Pengar! Stora pengar! Uppskattningsvis 27000 kronor i skulder handlade det om när en ung arbetslös akademiker från Lund anlände till Monte Carlo på senhösten 1912. Det var ett gigantiskt penningbelopp för 100 år sedan då en läroverkslärare förtjänade drygt 4 000 kronor i årslön. Men det fanns hopp för den skuldtyngde spelturisten. Med sig hade han en stinn plånbok och rouletten fanns inom räckhåll.
För en stund kunde han kanske glömma att noga räknat inte ens de medförda sedlarna var hans. Dem hade han lurat till sig genom att förfalska lånehandlingar på två banker i Malmö innan han hals över huvud lämnade Sverige med 9 000 kronor på fickan i slutet av september 1912. I London, på väg till kontinenten, hade han låtit trycka visitkort med namnet Frank Heller. Efter ett halvår på Rivieran med kasinot i frestande närhet var visitkorten det enda han hade kvar. Den efterlyste 26-årige Gunnar Serner levde under falskt namn i misär och hade ingen möjlighet att återvända till ett liv som fri man i Sverige.
Det var egentligen bara det nya namnet som hånfullt påminde om pengar. ”Frank” ledde tankarna till francs och efternamnet associerade till den dåvarande österrikiska valutan där en av myntenheterna hette ”Heller”. Nomen est omen, namnet är ett förebud, var dock en klen tröst för den latinkunnige filosofie doktorn Gunnar Serner.
Han föddes 1886 i Blekinge där fadern var präst. När familjen flyttade till Skåne satsade han på den begåvade sonens skolgång. Gunnar hedrade familjen genom att i ovanligt unga år ta studenten på Katedralskolan i Lund och i snabb följd avlägga universitetsexamina. Mot slutet av sin studiekarriär hamnade han dock i en rumlande vänkrets där bristen på pengar smidigast avhjälptes med lån på lån i en allt fortare snurrande karusell.
Men en del av vännerna i den alkoholglada Lundamiljön förfogade också över en väsentlig kvalifikation: de behärskade både poesi och prosa. Och Serner lade med lätthet till sig konsten att författa bland annat ballader med raffinerade rim och rytmer som han imponerade och roade sitt festande umgänge med.
I sin doktorsavhandling ”Eleganta eskapader. Frank Hellers författarskap till och med Kejsarens gamla kläder” (1985) uppmärksammade och uppvärderade Dag Hedman, numera professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, denne märliga författares verk, och underhållningsprosan överlag som litterär genre. Det var det facket som författarnamnet Frank Heller skulle förknippas med på bokmarknaden.
Tillbaka till Monte Carlo: utan vare sig francs eller heller i plånboken hade den nödlidande svensken ändå ett intellektuellt startkapital i bakfickan, nämligen en avsevärd skrivtalang. Den satsade han på – och vann. ”Frank Heller” blev den pseudonym som Gunnar Serner använde i framtiden som hyllad och berömd författare. Mot slutet av sin levnad kunde han blicka tillbaka på 56 bokutgivningar och åtskilliga artiklar, några teaterpjäser och filmmanuskript. Som Hedman har påpekat blev Frank Heller så småningom Sveriges mest framgångsrike underhållningsförfattare.
Vad skrev han då om, denne Frank Heller som till och med lyckades slå Selma Lagerlöf i försäljningssiffror på bokmarknaden? Det var spänningsfiktion som gällde, den nya populära genren som hade importerats från Storbritannien och USA. I Frank Heller-böckerna vimlar det av äventyrare och skurkar från alla samhällsskikt och nationer och den i högt tempo hållna handlingen utspelar sig var som helst i Europa eller rentav i Kina. Det finns ingen gräns för författarens fantasi när hans hjältar lurar, hotar, jagar, överfaller och tar varandra till fånga. Frank Hellers lekhumör står på topp när det färgrika persongalleriet ska utrustas med peruker, revolvrar, lösskägg, automobilbrillor och liknande nödvändig rekvisita för att hålla igång förklädnadsmaskineriet, som i sin tur är en viktig ingrediens i den spänningsladdade mystiken.
