I mitten på 70-talet tillerkände Konstnärsnämnden vår främste schackspelare genom tiderna, Ulf Andersson, statlig inkomstgaranti; populärt kallad konstnärslön. Bortsett från att garantin är avskaffad och att vi inte längre har någon så framstående spelare – vore det tänkbart idag? Nja, tveksamt. Det borde vara över nu, skulle man kan kunna tycka. Schack borde vara reducerat till en kuriositet, en inte längre tillbedd relik från en svunnen romantisk era. 2005 kunde ha varit ett lämpligt år för när det skulle upphöra att tas för seriös verksamhet. Det var det år Garry Kasparov gick i pension efter tjugo år som världsetta. Kasparov har ogenerat beskrivit det som att för de kvarvarande elitspelarna blev effekten ungefär som när en stor sten som blockerat solen lyfts undan. Men i och med detta solljus försvann också mycket av magin och mystiken. Kasparov hade slipat sin begåvning på den legendariska Botvinnikskolan i Moskva, utan datorer och i en helt annan tid. Som Kasparov själv uttryck det kan numera en 15-åring ha hunnit tillgodo- göra sig lika mycket information som Bobby Fischer gjorde under hela sin karriär. En toppspelare som inte ger datorn en central roll i sina förberedelser är otänkbar. Och apropå datorer utspelades under ungefär samma veva som Kasparov slutade de sista matcherna mellan människa och dator. Numera råder ingen tvekan om att datorerna segrat. Deras brutala kalkyleringsförmåga har avgjort kampen människa-maskin en gång för alla.

Men samtidigt, vilket Kasparov påpekade härförleden i en lång artikel i New York Review of Books, apropå en nyutkommen bok – ”Chess Metaphors: Artificial Intelligence and the Human Mind” – är problemet vad gäller frågan om artificiell intelligens att datorerna inte kan tänka schack, enbart räkna, och därmed har framställarna låtit sig nöja. Man förlorar mot en enormt kraftfull maskin som i grunden inte är intelligentare än en enkel räkne-dosa. I en scen i den tecknade humorserien Futurama ska två robotar spela schack med varandra. Men utan att ens ha gjort något drag förkunnar den som har de vita pjäserna efter några sekunders betänketid schack matt i 344 drag varpå spelet är avgjort utan att ens ha hunnit börja. Och i verkligheten har turneringar med enbart schackdatorer som tävlande prövats men utan att skapa något varaktigt intresse. Man har inte lyckats fånga schackets essens, skulle man kunna hävda. Men i vad består i så fall denna essens, om den ens finns kvar? Något är det ju som gör att dessa miljontals anhängare runt om i världen fortsätter spela. Kanske ligger den i den märkliga blandning av absolut klarhet och mystik som tar sig uttryck i att spelaren måste använda både sin räkneförmåga och intuition för att lyckas. Detta är något man kan uppleva gå igen i tillvaron i stort och därmed uppstår frestelsen att inte enbart lägga tänkandet över schackbrädet utan även schackbrädet över tänkandet. Kasparov visar själv intresse för detta i sin bok ”How Life Imitates Chess” (2006). På samma vis har Ingmar Bergman inte varit ensam om att lockas vända på brädet och ge spelet en metaforisk dimension där valen som görs inte längre är enbart frågan om triviala förflyttningar av några träfigurer utan istället frågan om liv och död.

Ur horderna av möjliga exempel är Marcel Duchamp det mest slående. I höstas producerade Francis M Naumann en turnerande utställning om Marcel Duchamps schackinfluerade konst. Han har också, tillsammans med Bradley Bailey och Jennifer Shahade nyligen givit ut en bok i ämnet, Marcel Duchamp: The Art of Chess (Readymade Press, 148 s). Det är den första omfattande studien på engelska av hur Duchamps starka schackintresse påverkade hans konstutövning. Naumann liknar Duchamps konstnärliga utveckling vid stadierna i ett schackparti. Först kommer själva inlärandet av reglerna, 1902–1912, sedan öppningsfasen 1912–1918, så mittspelet 1918–1940 och till sist förstås slutspelet, 1940–1968. I någon mån ansträngda blir förstås sådana här paralleller, här liksom hos Kasparov, men det är likväl ganska välfunnet – särskilt som Duchamp själv vid åtminstone ett tillfälle uttryckt att hela hans tillvaro framstått som ett schackparti för honom. Som Naumann beskriver det kom Duchamp att gå från att avbilda schackspelandet i sinnevärlden (till exempel sina storebröder försjunkna på vardera sidan brädet) till ett abstrakt gestaltande av schackets natur. Från det visuella till det konceptuella skulle man kunna säga, och man kan rent av se det som en del av en personlig uppgörelse med den avbildande konsten överhuvudtaget.

