Den polske författaren Gustaw Herling-Grudziński publicerade 1960 kortromanen ”Pietà dell’Isola”. Jag hade inte hört namnet när jag stötte på boken och läste den utan förväntningar. Till min överraskning fann jag ett litet mästerverk och började intressera mig för författaren. Han har ett omfattande författarskap på polska, som jag inte har kunnat sätta mig in i. Han publicerade också en utförlig dagbok, ungefär som landsmannen Witold Gombrowicz, men med skillnaden att Herlings dagbok lär ha varit politiskt kommenterande och kulturkonservativ till sin orientering.
En tidigare bok av Herling finns dock översatt till svenska: ”En värld för sig”. Det är en lägerskildring från Gulag som kom på svenska redan 1952. Herling, född 1919, fängslades 1940 och gick mellan fängelse, arbetsläger och fångläger fram till 1942, då han släpptes och med en polsk division kunde lämna Sovjetunionen, det land där ”det är möjligt att upphöra att tro på människan och på någon mening i att kämpa för att förbättra hennes lott på jorden”. Så lyder bokens slutord. Efter kriget hamnade Herling först i Rom, där han var med om att bilda exiltidskriften Kultura, därefter i London, där han skrev sin berättelse från lägren. Vidare till Neapel, där han bodde till sin död år 2000.
”En värld för sig” översattes till engelska 1951 och den svenska versionen verkar ha översatts från engelskan. Herlings berättelse måste vara en av de första från de ryska lägren, tio år före Solsjenitsyn släpptes fram med ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”. Herling berättar här om livet i fängelset i Leningrad, därefter i ett arbetsläger nära Arkangelsk. Som man kan vänta sig häktas han på absurt godtyckliga grunder: i rysk transkription liknar hans namn Göring. Eftersom han dessutom gick i officerslika stövlar anklagas han för antisovjetisk verksamhet. Hans medfångar är antingen reguljära brottslingar eller politiska fångar, de flesta offer för lika godtyckliga anklagelser. De värsta brottslingarna bildar ett slags maffia i lägret, där de övar våld på medfångarna, lägger beslag på matransoner, spelar bort deras ägodelar samt våldtar lägrets kvinnor. Just kvinnornas öden skildras i några slående episoder: blir de inte våldtagna av brottslingarna är de fritt vilt för lägrets vakter och olika befäl.
Herling berättar om baracklivet, arbetet, och inte minst om de platser och händelser som medger små undantag från arbetet: sjukstugan, ”möteshuset”, ”vilodagen”, ”konserten”. Han berättar i episoder, som oftast är koncentrerade till någon medfånge och hans öde. Tillsammans får vi ett helt galleri av sorgliga existenser, presenterade genom berättelser som är sakligt informativa, känslomässigt återhållsamma men likväl – eller just därför – drastiskt effektiva.
Vi får dessutom konturerna av en analys av Gulag-systemets logik. Det handlade ju inte om utrotningsläger, som i de tyska koncentrationslägrens sista fas, utan om arbetsläger. Men förutom slavarbete finner Herling att deras syfte är att bryta ner fångarnas individualitet och personlighet. Varje fånge utsätts för tortyr, svält och umbäranden för att till slut genomgå det han kallar Den Stora Förändringen: för att överleva måste han överge allt vad han kan tänkas ha haft av moral, anständighet och medmänsklighet. ”Livet i ett arbetsläger blir uthärdligt först när alla värderingar som används av de fria människorna blivit helt utstrukna ur fångens sinne och minne.”
Denna regel sätts på spel i undantagens platser. Sjukstugan är så eftertraktad att brutal självstympning blir vanlig. ”Möteshuset” är platsen för lika sällsynta som kärkomna besök från friheten. Men just på grund av den grymma kontrasten till det reguljära lägerlivet omfattas dessa platser med blandade känslor. Särskilt mötet med någon anförvant kan vara förkrossande, eftersom fången påminns om friheten bara för att strax berövas den igen. Ty: ”Friheten är inte för oss. Vi är fjättrade vid det här stället för resten av livet fast vi inte bär kedjor.” Det konstaterar en av fångarna, finnen Karinen, som har unik status för att han en gång försökt fly.
Avbrotten och flyktförsöken kulminerar alltid i den ”viskning vars fasa ingen vet något om som inte varit i ett arbetsläger i Sovjet: – Tillbaka till arbetet i morgon.” Herling får av en slump läsa Dostojevskijs ”Döda huset”, som rapporterar från en straffanstalt i Sibirien. Han läser den med synnerligen blandade känslor, eftersom han finner sitt eget öde föregripet och därmed oundvikligt: ”De mest triviala detaljer upprepades med mardrömsaktig precision – vid slutet av en fridag viskade också fångarna i Det döda huset med skräck: Tillbaka till arbetet i morgon.”
Herling är nära döden i svält och skörbjugg men räddas i sista stund av de politiska kasten efter att Tyskland angripit Sovjetunionen. När han några år senare skriver ner sina lägerminnen minns han sin ruttnande kropp i grafisk detalj. Han befinner sig i lägrets slutstation, ”bårhuset”, men det är ändå inte hans eget öde som dominerar. Istället kulminerar kapitlet med en av medfångarnas galna skrik: ”Kanske därför att han varit min vän har detta mardrömslika skrik som innehöll hela hans liv från det förflutna genom det närvarande till framtiden bitit sig fast i mitt minne.”
