För snart 25 år sedan var jag i Timişoara för att träffa författare från den tyska minoriteten i Rumänien, en ung generation som estetiskt orienterade sig mer mot Berlin än Bukarest och vars bokhyllor var fyllda med böcker från DDR. I spetsen för den stod Richard Wagner; han gällde som den störste begåvningen och hade, om jag minns rätt, redan publicerat några tunna diktsamlingar på förlaget Kriterion som gav ut landets tyska och ungerska författare i original. I bakgrunden fanns också en kvinna, truligt tystlåten och med håret färgat ilsket morotsrött. När jag frågade visade det sig att också hon skrev. Hennes namn var Herta Müller.
Bara några år senare hade nästan alla utvandrat till Berlin (Väst-). Där har Richard Wagner blivit kvar, numera etablerad som författare av både skönlitteratur (som ”Ausreiseantrag” eller romanen ”Miss Bukarest”) och faktaböcker (till exempel ”Sonderweg Rumänien” från 1991). Hans hittills största projekt vad gäller sakprosa är den bok som nu föreligger: Der leere Himmel – Reise in das Innere des Balkan (på Aufbau-Verlag i Berlin, ett av de få östtyska förlag som med framgång överlevt kommunismen). Wagner har gått till verket med unika förutsättningar. Som tysk – med allt vad det innebär – men samtidigt uppvuxen på Balkan, kan han verkligen hävda att han är ”en av dem”. Och även om han varken är historiker eller forskare har hans framställning ett gediget historiskt perspektiv och den särskilda kvalitet som bara är förbunden med det självupplevda.
Wagners Balkan är berättelsen om försenad och hämmad utveckling i en del av Europa där europeiska värden haft svårt att slå rot eller gjort det enbart i förvanskad form. Ett halvt årtusende under det ottomanska imperiet isolerade Balkan från resten av kristenheten, även om Wagner är noga med att inte svartmåla turkarna. Deras styre har mycket litet med klassisk orientalisk despoti att göra. Höga portens intresse av tributer och skatter gör förvaltningen förhållandevis mild; de kristna är visserligen andra klassens medborgare, men deras egna sammanslutningar – i praktiken den ortodoxa kyrkan och dess kloster – tolereras så länge alla pålagor betalas. Höga porten är inte ens särskilt intresserad av att de kristna ska utnyttja den existerande möjligheten att konvertera till islam; det minskar skatteunderlaget. På gott och ont blir så den ortodoxa kyrkan för folken på Balkan en sorts ersättning för en egen stat (ungefär som den katolska för polackerna under den tid Polen är delat); Wagner skriver om den ”veritabla kult” som också på dagens Balkan ägnas ikoner och kloster.
Men ortodoxin med sina rötter i Bysans är en lära mer koncentrerad på det hinsides än denna världen. Wagner menar att den ytterst sällan inspirerat till reformer av eller revolter mot den världsliga makten, i stället uppammat anpassning och rentav förakt för världsliga problem. Världens ordning är given. Det är inte kyrkans sak att försöka ändra den. Liturgin är därför dess främsta syssla; Wagner skriver om hur den ortodoxa kyrkan är upptagen av att ”samtala med himlen”. Vanligen brukar det långa ottomanska väldet ses som förklaring till balkansk passivitet och underdånighet, men Wagner hävdar att också det ortodoxa arvet från Bysans måste fogas till bilden.
Men även de slaver som på 600- och 700-talen börjar bosätta sig på Balkan får en (tysk?) släng av sleven. Deras föreställningar om ett ”samhälle” når sällan utöver storfamiljen eller bygemenskapen, den ryska mir som en del intellektuella så sent som i slutet av 1800-talet fortfarande såg som grundval för ett modernt samhälle. På Balkan är befolkningen åkerbrukare, herdar, ibland nomader, så småningom daglönare; de håller sig till det bergiga och otillgängliga inland som knappast tillåter några kommunikationsvägar eller kontakter med andra. Och kusten? Kusten och vattenvägarna är under Venedigs kontroll. I dag beundrar vi övärlden eller den dalmatinska kusten med städer som Dubrovnik (Ragusa), men detta är ett urbant kulturlandskap utan minsta prägel av det egentliga Balkan och som enligt Wagner förblivit slaverna ganska främmande. Just Venedig och Habsburg skulle ha betytt mer för civilisatoriska framsteg på Balkan än vad invånarna där själva bidragit med; och ännu i dag kan det vara svårt att få rumäner, kroater, greker eller albaner att erkänna det.
