Det går en oro genom Europa och den handlar om befolkningsutvecklingen. Å ena sidan är fyrtiotalisterna hopplöst många och ser ut att kunna leva betydligt längre än tidigare generationer, å andra sidan är fyrtiotalisternas barn i många länder ovilliga att i sin tur få barn. Åtminstone är de ovilliga att få de 2,1 barn per kvinna som ska till om befolkningen ska hållas konstant. De två problemen hänger självklart ihop eftersom det ju är de yngre generationerna som ska försörja de äldre men det är kanske ändå det senare problemet som uppfattas som större på längre sikt: påven lät för ett par år sedan förstå att det handlade om ”ett allvarligt hot”, The New York Times har tagit till uttryck som ”epidemi” och ”implosion” (i det senare fallet tänker man sig ju motsatsen till en explosion, alltså ett våldsamt sammanbrott inåt), och en av deras reportrar beskrev åskådligt ett besök på en lekplats i den italienska staden Ferrara där det visserligen fanns gott om barn som alla övervakades av var sitt dyrkande föräldrapar men där varje föräldrapar bara övervakade ett enda barn. I Frankrike talade en av Mitterrands ministrar ännu mera drastiskt om att fransmännen håller på att begå folkmord på sig själva.

Men om man verkligen vill förstå vilken roll barnafödande och föräldraskap spelar för människors livsval, för deras totala livssituation, behövs andra perspektiv än de rent demografiska. I Barren States: The Population ”Implosion” in Europe (red Carrie B Douglass, Berg Publishers, 270 s) är det en rad etnologer som kommer till tals och redogör för sitt fältarbete som bygger på intervjuer med fertila kvinnor i Norge, Tyskland, Ryssland, Tjeckien, Bulgarien, Grekland, Italien, Spanien, Frankrike och Irland.

Särskilt tankeväckande är den bild man får av förhållandena i Tyskland där nativiteten nu sjunkit till 1,29. Det är framför allt kvinnor i det forna DDR som intervjuats och den återkommande refrängen är att allt nu är tvärtom mot förr. Förut var det självklart att man kombinerade jobb med familj, nu är det västtyska regler som gäller: unga kvinnor kan ha utmärkta karriärmöjligheter så länge de är barnlösa men när de får barn förväntas de vara borta från arbetsmarknaden i åratal och kan inte räkna med att få tillbaka sitt ursprungliga jobb eller ens något lika kvalificerat. Lagar som ska skydda mot diskriminering kringgås och arbetsgivare gallrar utan vidare bort unga kvinnor som vid en anställningsintervju säger att de planerar att få barn. Västtyska kvinnor med barn är fortfarande i stor utsträckning hemma eller arbetar deltid. De östtyska kvinnorna noterar attitydskillnaderna: ”Många män i väst förstår inte att kvinnor med barn kan jobba.” Åtskilliga är också nostalgiska: ”Det var normalt då att man inte kunde köpa vad som helst eller resa vart som helst. Nu kan man resa vart som helst och köpa vad som helst men man kan också bli av med jobbet. Det var otänkbart förr. Alla hade jobb och det fanns tillräckligt många lekskolor och dagis. Barn togs bättre om hand, staten förhöll sig mera ömsint mot barn.”

I så gott som hela det forna Östeuropa har nativiteten sjunkit i takt med att den socialistiska djurparkens trygghet har ersatts av den kapitalistiska djungelns frihet: arbetslösheten har stigit, det sociala skyddsnätet har skrotats ner eller åtminstone försämrats kraftigt, ländernas ekonomiska framtid ter sig osäker. I några av länderna ter sig djungeln vildare än i andra. I Bulgarien är de välutbildade i den fertila generationen till stor del starkt desillusionerad över utvecklingen: emigrationen är kraftig och om och igen hör man orden ”Vem vill bo i ett land som det här?”. Den bästa karriärvägen för unga kvinnor tycks vara att bli fotomodeller och sedan gifta sig med någon av landets nyrika, maffiamässigt hänsynslösa entreprenörer. Eller som det heter i en av många populära sånger som hyllar den hejdlösa konsumismen: ”Hundra Mercedesar önskar jag mig och hundra år att köra i dem.”

