I dessa veckor låter sig stora delar av den svenska allmänheten fångas av de olympiska tävlingarna i Aten. Inte så få har tagit semester, många sätter till timmar dagligen, de fullständigt oberördas skara krymper. Ser man saken globalt blir det fråga om miljardpublik med tv i centrum. Närmast föregående sommarspel i Sydney 2000 beräknas ha setts av 3,7 miljarder personer i 220 länder. Det gjorde dem till det mest uppmärksammade av alla sportevenemang. De nu pågående lär överträffa dessa siffror. Mellan de 10 000 atleterna (som det numera allt oftare heter enligt engelskt språkbruk) och den åskådande massan står tunga intressenter, som inte lika målmedvetet fokuseras: näringsliv, statsmakter, massmedier och på senare tid även vetenskapen. Mobiliseringen på nationell nivå är den bredast tänkbara och ingår i en benhård internationell kapprustning.
Från svensk horisont har en fråga accentuerats alltmer för att mot slutet av månaden få sitt exakta svar: kommer den blågula truppen att i Aten lyckas erövra
20 medaljer, det officiella målet? I Sydney överträffades förväntningarna: tolv medaljer mot kalkylerade tio. Under denna övergripande fråga (som påminner om de forna öststaternas olympiska resultatfokusering med stark statlig uppbackning) kan sedan en rad övriga sorteras. Det handlar om skador, årsbästaresultat, dagsform, favorittryck, konkurrensförhållanden, förmåga att ”vara bäst när det gäller” och givetvis den ständigt närvarande dopingproblematiken. Kort sagt det konventionella sportjournalistiska nyhetsflödet anpassat efter det olympiska läget för dagen.
Mer originella och kritiskt granskande perspektiv dominerar i en nyutkommen bok med den tankeväckande titeln Post-Olympism? Questioning Sport in the Twenty-First Century (red John Bale och Mette Krogh Christensen, Global Sport Cultures, Berg Publishers, 256 s). Här går 17 idrottsforskare inom samhällsvetenskap och humaniora i närkamp med den olympiska kolossen. Misstanken eller övertygelsen är att fötterna innehåller mycket lera. Genomgående är
kraven på förändring. I en blandning av vetenskap och essä serveras nya eller tillspetsade synpunkter på den olympiska idrotten - och därmed delvis på elit- och artistidrotten som helhet.
Ett problem ser man i den västerländska tyngdpunkten, i eurocentrismen. Visserligen har den starka historiska rötter. Både den olympiska rörelsen och den moderna tävlingsidrotten som helhet kan i själva verket ses som västerländsk kulturexport (eller -imperialism) med början i den anglosaxiska sfären. Kalla fakta illustrerar tyngdpunkten. Alla presidenter i Internationella olympiska kommittén kan knytas till västerlandet. Endast den amerikanske amatörfundamentalisten Avery Brundage (1952-72), som för övrigt efterträdde svensken Sigfrid Edström, hämtades utanför Europa. Samma mönster går igen i fråga om val av OS-platser. Det är därför ett rimligt krav att en breddning borde komma till stånd. Likaså att olympismen flitigare borde ses från exempelvis asiatisk, afrikansk och skilda minoriteters synpunkt. Men på ett sätt
biter sig bokens ansvariga i svansen: samtliga skribenter kan hänföras till den västerländska sfären.
I fråga om grenvalet framförs önskemål om en breddning till icke västerländska kroppskulturella traditioner. Som exempel tas de ostasiatiska kampsporterna. Nu har ju dessa redan beretts viss plats på programmet men den kunde utökas. Dessutom ifrågasätts rådande grenval från socioekonomisk synpunkt. I flera grenkomplex, exempelvis ridsporten och seglingen, fordras stora materiella resurser. Här har de rika länderna ett överläge. Det torde dröja innan etiopier och kenyaner blir medaljörer i dressyrritt eller någon av de tyngre båtklasserna. De får nöja sig med den billiga, naturliga löpningen, där västerlandet frivilligt har avstått från att hänga med.