För det mesta består intrigen inte av en renodlad kriminalgåta i detektivromanens tecken. Äventyr och brottslighet blandas till en sensationsmättad cocktail som utspelar sig i en elegant miljö – inte sällan i ett kasino. Där försöker de värsta brottslingarna uppträda som samhällets crème de la crème medan den dramaturgiskt skicklige berättaren kammar hem poäng i humorfacket. På överklassens parkettgolv är penningen primus motor. Med den fashionabla skådeplatsen långt från vardagens tristess lyckades Frank Heller skapa en egen litterär nisch. I den ingick också ett raljerande med bevingade ord och litterära lån från grekisk mytologi, romerska klassiker, bibeln och kända författare som Shakespeare och Goethe. Frank Heller uppnår med sådana medel ömsom en välgörande ironi, ömsom ett överspänt effektsökeri. Vilket det blir beror nog på läsarens egen bildning och förmåga att relatera citaten till originaltexten. Hur många Frank Heller-beundrare uppfattade den märkliga titeln till den 1922 nyutkomna romanen ”Du dåre i denna natt” som ett fragmentariskt men ordagrant lån från en vers i Lukasevangeliet?
Redan i början av författarkarriären fanns alla dessa stilmedel och framför allt den smittande berättarglädjen på plats. Så även Frank Hellers mest populäre protagonist och alter ego, Filip Collin, förbrytaren i gentlemannens gestalt som avancerar till detektiv allt eftersom tre Collin-titlar hamnade på bokhandelsdiskarna (1914, 1916 och 1921) och därefter kalvade pengar genom ständigt nya upplagor ända fram till 1936.
Men själva debuten på bokmarknaden var allt annat än lättköpt. Det var hämmande att skicka manuskript till ett svenskt förlag för den som varken ville röja sin identitet eller sin utrikes vistelseort och knappt hade pengar till ett frimärke. Men vännerna i Lund var lojala. Särskilt författaren och tidskriftsutgivaren Artur Möller (1883–1940) visade sig synnerligen tjänstvillig genom att förmedla ett par korta Frank Heller-texter till Dagens Nyheter och Bonniers Månadshäften under våren 1913. De honorerades enligt upphovsmannens senare minnesanteckning med sammanlagt 55 kronor.
Misären och eländet på främmande ort gjorde inte den utstötte upprorisk. Han höll fast vid sin insikt om att han hade sig själv att skylla och han var beredd att anpassa sig till samhällets lagar och moralkonventioner. På så sätt intog han en helt annan attityd mot borgerligheten än sin äldre norske kollega, författaren Knut Hamsun, som i romanen ”Svält” (1888) låter sin hemlöse jagberättare irra runt i Kristiania förande en inre monolog som pendlar mellan hopp och förtvivlan, stolthet och vansinne. Hamsun tillhörde en tidigare författargeneration då dekadens och förfall odlades i avantgardekretsarna, medan Frank Heller skrev in sig i det nya seklets vitalitet och livsglädje.
Med pennan som trumfkort och en enorm överlevnadsdrift lät det första steget mot framgång inte vänta länge på sig. Som Frank Heller undertecknade den landsflyktige 1913 ett självsäkert brev till Bonniers som till hans gränslösa lycka antog två bokmanuskript till tryck. Året därpå utgavs novellsamlingarna med titlarna ”I hasardens huvudstad. Monte Carlo-noveller” och ”Herr Collins affärer i London”. Innehållet i båda excellerar i pengar, girighet och kriminalitet och kan lätt refereras till författarens personliga erfarenheter.
Pressen tog välvilligt emot den okände Frank Heller. Bonniers som han hade tecknat kontrakt med honorerade honom enligt Hedmans genomgång av förlagskorrespondensen med sammanlagt 1200 kronor. Dem kunde debutanten i Monaco mer än väl behöva när första världskrigets förspel kastade skuggor över Europa. Vid utbrottet i september 1914 befann han sig i relativ säkerhet i Danmark, det närmaste Skåne han någorlunda riskfritt kunde komma.