Bulgarien är intressant såtillvida att medelåldern för förstföderskor är relativt låg, 23 eller 24 år. Det har bland annat just att göra med att unga kvinnor ofta gifter sig med äldre män. Men också i Ryssland är mödrarna unga: redan i 27-årsåldern uppfattas man som för gammal för att föda och uppmuntras att välja abort eller åtminstone kejsarsnitt. När en 27-årig kvinna som insisterat på att föda vaginalt klagade över att det gjorde ont utbrast läkaren: ”Naturligtvis gör det ont. Det är meningen att det ska göra ont. Vad väntar sig en kvinna i din ålder förresten? Du kunde snart vara mormor och nu har du i stället fått för dig att föda barn! Vad gjorde du när du var 20? Sprang omkring och roade dig? Då skulle det inte ha gjort så ont. Men ni kvinnor vill förtjäna pengar, förtjäna pengar och sen beklagar ni er när det gör ont.”

Att nativiteten är låg hänger ihop med den extrema trångboddheten, den utbredda alkoholismen och det faktum att dödligheten i Ryssland har ökat, framför allt för män vars medellivslängd ligger på knappt 59 år. Enligt färska uppgifter ser Rysslands befolkning för närvarande ut att minska med så mycket som 700 000 personer om året. Kvinnor över 30 kan ha svårt att hitta en partner och åtminstone är det stor risk för att mor- och farföräldrarna, som traditionellt stått för en stor del av barnpassningen, har dött bort eller blivit orkeslösa. (Familjelagstiftningen i Ryssland är intressant såtillvida att den garanterar barns rätt till kontakt inte bara med båda föräldrarna utan också med både mor- och farföräldrar.) Från och med i år har barnbidragen fördubblats men det är osäkert om det kommer att hjälpa så länge de andra problemen är olösta.

I Tjeckien vill människor i 20–30-årsåldern studera, resa, arbeta och roa sig, det vill säga göra allt det som föräldragenerationen var förhindrad att göra under kommunismen, och föräldragenerationen uppmuntrar dem i allmänhet. Synen på den sjunkande nativiteten är ambivalent: å ena sidan är man är medveten om de problematiska konsekvenserna, å andra sidan uppfattar man att Tjeckien också i det här avseendet återigen blir det västerländska, moderna samhälle det alltid varit avsett att vara.

I Spanien är nativiteten inte bara låg utan en av de lägsta i världen, nämligen kring 1,07. Det kan te sig förbluffande eftersom Spanien traditionellt är ett land av stora familjer och stark familjesammanhållning: både på bio och i verkligheten har man varit van att se flera generationer – mor- och farföräldrar, mostrar och fastrar och kusiner i långa banor – alla bänkade kring samma krogbord, glatt glammande. Och mycket riktigt: också unga spanjorer trivs med sina familjer, men det är i sina ursprungsfamiljer de trivs och det till den grad att de inte känner något behov av att flytta hemifrån eller att gifta sig. Sedan Francos fall har samhället liberaliserats vilket betyder att unga kvinnor såväl som unga män i stort sett kan komma och gå som de vill, samtidigt som de kan räkna med att få middagen serverad och kläderna tvättade. ”Varför skulle jag flytta?” utbrast en ung man förvånat. ”Som det nu är bor jag ju på ett femstjärnigt hotell.”