Grenvalet aktualiseras från annan utgångspunkt av den norske idrottsfilosofen Sigmund Loland. Han angriper den avancerade specialiseringen med utgångspunkt i ”The Olympic Charter”, olympismens ideologiska grunddokument. Här sägs bland annat: ”Olympismen är
en livsfilosofi som förädlar kropp, vilja och ande och kombinerar dem i en balanserad helhet. Genom att blanda idrott med kultur och fostran försöker olympismen skapa en livsstil som baserar sig på glädjen i kraftansträngningen, den fostrande betydelsen av goda föredömen samt respekt för universella och fundamentala etiska principer.”
Poängen är att vissa grenar, exempelvis sprinterlöpning, till avgörande del är beroende av några få genetiskt programmerade biomekaniska egenskaper. Detta minskar i sin tur drastiskt förutsättningarna för framgångsrikt massdeltagande. Samtidigt inbjuder sådana discipliner till biologisk/medicinska manipulationer. De betecknas som smala och sårbara. Utrymmet för tekniska och taktiska inslag är reducerat; man behöver inte grunna mycket på hur ett 100-meterslopp bör disponeras och hur medlöparna beter sig där, medan maratonloppet kräver åtskilliga överväganden. Kontentan av detta resonemang blir för Loland att komplexa grenar är att föredra, exempelvis fotboll, tennis och
tiokamp. Mot detta kan naturligtvis anföras att renodlade fysiska ”uregenskaper” som snabbhet, spänst och styrka borde få framträda renodlat i enlighet med det på 1890-talet lanserade olympiska mottot citius, altius, fortius (”snabbare, högre, starkare”).
En annan infallsvinkel har den danske idrottssociologen Søren Damkjaer, som klagar över en pågående ”Disneyfiering” och amerikanisering av OS (och elitidrotten över huvud taget). Med det menar han, liksom andra, att kringarrangemang fått växa alltför mycket på bekostnad av det egentliga idrottsutövandet. Som ett potentiellt mervärde för han fram den estetiska aspekten. Om inte traditionella värden som spänning och nationell eller individuell identifikation räcker till, finns möjligheten att se tävlingarna som en konstart. Han tänker givetvis här på grenar där stilen ingår i bedömningen. Men det gäller ju inte många. Mer generell är funktionalitetens estetik: den effektiva rörelsen är också vacker - en sanning med modifikation. Damkjaer kommer själv med
reservationer. Tävlingsidrottens stränga regler och inriktning på seger till varje pris (även på skönhetens bekostnad) reducerar utrymmet för estetiken och markerar avståndet till de fria konsterna. Den som överskrider idrottsreglerna blir diskvalificerad, den som går utöver konstens (i den mån de finns) kan bli hyllad banbrytare.
Mera materiella aspekter lyfts fram av idrottsförskaren Douglas Brown från universitetet i Calgary. Det gäller efterspelen, det vill säga vad som händer med anläggningar och ekonomi när elden slocknat. Här kan man tala om post-olympism i det lokala perspektivet. Själv har han använt skridskobanan från OS i Calgary 1988, The Oval, som åskådningsexempel. Det samlade intrycket av det efterolympiska livet på och kring denna anläggning om 26 000 kvadratmeter blir relativt positivt. Oväntade möten har ägt rum mellan allmänhet och tävlingsåkare på skilda nivåer. Det blev inte någon öde anläggning som resultat av felslagna investeringar, även om senare restriktioner och ekonomiska
hänsyn reducerat den tidigare stora öppenheten.
Men hur är det på andra håll? Med rätta pekar Brown på vikten av mer forskning om de egentliga konsekvenserna av ett OS-arrangemang. För svenskt vidkommande vittnar stadionanläggningen i Stockholm om ett positivt resultat av ett OS-arrangemang. Men den ekonomiskt huvudansvariga organisationen, Sveriges centralförening för idrottens främjande, tvingades göra stora ekonomiska uppoffringar i sammanhanget. Det ekonomiska utfallet framstår som negativt, om man frågar skattebetalarna bakom Montreal-OS 1976, som positivt för senare arrangörer. Det mesta tyder på att ett OS-arrangemang numera av kända skäl blivit en god affär. Inte minst detta bidrar till olympismens nutida styrka.