Skriket ekar vidare genom Herlings författarskap för att bilda kulmen också i den bok som var min utgångspunkt: kortromanen ”Pietà dell’Isola”, utgiven på ett polskt exilförlag och översatt till tyska och engelska. När den kvinnliga huvudpersonen Immacolata sörjer den döende Sebastiano, gör hon det med en skrikande klagosång:
”Det var Söderns klagan, skakande i sin vilda, halvt aggressiva, halvt vädjande häftighet. Den bestod inte av ord. Lösryckta ljud, som varken liknade skrik eller gråt, fogade sig samman till en sjungande litania. I denna litania kunde man uppfatta hotelser men också böner, skuld men också försoning, förtvivlan och samtidigt tillförsikt; fallets misär och hoppet om uppståndelse; ödets förbannelse och vördnad inför dess lott.”
Neapel-bon Herling låter berättelsen utspelas på Capri och kretsa kring muraren Sebastiano och hans trolovade Immacolata. Sebastiano arbetar på Certosa-klostrets renovering och råkar få osläckt kalk över sig, vilket gör honom nästan blind och döv och berövar honom minnet. Hur det går till lämnar Herling öppet men vi förstår att den utlösande orsaken är att Immacolata väntar barn. Öborna tror förstås att det är Sebastiano själv som är fadern, men vi som läser inser så småningom att det är lantprästen Padre Rocca och att Sebastianos olycka har med detta att göra.
Olyckan dateras till den 19 september 1933. Den förvandlar Sebastiano till en stum och förvirrad ensling som vandrar runt på ön i trasor och utan kontakt med någon mänsklig varelse. Så småningom närmar han sig åter klostret och 17 år efter olyckan, återigen den 19 september, hjälper han till att bära den liggande Maria-staty som gett berättelsen dess namn i en procession. Ansträngningen återger honom rösten samtidigt som den tar hans liv och utlöser Immacolatas klagosång – och samtidigt som Padre Rocca försvinner utför ett stup på den bergiga ön.
Herling berättar lakoniskt och hans berättelse framstår lika enkel och självklar som en folkvisa, samtidigt som den är modernistiskt mångtydig och egendomligt oåtkomlig: vad som egentligen hände mellan Sebastiano, Immacolata och Padre Rocca förblir öppet för tolkning. Vad som egentligen händer i Sebastianos huvud under hans många år som irrande ensling får vi inte veta någonting om. Därtill kommer egendomliga dubbelexponeringar av figurer och händelser.
Herling för in en iakttagare, en judisk läkare som under andra världskriget flytt till Capri, och som vid anblicken av Sebastiano ser ”en naken, blek, jordfärgad manstorso, genomborrad av pilar, under vilkas spetsar små koraller av blod pärlade fram” – han ser Mantegnas bild av den helige Sebastians martyrium. När Herling daterar Sebastianos olycka och metamorfos till den 19 september tänker nog den Neapel-baserade författaren på en annan martyr och på tidpunkten för den mest berömda av alla processioner som handlar om död, nåd och återuppståndelse: San Gennaros blödande kropp som bärs genom Neapels gator.
Men det var först efter att jag läst Herlings lägerskildring som jag insåg att romanen också kan uppfattas som en allegori över hans erfarenheter från lägret. Inte så att det finns någon detaljerad överensstämmelse, men väl beröringspunkter: Sebastianos plötsliga olycka, hans kroppsliga och mentala förfall så att han verkar förlora all mänsklighet, hans återfödsel som människa som sammanfaller med hans död. Framför allt är nu Herling i stånd att i berättelsens form gestalta de metafysiska frågor som lägerlivet aktualiserade men som inte kunde formuleras i den dokumentariska berättelsen: frågorna om skuld, död, barmhärtighet, nåd, återuppståndelse.
I en tidigare understreckare (”Att skriva det som inte låter sig skrivas”, 30/4 2008) diskuterade jag W G Sebalds kretsande kring andra världskrigets trauman och Stig Dagermans gestaltning av den tyska efterkrigsverkligheten i ”Tysk höst”: i båda fallen handlar det om en dokumentarisk ambition fast en litterärt bearbetad dokumentarism. Sebalds samlade författarskap kan faktiskt läsas som ett stort försök att hitta en litterär form för att hantera ett tyskt trauma. Uppgiften laddas estetiskt och moraliskt av att från början definieras som omöjlig: det gäller att finna ett språk för en erfarenhet som inte låter sig beskrivas. Det kanske man kan se som ett återkommande dilemma i den litterära modernismen: glipan mellan språk och verklighet. Problemet förstoras dramatiskt när man kommer till lägerverkligheten, vilket motiverade den tyske filosofen Adornos famösa ord om att dikt inte kunde skrivas efter Auschwitz. Han menade förstås att koncentrationslägrens erfarenheter inte borde förskönas poetiskt men också att inget språk kunde beskriva deras verklighet.
Adornos tankegång har utsatts för många ironiska kommentarer i ljuset av att det faktiskt skrivits en ansenlig mängd litteratur om Auschwitz och om andra och liknande lägererfarenheter. Ändå kvarstår Adornos tes om omöjligheten av dikt om och efter Auschwitz som en utmaning: lägerlitteraturen accentuerar ett estetiskt problem som drabbar all litteratur med ambitionen att säga något om en verklighet inför vilken vi, som man säger, saknar ord. De två böcker jag har läst av Gustaw Herling demonstrerar två kompletterande strategier inför detta dilemma. ”En värld för sig” är en saklig dokumentation av de ryska lägrens verklighet men den har också ett patos, som förstärks av Herlings effektiva organisering av stoffet: varje kapitel bildar en avrundad berättelse koncentrerad till en eller flera medfångar. I ”Pietà dell’Isola”befinner vi oss långt från lägret. Men berättelsens Capri är också en ”värld för sig” och i dess moraliska universum hör vi ett avlägset eko från just lägret. Romanen framstår därför som en litterär bearbetning av den erfarenhet som han i lägerboken lät finnen Karinen formulera: ”Vi är fjättrade vid det här stället för resten av livet fast vi inte bär kedjor.”
