Ett vanligt synsätt är att klimatförhållandena på vår planet obönhörligen drabbas av återkommande förändringar och att jordens alla levande varelser genom naturligt urval anpassas till de nya betingelserna. ”Tiderna förändras, och vi med dem...” Den art som inte klarar de ändrade villkoren är dömd till döden.
Men relationen mellan jordens miljö och dess invånare är långt ifrån så enkelriktad som det kan förefalla, eftersom det finns många arter som på olika sätt modifierar sin omgivning, något som kan leda till intressanta evolutionära växelspel. Ett skolexempel är bävern, som ju inte bara är anpassad till en viss miljö utan anpassar sin miljö till sina egna krav. Den ”rekonstruerar” sin ekologiska nisch.
Världsmästare i nischrekonstruktion är naturligtvis inte bävern utan den moderna människan. Vår unika förmåga att öka och monopolisera ekosystemens resursproduktion har givit oss som art en så kolossal framgång att den hotar vår framtid. Överallt märks spåren av mänsklig aktivitet. Vår påverkan har under de senaste tusentals åren varit så genomgripande att denna korta tid har kommit att markeras och namnges som en ny era, antropocen, i jordens mångmiljardåriga historia.
I sin bok Europeiska kulturlandskap. Hur människan format Europas natur (Formas, 383 s) ger Urban Emanuelsson, professor vid Lantbruksuniversitetet och till nyligen chef för Centrum för biologisk mångfald, en initierad historisk beskrivning av hur människans rekonstruktion av det europeiska landskapet gått till. I text och med understöd av talrika illustrationer visar han hur praktiskt taget all ”natur” i Europa är ”kultur” i meningen starkt människopåverkad – som framgår redan av bokens finurliga underrubrik. Genom sin dubbla expertis som ekolog och kulturhistoriker, plus ett omfattande resande runtom i Europa, är Emanuelsson unikt kvalificerad att berätta för oss om den process som lett fram till dagens problemfyllda situation.
Människans nischrekonstruerande förmåga är en modernitet, dock byggd på en hjärna som evolverat sin hyperkapacitet under miljontals år. När för drygt 10000 år sedan en mänsklig befolkning för första gången blev stationär, sannolikt till följd av ovanligt stabila ekologiska betingelser, började man först odla matnyttiga växter och kort därefter domesticera ett antal ätliga eller på annat sätt användbara djur. Jordbruket uppfanns i Mellersta östern, varifrån det spred sig via Sydosteuropa och till slut nådde ända till Östersjöländerna inklusive Skandinavien. De äldsta svenska jordbrukssamhällena har föga förvånande påträffats i Skåne och var fulla av liv och rörelse för ungefär 6 000 år sedan. Glest spridda och små till invånarantalet var de dock. Med vår tids mått var vårt land en ödebygd till för några hundra år sedan.
Två revolutioner har haft särskilt dramatiska konsekvenser för jordbrukets produktivitet och därmed Europas landskap och befolkningstillväxt. Den första innebar att man började odla växter avsedda som vinterföda åt boskapen, varigenom folk fick säkrare tillgång på animalisk föda. Den andra inträffade relativt nyligen och utmärktes av storskalig import av handelsgödsel och djurfoder jämte riklig tillgång till energi i form av fossila bränslen, vilket allt medgav en mekanisering av jordbruket och odling på långt större arealer än tidigare. Just nu är vi mitt uppe i en tredje revolution varvid framgångsrik växtförädling och djuravel höjer avkastningen per ytenhet till nivåer som ingen ens kunde drömma om för bara några årtionden sedan.
Ingen ska tro att de areella näringarnas skapande av det europeiska kulturlandskapet gick rätlinjigt. Tvärtom avbröts utvecklingen gång på gång eller ändrade riktning till följd av klimatfluktuationer, epidemier och krig. Särskilt epidemierna ledde till stora omflyttningar, eftersom överlevarna såg chansen och tog över ledigblivna marker med högre bördighet.