Där tog ett nytt kapitel i Gunnar Serners alias Frank Hellers liv sin början. Han var inte lika barskrapad som tidigare. Men hur lång tid skulle det ta tills han var kvitt skulderna? Pengar var fortfarande hans stora ämne både i liv och i dikt. ”Storhertigens finanser” (1915) är en talande romantitel för den här perioden, och som det skulle visa sig, en lyckträff även för upphovsmannens finanser.
Under kriget förhöll sig Bonniers, som Hedman har framhållit, eskapistiskt. Krig, dagspolitik och annat elände skulle med hänsyn till lönsamheten undvikas i böckernas värld. En sådan inskränkning angick knappast Frank Heller som rörde sig som fisken i vattnet i den gamla goda förkrigstiden. Men andra – ekonomiska – irritationer grumlade förhållandet mellan Bonniers och deras nya guldkantade författare som huxflux bytte förläggare. 1915 överlät han sina manuskript till en jämnårig nykomling i branschen, Olof Dahlberg, som erbjöd ett mera lukrativt samarbete.
Utlandssvensken Frank Heller stannade i Danmark fram till 1919. Familjemedlemmarna kunde besöka honom och gjorde det också, likaså vännerna. Han hade visserligen bostad i Köpenhamn men föredrog landsbygden, där han flyttade från adress till adress. Samtidigt skrev han för livet. Förutom i böcker resulterade hans aldrig sinande energi i kåserier som trycktes i tidskrifter och tidningar. Även Svenska Dagbladet kontaktades med framgång. Enligt Dag Hedmans bibliografi (1987) publicerades bidrag av Frank Heller i denna tidning 58 gånger från och med 1915.
Under krigsåren hade den landsflyktige svensken mat för dagen och tak över huvudet. För första gången kunde han planera sin ekonomi. Det var fullkomligt klart att om han någonsin skulle komma på grön kvist räckte inte hans enorma flit. Den närliggande lösningen hette ”översättningar” och dåtidens förlovade land var trots pågående krig: Tyskland.
Alla svenska författare av rang visste att vägen dit ledde smidigast via översättaren Marie Franzos. Hon bodde i Wien och förmedlade med framgång sina ansedda översättningar till olika förlag i Tyskland och Österrike. På nyåret 1915 måste Högt ärade Herr Frank Heller i Nykjöbing/Falster ha fått post av henne. Hans svar den 10 januari är bevarat. I det skrev han på tyska (för censurens skull under kriget) att han mycket gärna såg att han genom hennes hand presenterades för en tysk publik.
Det var samtidigt hans första steg mot en glänsande karriär på kontinenten. Den tyskspråkiga debutboken ”Herrn Filip Collins Abenteuer” på förlaget Thespis i München 1916 följdes i snabb takt av en hel rad andra titlar. Och Franzos översättningar spreds och översattes i sin tur till flera mellaneuropeiska språk.
Även författarens privatliv ordnade upp sig. 1920 då han gifte sig med en danska, hade han pass och kunde leva och resa som Gunnar Serner. Han hade återvänt till Bonniers och några år senare var hans brott preskriberat. Pengar spelade naturligt nog inte längre en lika väsentlig roll som tio år tidigare. Den för många säkert gåtfulla romantiteln ”Du dåre i denna natt” ska man kanske tolka som tankeställare för Gunnar Serner personligen och som litterärt program för Frank Heller. Citatet från Lukasevangeliet lyder i alla fall i sin helhet: ”Men Gud sade: Du dåre, i denna natt skall din själ utkrävas av dig: Vem skall då få vad du har samlat i förråd?” (Kap. 12:20). Prästsonen från Skåne var dock inte dogmatisk. Även om han under mellankrigstiden vände sig till nya inspirationskällor återvände han då och då till ämnet ”pengar” i sin fortsatt storsäljande produktion.