Av de länder som presenteras i ”Barren States” är Norge givetvis det som liknar Sverige mest. Det är ett land där nativiteten fortfarande är relativt hög och allt tyder på att detta beror på att det också är ett välfärdssamhälle där mycket görs för att kvinnor såväl som män ska kunna förena föräldraskap med förvärvsarbete. Norska kvinnor uppfattar fortfarande att det är en naturlig fortsättning på ett kärleksförhållande att få barn, att barn är en naturlig del av ett gott liv. Därmed är barn inte så mycket något man medvetet väljer utan något man förväntas få när tiden är inne. Men också i Norge har frågan när tiden är inne blivit mera komplicerad: först ska man inte bara flytta hemifrån, skaffa sig en utbildning, hitta rätt partner och rätt jobb utan helst också både hinna njuta av att vara fri, resa, jobba något år. Eller som en av de norska informanterna, en 33-åring med en högre universitetsexamen, förklarar: ”När man är några och tjugo, och i synnerhet om man är kvinna, ska man inte öppet medge att man vill ha barn. Åtminstone inte att barn är det enda man önskar sig. I så fall får man en negativ stämpel. Men efter hand som man blir äldre och har hunnit med allt möjligt annat går det bra att säga att man vill ha barn. I det här skedet blir det rentav problematiskt att säga att man inte vill ha barn.” Och så skrattar hon litet och tillägger: ”Att hitta det rätta förhållningssättet är faktiskt som att gå på lina.”

Resultatet av alla dessa överväganden är att genomsnittsåldern för norska förstföderskor har stigit med tre år från 1980. I synnerhet högutbildade kvinnor föder sent och åtskilliga av dem som tidigare förklarat att de gärna vill ha tre barn hinner inte få mera än två.

Vilka slutsatser kan man då dra av det här materialet? För det första är det uppenbart att en rimlig nativitet förutsätter ett någorlunda stabilt samhälle och ett samhälle där kvinnor verkligen uppmuntras att kombinera familj och karriär: där det finns väl tilltagna moderskapsledigheter, där kvinnor kan räkna med att få sina jobb tillbaka, där barnomsorgen är god och inte alltför kostsam. (I Grekland får en förvärvsarbetande tvåbarnsmor räkna med att hela hennes lön går till dagisavgifter. Också Irland hör till de länder där barnomsorgen är dyr och mödrar inte är särdeles väl sedda på arbetsmarknaden.)

För det andra är det tydligt att synen på föräldraskap har blivit en annan. Äktenskap och barnafödande hör inte längre självklart ihop, lika litet som sex och äktenskap. Föräldraskap har blivit ett val, ett existentiellt projekt och också i hög grad ett konsumtionsprojekt. Ekonomiskt satsas det på barn som aldrig förr, på deras kläder, deras fritidsintressen, deras utbildning. Över huvud taget har föräldraskapet märkvärdiggjorts. En av kvinnorna från det forna DDR förklarar: ”I öst var moderskap inget speciellt. Kvinnor arbetade till sex veckor före förlossningen. De bar inte på sina stora magar som stolta symboler. Där fanns magen och sen kom ett barn och det var allt. I väst är ett barn en prestation, nånting märkvärdigt. Graviditet var inget märkvärdigt i öst och därför var också antalet barn högre.”

Det är ett uttalande som kan jämföras med ett uttalande av den finlandssvenska författaren Malin Kivelä i ”Rapport från Planet Mamma”: ”Tänk vad fina mammor är! De älskar sina barn så de kunde dö för dem! Och vill dem så väl, gråter när de lider och skyddar dem även om de själva håller på att förgås. Mammor är gud! Eller Gud var en mamma.” Inget under att hon också utropar: ”Att vara mamma är kanske det svåraste som finns.” Och om att vara mamma är det svåraste som finns är det inte konstigt att nativiteten sjunker.

Men ”Barren States” rymmer ytterligare en viktig iakttagelse som fångas i de citationstecken som i titeln satts ut kring ordet implosion. I flera av de länder som diskuteras – bland dem Tjeckien, Spanien, Irland – är det den välutbildade medelklassen som föder färre eller inga barn medan nativiteten tvärtom är hög bland etniska minoriteter eller invandrare. Den brännande frågan blir då: vilka är det då som verkligen räknas som medborgare?