När en modern tid så småningom bryter in kommer också den utifrån. Den har då föregåtts av en lika långsam som stadig ottomansk tillbakagång, men behöver likväl sin egen symbolfigur: för Wagner är det lord Byron. År 1809 gör han sin första balkanska resa; han besöker städer som det albanska Janina, Aten och Konstantinopel. Lord Byron återvänder på nytt, understödjer grekernas frihetskamp, men dör i malaria innan han hinner ta till vapen. Men han har då i Europa redan hunnit popularisera den balkanske frihetshjälten och själv blivit till dess förädlade prototyp, en mytisk figur vars romantiska aura av oegennytta Wagner är mycket skeptisk till. Ty här handlar det långt mer om kitsch och förbrytelser än om frihet.
Dessa ”frihetshjältar” – klepter, hajduker, cetniks eller vad de nu lokalt kallas – hör visserligen till den balkanska folkloren: de uppfattas som fria män, i folkets namn i kamp mot turken, fribytare som tvingats ta till bergen från vilka de dock snart ska återkomma och besegra den gemensamma fienden. Om vårarna, efter snölossningen, brukade de faktiskt göra det, men kanske lika ofta för att plundra den lokala befolkningen som för att slåss för dess frihet. Men ur denna romantiska föreställning om frihet låter sig en tradition konstrueras som får omfatta även andra världskrigets partisaner och, om man så vill, senare tiders krigsherrar som Željko Ražnatović, Arkan kallad, eller Ratko Mladić.
Som mest kontroversiell blir väl Wagners uppgörelse med Balkans mytiske frihetshjälte just när han låter den drabba också partisanerna. Det skulle röra sig om odisciplinerade, militärt ineffektiva grupper, mer upptagna av att i Grekland, Albanien eller Jugoslavien bekämpa sina konkurrerande landsmän än de tyska eller italienska ockupanterna; i denna interna kamp uppträder tyskarna mer som ”ceremonimästare” än som stridande part. Men dessa inbördeskrig band ändå trupper. Sarkastiskt kallar Wagner det för de balkanska partisanernas förmodligen viktigaste bidrag till de allierades slutseger.
Med den egna friheten och suveräniteten förlagd som myt till bergen kan det ju inte bli särskilt mycket av städerna. Sant är att den urbana kulturen på Balkan nästan helt är förbunden med Venedig eller de habsburgska och ottomanska imperierna. Problematiskt blir detta när imperierna går under och ett nytt statsväsen växer fram. Balkans städer med urbana och kosmopolitiska traditioner är få, de flesta är inte mer än kaserner eller förvuxna byar kring någon marknad. Och de ”riktiga” städerna är nu avskurna från sitt ursprungliga omland; Richard Wagners egen hemstad Timişoara fortsätter att snegla mot Wien eller Budapest medan den nya, centralistiska statsmakten med säte i Bukarest försöker tvinga på staden ett språk och en folkloristisk kultur som är den helt främmande. Känslan av att leva i provinsen, i tillvarons tallrikskanter, förstärks dramatiskt under denna tid hos de intellektuella som hör till ”fel” nation eller inte är svurna nationalister; den blir till trauma hos författare som kroaten Miroslav Krleza, ungraren Endre Ady eller serben Miloš Crnjanski.
De balkanska städerna saknar solid ekonomisk grundval. Industrin, också handeln, är av tradition underutvecklad. Bönderna ägnar sig åt självhushåll; det lilla som behövs av handel sköts av armenier, greker eller judar. Men handel är i lantbefolkningens ögon inget ”riktigt” arbete och de som ägnar sig åt den inte helt hedervärda personer. Och staden har mycket litet att erbjuda bönderna, särskilt nu när de nya nationalstaterna med stor energi börjar trakassera dem med sina gendarmer, skatteindrivare och inkallelser till armén. Inte oväntat blir den tyske ekonomen Friedrich List med sina föreställningar om skyddstullar och en autarkisk ekonomi de nya makthavarnas förebild, en väst- och sydslavernas apostel på materialismens område ungefär som Johann Gottfried Herder redan hade blivit på det andliga. Fortfarande är vägspärren Balkans ekonomiska ideal (alla som haft med balkansk tull att göra vet vad jag menar).