Idén förs vidare i bokens andra essä, vilken är skriven av Bradley Bailey och i huvudsak rör sig kring Duchamps magnum opus ”Bruden avklädd sina ungkarlar, tom” (även kallad ”Det stora glaset”). Han är inte först med att betrakta verket genom schackglasögon (ett svenskt exempel är Stigh Jonasson i essän ”Duchamp och schacket; Glaset som schackligt tecken”, Hjärnstorm, 74/75, 2001), men få, om ens någon, kan sägas ha gjort det mer utförligt utifrån just denna infallsvinkel. Ulf Linde, som var besatt av detta konstverk under trettio års tid, har visserligen, i sin fantastiska och säregna bok om Duchamp, slagit fast hur poänglöst det är att sysselsätta sig med något rent rebusartat utläsande av dennes verk – det är i grund och botten autonomt och personligt. Jag tycker dock att Bailey håller balansen bra, han låter associationerna ströva över konstverket och gör lärda historiska tillbakablickar till schackets tidiga dagar utan att hänfalla åt absoluta påståenden om exakta analogier. Till de intressantaste trådarna han lyfter upp är den erotiska. Naumann beskriver hur schacket under medeltiden inte sällan fungerade som en ursäkt för att få träffas på tu man hand och visar också exempel på medeltida, starkt erotiskt symbolladdade bilder föreställande schackspelande unga par. Bortsett från mer uppenbara kopplingar i ämnet som Duchamp gjort, till exempel på det berömda fotografiet från 1963 där han spelar schack mot en ung naken kvinna, kan också ”det stora glaset” sägas vara präglat av en starkt tillbakahållen erotik. Bruden är enligt titeln fråntagen sina ungkarlar och ungkarlarna är ju definitionsmässigt solitärer. Liksom bruden inte tycks kunna sammanstråla med sina ungkarlar kan pjäserna i schack aldrig befinna sig på en och samma ruta med mindre resultat än att den ena slår ut den andra. Samma problematik kanske kan sägas gälla schack och konst. Det kan tyckas lättare att betrakta schack som konst så länge man inte spelar det.

Men kan man spela schack konstnärligt? I den sista delen av boken analyserar tvåfaldiga amerikanska mästarinnan Jennifer Shahade ett urval bevarade partier Duchamp spelat. Det är upplysande och intressanta men likafullt traditionellt hållna analyser och ger inget svar på frågan. Schack må ha inspirerat konstnärer av olika slag, men det är en tämligen enkelriktad gata; konst eller estetiska intryck överhuvudtaget torde mycket sällan ha inspirerat schackspelare. Det enda exempel jag kan påminna mig gäller den fantasifulle polske stormästaren Savielly Tartakower som under den berömda stormästarturneringen i New York 1924 besökte zoologiska trädgården i Bronx och där fascinerades av en orangutangs klättrande, vilket inspirerade honom till öppningen 1.b4 (med fortsatt ”klättring” till b5 i avsikt) vilken sedermera kommit att kallas just ”orangutang”. Tartakower var för övrigt den spelare Duchamp firade sin största resultatmässiga triumf emot. I deras relativt taffligt utförda parti i en turnering i Paris 1929 (en turnering i vilken Tartakower segrade och Duchamp kom på sista plats) uppnådde han det hedrande resultatet remi och han lät senare rama in protokollet från partiet ifråga och ställa ut det som konstverk. Så även om Duchamp påstod att vad som attraherade honom var plasticiteten i konstruktionen av vad ett schackparti innebär och att själva kampmomentet inte hade någon betydelse för honom, var det uppenbarligen en sanning med rätt så rejäl modifikation. Mot bättre spelare än han själv kom hans stil ofta att bli just remibetonad med många och tidiga byten av pjäserna. Möjligen kan man påstå att pragmatismen segrade över konstnärligheten.

