Men verkligheten är färgad av diktarens fantasier om den värld där medeltidens trubadurer levde och verkade i närheten av sköna och högädla damer. Också Evert Taubes ungdomsminnen har satt spår. Ibland flyter medeltid och samtid ihop i sådan grad att läsaren får svårt att skilja provensalska 1100-talstrubadurer som Bernard de Ventadour från den svenske trubaduren Evert Taube. Det gör hans framställning fascinerande att följa men något otillförlitlig både som geografisk och medeltidshistorisk skildring.

Det är dock tydligt att Evert Taube är påläst när det gäller de medeltida trubadurernas språk och värld. ”Vallfart till Trubadurien och Toscana” är hans lärdaste verk, präglat av akademiska ambitioner. När han företar sin resa genom trubadurernas landskap på 50-talet har han för det första fått privatlektioner i provensalska av sin väninna Margot Lithander, fil lic i romanska språk vid Göteborgs universitet. För det andra har han stiftat bekantskap med lärda verk om medeltiden av kulturhistoriker som Jules Michelet, Antony Méray och Alexander von Gleichen-Russwurm, alla tre åberopade i hans bok. Och han har slutligen, innan boken gått i tryck, låtit sitt manuskript granskas av litteraturprofessorn Örjan Lindberger vid Stockholms universitet.

Uppenbart är dock att de akademiker Evert Taube helst stöder sig på är sådana äldre, numera i stort sett föråldrade auktoriteter, som delar hans egen romantiska uppfattning av trubadurernas liv och tidsålder. På samma sätt som Taube ser sin egen diktning som ett resultat av kärleksfulla kvinnors och ädla sångmörs inflytande, tolkar han 1100-talstrubadurernas poesi nästan uteslutande som ett resultat av ett lyckligt kvinnoregemente under en för övrigt blodig och mansdominerad epok. Typiskt är att Taube gärna åberopar Antony Méray som på 1870-talet ville leda i bevis att kvinnorna burit upp kulturen under Frankrikes medeltid.

Den kvinna som för Taube särskilt representerar medeltidens ädla kvinnovälde är Richard Lejonhjärtas mor, Eléanor av Akvitanien, drottning av Frankrike och senare av England, tillika arbetsgivare, mecenat, kärleksgudinna och sångmö för Bernard de Ventadour och andra provensalska trubadurer. I Evert Taubes världsbild framstår Eléanor – vid sidan av Astri Taube, Margot Lithander, Dantes Beatrice och några till – som ett odödligt kvinnoideal, nästan ett helgon, föremål inte bara för de medeltida trubadurernas dyrkan utan också för hans egen. Hon är också hjältinnan i Taubes skådespel ”Rikard Lejonhjärta och Filip II” från 1967, en pjäs som han med ringa framgång försökte få uppförd på Dramaten och åtskilliga andra teatrar. Här skildras Eléanor som den stora fredsfurstinnan som försöker hindra de blodtörstiga männens krig och frälsa världen med kärlek, civilisation och kultur.

I detta sammanhang bör man komma ihåg att namnet ”Ellinor” ända sedan början på 20-talet har spelat en viktig roll i Evert Taubes liv. Han döpte inte bara sin segelbåt utan också sin älskade dotter till Ellinor – och i boken ”På kryss med Ellinor” från 1923 återfinns namnet bland annat som refräng (”Ellinor, Ellinor, Ellinor”) i en Taube-visa som i grunden handlar om hans egen sångmö och den poetiska inspirationen. Säkert är att Evert Taube genom hela sitt diktarliv har behov av en sångmö: ”Till henne vill jag dikta nya sånger/ ballader i det blå, romantiskt ljuva” heter det i den ofta citerade dikten ”Tillägnan” som inleder en av hans vissamlingar och från början skrevs för Margot Lithander.

I ”Vallfart till Trubadurien” framställs Eléanor av Akvitanien, furstinnan Ermengard av Narbonne, grevinnan Beatrice av Die och andra aristokratiska damer som de solar vars nåderika strålar är en förutsättning för att poesin skall blomstra. Kanske kan man rentav påstå att Trubadurien för Taube är det rike som regeras av sådana kvinnor och deras ”kärleksdomstolar”, Cours d’Amour, domstolar avsedda att skipa rättvisa enligt erotikens lagar och samtidigt fungera som en motvikt till de krigande männens martialiska och kärlekslösa rättvisa.

Om betydelsen av dessa i medeltidskällor omtalade kärleksdomstolar har forskarna tvistat. Ännu på 1800-talet trodde många att de fungerat som riktiga domstolar. Numera uppfattas de snarare som en hövisk fiktion eller estetisk lek med juridikens termer, hovunderhållning för ett begränsat antal aristokrater. För Evert Taube är dessa kärleksdomstolar dock en verklighet att ta på största allvar. Han vallfärdar till ruinerna av slottet Les Baux i provensalska bergstrakter, där en av dessa kärleksdomstolar enligt traditionen skall ha funnits och skipat kvinnlig rättvisa. I en drömsyn tycker han sig uppleva hur det är att vara uppvaktande kavaljer hos slottets härskarinna på 1100-talet, prinsessan Etiennette Les Baux. Han tycker sig förflyttad till en värld av oändlig skönhet, förfining och erotiskt raffinemang, en värld där prinsessan Etiennette själv predikar om den höviska kärlekens makt och förmåga att övervinna krigisk råhet, tölpaktighet och maskulint barbari.