Som Emanuelsson betonar är ”natur” och ”kultur” i landskapsekologiska sammanhang två oskarpt skilda kategorier. Om natur definieras som total frihet från människopåverkan, finns det nuförtiden knappast någon natur kvar här i världen. Eftersom graden av mänsklig påverkan i högsta grad varierar mellan olika områden, måste dock olika områden behandlas på olika sätt. I vissa fall gäller det att förhindra mänskliga ingrepp, i andra däremot att vidta restaurerande eller på annat sätt värdehöjande åtgärder.
Jakten har i alla tider haft stor betydelse för lantbefolkningens försörjning men också som ett nöje för kungahus och överklass. Tack vare storgodsägarnas intresse av att behålla jaktbart storvilt på sina marker räddades en hel del bestånd av exempelvis kronhjort och rådjur från en annars högst trolig undergång. Men för att bibehålla viltstammarna och därmed jaktmöjligheterna måste landskapet skötas på ett speciellt sätt, vilket framför allt betydde att skogsmark skonades från exploatering. England och Skåne skulle exempelvis ha haft ännu mycket mindre gammal skog, om inte detta jaktintresse hade funnits.
I många delar av Europa kom tillskapandet av våtmarker att markant ändra landskapsbilden under senare hälften av 1800-talet. Dessa helt antropogena (människoskapade) biotoper blev av stor betydelse för flora och fauna. Även om översilningsmarkerna primärt tillkom för att säkra förråd av vinterfoder för boskapen, drog de också till sig en myckenhet jaktbart fågelvilt. Här samverkade jordbruksnäringens och jaktens intressen till god effekt. När dessa marker efter mitten av 1900-talet i många fall inte längre vidmakthölls eller aktivt torrlades, betydde det en markant utarmning av landskapets, florans och faunans mångfald.
En annan faktor som under 1900-talets senare hälft kom att dramatiskt ändra landskapsbilden i många delar av Europa var den snabba återskogningen, inte bara på relativt lågproduktiva marker som exempelvis ljunghedar utan också på åkermark av rätt god kvalitet. Eftersom de nya skogarna huvudsakligen var barrträdsmonokulturer, medförde denna ändring i markanvändningen inte en ökning utan en minskning av landskapets biologiska mångfald.
Olikheter i mark- och klimatförhållanden har självfallet lett till en väldig geografisk variation i det europeiska landskapets utnyttjande och utformning. Men inte bara ekologiska utan även politiska olikheter har varit och är av största betydelse. Under en lång period styrdes markanvändningen i Östeuropa på ett mycket annorlunda sätt än i Västeuropa, vilket ledde till stora skillnader i landskapets bild och mångfald. För närvarande suddas dessa politiskt orsakade olikheter ut i rask takt. Emanuelsson avstår emellertid från att diskutera dessa dagsaktuella frågor. Det är ju en historik han skrivit, inte ett debattinlägg, låt vara att han här och var avslöjar sina åsikter om hur saker och ting har skötts och i framtiden bör skötas.
Jordens befolkning uppgår idag till bortåt 7 miljarder. Snart är vi 10 miljarder. Under det senaste seklet har antalet munnar att mätta fyrfaldigats. Det är ingenting mindre än häpnadsväckande att vi lyckats rekonstruera och effektivisera de biologiska produktionssystemen tillräckligt för att flertalet människor, dock visst inte alla, ska ha tillräckligt med mat för att överleva och fortplanta sig.
Emanuelssons innehållsdigra bok ger en utomordentlig bild av det europeiska kulturlandskapets historiska framväxt. Lägligt nog har det ungefär samtidigt kommit ut en annan bok som länkar hans skildring vidare mot framtiden. Den heter Naturvård bortom 2009 (Kassandra, 302s), är redigerad av Lars J Lundgren och innehåller texter skrivna av 14 skribenter, som från sina olika utgångspunkter diskuterar framtidens landskap och dess utnyttjande. Det ska genast sägas att kapitlens lödighet varierar högst avsevärt, men i vissa av dem vädras synpunkter, idéer och förslag av synnerligen stor vikt och högst förtjänta av bredare uppmärksamhet än de troligtvis får genom denna relativt blygsamma bok.