Den i allmän debatt orimligt överexponerade dopingfrågan, som ger massmedierna tacksamt mottagna kriminaldramer och underlag för att piska fram moralisk panik, far i debattboken sin beskärda del - men inte mer. Med välgörande distans slås fast att dopingen pågått parallellt med en
uppgång i olympismens popularitet. Den olympiska rörelsen tycks tåla både droger och skandaler. Talet om att dopingen är ett dödligt hot mot tävlingsidrotten har hittills motbevisats av den historiska utvecklingen. En delförklaring skulle kunna vara att kringarrangemangen berikar bilden, kanske också att estetiken börjat svara för ett försonande tilläggsvärde. Men den fullt tillräckliga förklaringen är utan tvivel att OS-tävlingarna har tillräcklig attraktionskraft oavsett doping bland atleterna och bristande moral bland ledarna. Vad bryr sig cirkuspubliken om hur manegens artister förberett sig och hur direktören har det med moralen?
Mest radikal i sin kritik är den kanadensiska idrottshistorikern Kevin B Wamsley. Han konstaterar med beklagande att OS dragits in i den globala kapitalismen. Det har bidragit till vad han och andra ser som det grundläggande problemet: avståndet mellan teori och praktik, mellan pretentiös idealistisk retorik och en verklighet som i långa stycken pekar åt andra håll. Han
förnekar att man genom OS skall kunna nå nämnvärda resultat vad gäller fred, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Så länge ett darwinistiskt präglat tävlingstänkande har hegemoni, uteblir fred och jämlikhet. OS uppfattas som ett spektakulärt evenemang med sina ceremonier liksom med nationella, kvasireligiösa och legala inslag. Förändringsviljan är begränsad till symtombehandling vid fall av urartning, inte till målmedvetet arbete för att uppfylla storslagna mål. Endast med systematisk kritik utifrån kan förändringar nås. Mycket skulle vinnas, menar Wamsley, om retoriken eliminerades och OS tilläts vara vad de är: ”a sport spectacle”. Resonemanget sammanfattas i hans och bokens sista, provokativa mening: ”Det bästa beviset som står att finna i världens kulturlandskap på att vi är beredda att acceptera fred och jämlikhet, på att olympismen och dessa ofta anförda värderingar har segrat, är att de olympiska spelen försvinner.”
Uppenbarligen har man medvetet valt att koncentrera sig på svagheterna hos OS
med bakomliggande organisation och ideologi. Den negativa grundtonen kan förklaras på flera sätt. Det uppnådda målet har varit att skapa en liten motvikt mot den massiva, huvudsakligen positiva presentationen i massmedia. Man kan också urskilja en mot globalism och kapitalism kritisk samhällssyn som tillämpas på tävlingsidrotten. En tredje, allmän förklaring kan ses i den akademiska benägenheten att med långt större energi koncentrera sig på fel än på förtjänster. Mer specifikt skjuter man, som framgått, in sig på det stora avståndet mellan ideal och verklighet. Samtidigt kritiseras de olympiska makthavarna för passivitet i de stora, principiella frågorna.
Visst ligger det åtskilligt i de synpunkter som förs fram. Men genom att samla allt negativt som kan uppbringas och ta lätt på förtjänster och förklaringar efterlämnar boken ett intryck av dystopi som avviker från den allmänna opinionens inställning till OS. Det skulle vara önskvärt att den kastade handsken togs upp, att en principiell idrottsdebatt
med OS i centrum kom till stånd. Utan tvivel finns mycket att säga till olympismens försvar. Men här tillstöter ett problem, lika gammalt som den moderna tävlingsidrotten själv. Idrottsledare och sportjournalister hinner, vill eller kan sällan gå in på principdebatt av den typ som författarna till ”Post-Olympism” inbjuder till. Boken har oturen att handla om ett kulturområde som är underförsörjt med kritisk reflexion och bred intellektuell debatt. Vad betyder sådant mot ett medaljhopps skadade hälsena eller en ny ”dopingskandal”?
under strecket