Klyftan mellan stad och land minskar först när penningekonomin börjar ersätta den traditionella självhushållningen. Bönderna är plötsligt tvungna att använda sig av pengar (främst till olja till petroleumlampor, tändstickor och salt) och motvilligt dras de så in i städernas liv. I städerna är en nationell – nästan alltid nationalistisk – politisk klass på väg att etablera sin makt. Partier bildas, ofta på kaféet, ännu oftare utan att kunna vinna något som helst inflytande utanför det. Bönderna vore den givna grundvalen för masspartier av europeiskt slag, men efter initiala framgångar misslyckas de – av olika skäl – på nästan hela Balkan. Politik förblir en verksamhet för hoven, för litteratörer, militärer och äventyrare. Utan folklig förankring reduceras all politik till en ren maktfråga där våld är viktigare än argument. Om ortodoxins värld begränsas till klostret och kyrkorummet så är politikens värld kaféet och parlamentet, denna nya institution till vilken man som ett slags contradictio in adjecto tar med också skjutvapen. Den kroatiske bondeledaren Stjepan Radi´c blir ihjälskjuten av en montenegrinsk ledamot i parlamentet i Belgrad. Så sent som häromåret uppträdde den serbiske nationalisten och parlamentsledamoten Vojislav Seselj med pistol i samma byggnad.
I detta tomrum mellan stad och landsbygd menar Wagner att förstaden tar över; stöd för sin tes kan han finna i den serbiske filosofen Radomir Konstantinovi´cs berömda studie ”Filozofija palanke”. Denna palanka eller mahala (dess rumänska variant) är en halvvärld som enligt Wagner ”simulerar lantlivets trygghet i stadskulturens skugga”. Samtidigt är den en av modernitetens första etapper. Man arbetar med något inne i staden samtidigt som man håller höns och grisar hemma på gården, fortsätter att drömma de gamla myterna och emellanåt bättrar på kassan med småstölder. Ur förstadens socialt instabila befolkning har de politiska massorna på Balkan rekryterats, en grogrund särskilt lämpad för kommunism och framför allt fascism. Deras ledare och inspiratörer kommer förstås från staden. De är salongsfascister som Nae Ionescu, E M Cioran och Mircea Eliade eller yrkesrevolutionärer som Josip Broz Tito och Georgi Dimitrov, också de senare städerna mer förbundna än byarna på landet. Men de moderna frälsningslärorna är ofta bara förklädnad för nationalism och myten om fribytaren, hjälten som är redo att bekämpa varje – främmande – auktoritet. Denna förstad på Balkan har nu i snart ett sekel utgjort klaviatur för denna politiska marsch. Och ännu i dag är det denna förstad som sätter sin prägel på den balkanska befolkningens Weltanschauung.
”Hysteri” är ett ord som gång på gång återkommer i Richard Wagners Balkanbok. Det kan låta oroväckande fördomsfullt. Men ordet används inte så mycket till att beskriva individernas reaktioner, mer till de underströmmar i folkdjupet eller inom den politiska klassen som med jämna mellanrum bryter fram, ofta utan synbar anledning. Konsekvenserna är ofta förskräckande och ändå kan detta ”hysteri” låta som ett alltför hårt omdöme. Skulle resten av Europa vara mindre hysteriskt?
Ändå tror jag att Wagners användning av ordet framför allt har med illusionslöshet att göra, de förstörda illusionerna hos den som av tvingande skäl eller av kärlek är direkt berörd, därför också med ett tillstånd som måste gränsa till bitterhet. För någon med Richard Wagners mycket speciella bakgrund kan det kanske inte vara på annorlunda sätt. Så mycket mer anmärkningsvärt att han ändå i allt väsentligt lyckas hålla tillbaka denna bitterhet och i stället strävar efter att försöka förstå och göra alla rättvisa.
Resultatet är, menar jag, en av de allra bästa böckerna om Balkan på många år.