Kasparov tar upp Duchamp som hastigast i sin bok, men ger inget tydligt besked om hur han själv ser på kopplingen mellan schack och konst. Han betonar att schack mest av allt handlar om en kamp men att denna kamp innehåller en kreativ process som är besläktad med konstnärens. Snarare än någonting underordnat konstbegreppet handlar det alltså om ett sorts släktskap två storheter emellan. I schackets fall anser Kasparov i alla fall otvetydigt att kreativiteten når som högst i mittspelet: ”alla faktorer som lyfter spelet till en konstform härrör från mittspelet”. När han beskriver den enda motståndare som faktiskt besegrat honom i en VM-match (även om Kasparov förblev etta på rankinglistan karriären ut) – hans tidigare adept Vladimir Kramnik – betonar han att dennes styrka ligger i rigorösa öppningsförberedelser och iskall slutspelsteknik, men att hans mittspel är underlägset Kasparovs eget. Man skulle således kunna tolka det som att Kasparov påstår att även om Kramnik vann så förblev han konstnärligt underlägsen. Detta kan i så fall jämföras med en kort episod i Lindes bok. Under Duchamps vistelse i Stockholm 1961 spelade Duchamp schack mot poeten Erik Lindegren och förklarar efteråt upprymt inför Linde att även om Lindegren förlorat så var det på ett mycket briljant och ovanligt vis, alltså som det anstår en konstnärssjäl. Duchamp framhöll i andra sammanhang just ordkonsten, poesin, som den konstform som ligger schacket närmast: ”Schackpjäserna utgör de alfabetsklossar med vilka tankar skapas, och dessa tankar, trots deras visuella uppenbarelse på brädet, uttrycker sin skönhet abstrakt, liksom en dikt”. Vad gäller Lindes bok nämns annars schack knappast alls förrän på slutet, då han framhåller Duchamps schackspelande som ett medel för att framhärda i den konstnärliga kampen för att gestalta en egen inre unik värld utan att det blir en allmänmänsklig abstraktion:

”Att han ändå framhärdade kan mycket väl ha berott på att han ständigt spelade schack; spelet kan ha lärt honom hur ironin skulle brytas. Schack vore inte ett spel om alla drag kunde förutses. Även den skickligaste spelare kan förlora, hamna i en position som han inte kunnat förutse och som därför – för honom – måste te sig som ett verk av slumpen. (Slumpen är just vad som inte kan förutses.) Spelade han mot en maskin skulle han förr eller senare genomskåda hur maskinen fungerade och därmed också kunna föregripa alla drag den gjorde. Men en levande motspelare är omöjlig att fullt ut genomskåda eller föregripa. I ett schackparti ger sig följaktligen den levande individen, den unike, till känna – men bara som en oberäknelighet.”

Lindes bok kom ut 1986. Idag finns ingen som kan förutse maskinens drag. Man kan förresten fråga sig hur Duchamp skulle upplevt datorschack, eller rättare sagt: det behöver man nog inte fråga sig. Redan på 60-talet, det vill säga mot slutet av sitt liv, fann han att schack blivit alltför mycket av en vetenskap. Vad skulle han då inte ha tyckt idag? Å andra sidan öppnar datoråldern också nya mänskliga möjligheter och jag tänker mig att han, om han hade levat idag, mycket väl kunde tänkas ha suttit uppe om nätterna med sin pipa och spelat schack via internet. Kanske hade han då fått uppleva vad som hände mig härförleden. Jag spelade mot en till synes mycket ung okänd motståndare som någonstans i det tidiga mittspelet plötsligt använder chatfunktionen till att komma med estetiska invändningar mot min spelstil, i detta fall just präglad av tidiga byten.

”That’s no way to play, asshole! Take up Monopoly or something! Chess is a game of ART!!!” (Så där kan man väl för fan inte spela! Håll dig till Monopol eller nåt. Schack är KONST!!!)

För Duchamps del hade han sannolikt blivit mer rörd än förolämpad.