Ett av dessa kapitel har författats av Jan Bengtsson, professor i ekologisk miljövård vid Lantbruksuniversitetet. Han argumenterar med eftertryck att vi måste byta ut vår traditionella ”bevara-strategi” mot en ”planera-strategi”, detta därför att framtiden kommer att vara så totalt annorlunda från allt vi hitintills upplevt att historiska erfarenheter i stort sett tappat sin relevans. Förvisso är det svårt att sia, men vissa prognoser har hög sannolikhet, som exempelvis fortsatt befolkningsökning, större resursbehov per capita och klimatorsakade folkvandringar. Att klara sådana påfrestningar kräver helt nya sätt att värdera och framför allt att agera. Inte minst måste ansträngningarna att vidmakthålla eller öka produktionsförmågan och servicefunktionerna hos ekosystemen prioriteras av samhället och inte längre ses som ett särintresse.
Här ansluter en annan av skribenterna, Kerstin Johannesson, professor i marinekologi vid Göteborgs universitet, med påpekandet att ska vi vidmakthålla ekosystemens funktionsduglighet är det viktigare att identifiera, bevara och gynna deras talrikaste arter än deras nuvarande artantal och artlista. Det är, skriver Johannesson, inte den stora majoriteten av ytterst fåtaliga arter som sköter de fundamentala ekosystemfunktionerna utan en liten minoritet av arter med hög beståndstäthet. Om exempelvis det svenska beståndet av en viss fågelart minskar från tio till fem miljoner par är detta ett mycket allvarligare problem ur ekologisk synvinkel än om ett tjog rödlistade rariteter skulle försvinna ur vår fauna.
Här kan man inflika att detta just är vad som förefaller ha hänt i vår fågelfauna under de senaste tre, fyra decennierna – kanske med början ännu tidigare, men om det har vi ringa kunskap. Medan Sveriges fågelfauna inte tappat utan tvärtom ökat i artantal under de senaste hundra åren, tycks det totala antalet fågelindivider däremot ha minskat högst avsevärt. Den processen har dock inte föranlett några speciellt högljudda larmsignaler, om man jämför med den uppståndelse som det möjliga utdöendet av någon extremt sällsynt art förorsakar. Det är väl värt att diskutera om inte våra prioriteringar i naturvårdsforskningen möjligen borde justeras och i högre grad än för närvarande riktas mot orsakerna till minskningen i bestånden av de vanliga fågelarterna, som när allt kommer omkring är de som är av verklig betydelse för ekosystemens effektiva fungerande.
Ett tredje utomordentligt spännande bidrag är skrivet av Torbjörn Fagerström, professor i teoretisk ekologi vid Lantbruksuniversitet. Han förebådar en bioteknisk revolution under 2000-talet med de mest genomgripande konsekvenser för människors liv och leverne. Kanske kommer dessa nyheter att lindra den globala försörjningssituationen en liten smula, men utan tvivel kommer de att kräva något av en mental revolution för att bli acceptabla för folkflertalet. Fagerström skriver bland annat att han ”förordar en framtid, där vi skamlöst utnyttjar all till buds stående teknik för att /.../ skapa eller återskapa den natur vi vill ha, närhelst det gagnar människan och miljön.” Tuffa tag? Ja, och det lär behövas. Tänk på en framtid när klimatförändringen – människovållad eller inte – med många procent reducerat den födoproducerande och beboeliga delen av jordens yta, samtidigt som dess befolkning är femtio procent större än idag.
Det är fullt tänkbart att de tre citerade skribenterna avsiktligt formulerat sig provokativt för att väcka debatt, och möjligtvis framstår deras åsikter som än mer drastiska i detta summariska referat. Hur som helst är det av största vikt att de problem de pekar på kommer upp till bred debatt, för en sak är säker: framtiden är inte längre vad den brukade vara. Den kräver frigörelse från hävdvunna föreställningar och öppenhet för nya förslag. Alternativet till en grundlig nyordning är nämligen ett globalt kaos som vi bör försöka skona nästa sekels mänsklighet från.