Att Evert Taubes bild av Trubadurien ibland blir motsägelsefull beror delvis på svårigheten att kombinera resereportaget med ambitionen att skildra den medeltida trubadurdiktens historia och poetik. De ursprungliga artiklarna i Tidningen Vi är i huvudsak att betrakta som resereportage men i boken har han kompletterat reportagen med litteraturhistoriska eller meditativt tillbakablickande avsnitt som hejdar den framrusande Bugattin i dess bana och skapar vilopunkter som oftast är välgörande men ibland svåra att passa in i resplanen.

Taubes grundläggande idé är att han i sin resa skall följa trubadurdikten i spåren från dess uppkomst i sydvästra Frankrike på 1100-talet till dess nedgång på 1200-talet och senare pånyttfödelse hos Italiens florentinska diktare som Guido Cavalcanti och Dante Alighieri. Resan är upplagd så, att den löper från väst till öst, från trakten av Pyrenéerna genom Roussillon och andra västliga langue d’oc-provinser till det egentliga Provence och därifrån vidare till Toscana och Dantes Florens.

Det är en förträfflig plan men den fungerar inte alltid, eftersom Taube ibland avviker från sin bana och i vissa fall kör sin Bugatti på avvägar som ingalunda stämmer med den historiska kronologin. Sålunda gör han i bokens början en avstickare söderut genom Katalonien till Barcelona och motiverar detta bland annat med att den arabiska kulturen, som på medeltiden var stark i Spanien, skall ha varit en av de tidiga förutsättningarna för trubadurdikten. Men detta förblir i stort sett ett postulat, och Taubes resereportage från Katalonien och Barcelona handlar i praktiken om annat än trubadurdiktning, framför allt om naturupplevelser, Taubes ungdomsminnen och lokal visdiktning som inte har mycket att göra med de medeltida trubadurerna. Roligt att läsa är det inte desto mindre.

Vid reseberättelsens övergång från Provence till Toscana har Evert Taube lånat ganska mycket från greve Alexander von Gleichen-Russwurm, en på sin tid ofta omtalad, något excentrisk tysk kulturhistoriker, barnbarnsbarn till Friedrich Schiller och förmedlare av ett litterärt arv från tysk romantik. En av von Gleichen-Russwurms många böcker översattes till svenska och utkom på Norstedts förlag 1921 med titeln ”Riddarliv. Historisk skildring av den förnäma världen under romansk medeltid”, och det är tydligt att Evert Taube hämtat åtskilligt därifrån, vilket han också erkänner men på sitt mycket speciella sätt. Han låter nämligen Gleichen-Russwurm uppträda i egen hög person som samtalspartner och ciceron i Toscana, trots att greven avlidit redan tio år innan Taube gjorde sin resa.

I likhet med Gleichen-Russwurm ger Taube en mycket mörk bild av den provensalska trubadurkulturens undergång genom albigenserkrigen i början av 1200-talet och påvemaktens förföljelse av de kätterska katharerna. Resterna av trubadurkulturen ”räddas” enligt Taube över till Toscana genom italienska diktare som Guido Cavalcanti och når sin slutpunkt och fulländning i Dantes kärlekslyrik.

Den kulturhistoriska framställningen kryddas bland annat med Taubes minnen av hans egen tidiga och trubaduriska uppvaktning av hustrun Astri i rollen som Beatrice eller Eléanor av Akvitanien. Han översätter också dikter av såväl provensalska som toscanska diktare, främst Guido Cavalcanti och Dante. Men översättningarna likaväl som minnena och kulturhistorien bakas in i dramatiska – eller kanske snarare filmiska – situationsbilder från resan, utformade så att man tycker sig se och höra estradören Taube framträda inför sin publik. Detta gäller inte minst bokens sista sida, där Taube tar farväl av sitt ämne genom att framställa Dantes lyrik som en italiensk pånyttfödelse av den provensalska trubadurdikten. Som exempel anför han så i sin egen översättning Dantes dikt där han talar till en grupp florentinska kvinnor som sörjer Beatrices bortgång:

Var kommer ni ifrån som är så sorgsna,

säj, mina damer, vad har ni bevittnat?

Det anar mig att just min Beatrice

har del i smärtan som jag ser ni känner,

Tillåt mig be er, mina damer, stanna

en liten stund, ett ögonblick och lyssna

till mig, jag plågas, o, låt mig få veta,

låt mig få höra något om min älskling.

Efter detta utspel, där han talar med Dantes stämma, återtar Taube rollen av sig själv, den lyssnande pilgrimen på vallfart genom medeltiden, och säger:

”I San Marcos kloster står jag och tittar på lunetten över trädgårdsporten där Fra Angelico framställt en munk som gör tysthetstecknet med två fingrar lätt tryckta mot munnen. Och jag tänker på att ett bra sätt är att tiga. Jag står inför slutet av min Vallfart till Trubadurien och Toscana med alla dess fängslande vyer och visioner. Slutligen denna syn, de tigande kvinnorna och Dante som i en tankeblixt fattar innebörden av deras tystnad:

Beatrice är död.”

Med denna avslutning tycks Taube vilja säga att inte bara Dantes Beatrice är död utan också alla dessa sköna och ädla sångmör som en gång inspirerade trubadurernas kärleksdikter. Vi är tillbaka i den inte fullt så romantiska nutiden, där de krigiska männen härskar, men också där finns trots allt en trubadur: den ännu levande mäster Evert Taube. Genom sin vallfart har han blivit ett med sitt ämne och gjort sig själv till det medium genom vilket Trubaduriens stämmor genljuder.